Hon är en lärare som har en stark inre röst som skrev debutboken åt henne på bussar, tåg och på cykeln. Berättelsen om Ella som kämpar för att vinna tillbaka något hon egentligen inte alls vill ha. Klara Grede är författaren bakom vårens varmaste feelgood Det vi glömde säga.

Just nu läser SelmaStories egen bokcirkel Kollektivet Det vi glömde säga. Gå med här!

Hon är uppväxt på landet i Sörmland. Stort hus en bullrig och stor familj. Omgiven av kärlek till böcker och konsten. Vägen till nuvarande yrket lärare gick via  jobb med teater som regiassistent och dramatiker. Men tills lut tröttnade hon att  hitta på, och blev alltså lärare. Började skriva igen när hon blev trött på alltför mycket verklighet. Idag jobbar Klara Grede som svensklärare på ett gymnasium i Stockholm sedan många år och trivs fantastiskt bra med det. Så bra att hon vid sidan av skrev en feelgood som precis kommit ut: Det vi glömde säga.

Romanen handlar om Ella Larsson, som  har kommit på den perfekta planen för att vinna tillbaka sin exman. Den innehåller ett avspänt förhållande till sex, ett flashigt jobb och lögner om att hon älskar att träna och segla. Kort sagt, allt hon inte är. Hon ska bli en annan. En sportig, känslokall kvinna med välklippt frisyr. Sin exmans dröm!
Han ska få tigga om att få henne tillbaka. Kan nån hejda henne, snälla!

Det kan förstås ingen utom hon själv …

Klara, berätta om din bok. Hur kom du på idén till intrigen?

– Första idén till boken kom med en replik som en av mina bästa vänner från gymnasiet yttrade för många år sedan, Det var några år efter att vi gått ut gymnasiet och vi kollade på vårt studentfoto. Hon hade en blå klänning på fotot och det hade även min andra bästa vän. Det var inget planerat, det bara föll sig så att alla andra klänningar var vita men deras var ljusblå. Som en hemlig, outtalad överenskommelse som bara bästa vänner kan göra. Hon tittade på det där fotot i alla fall och så sa hon: ”Men man kan inte vara blå änglar för evigt.” Det var något sorgligt med den repliken, och samtidigt något kallt konstaterande. Den där absoluta och självklara vänskapen som finns när man är ung. All tid man tillbringar tillsammans uthällda på soffor och caféer, all tid man lägger ned på att förstå världen ihop. Vad händer med den där starka vänskapen när man blir vuxen? Den vänskapen man trodde var oförstörbar och livsnödvändig?

Alla tre spåren; vänskap som tar slut, skilsmässa och döden handlar om samma sak: Ovälkomna och smärtsamma förändringar.

– Det var alltså ett idéspår; en vänskap som gått sönder av olika anledningar. Det andra spåret handlade om skilsmässa. Jag skilde mig själv innan jag skrev boken. För mig var det en känslomässig katastrof, och det är det nog för ganska många. Det tredje spåret handlade om min farmor. Hon hade dött några år innan och jag ville skriva henne tillbaka. Farmor och hennes fantastiska hus. Alla tre spåren; vänskap som tar slut, skilsmässa och döden handlar om samma sak: Ovälkomna och smärtsamma förändringar. Jag ville skriva en bok som får en att uthärda de förändringar vi inte alls bett om, men som ändå drabbar oss.

Hur har du jobbat rent praktiskt med boken?

– Den här boken har jag skrivit under ganska lång tid. Innan själva skrivandet började gick jag och tänkte länge. Jag hade meningen ”Man kan inte vara blå änglar för evigt” och sen hade jag den där sorgen Ella (huvudpersonen i boken) hade över att bli övergiven. Det är svårt att säga exakt hur den där processen går till men fragment lägger sig till fragment. Plötsligt visste jag att Ella hade en syster och att de hade en farmor och farmor hade tydligen en mycket vacker tillfällig granne… Vid en viss tidpunkt började jag skriva. Jag skrev små stunder åt gången, på caféer och på väg till jobbet, på kvällen eller på morgonen när familjen sov. Men historien fanns med i huvudet hela tiden. Plötsligt när man cyklar till tåget kommer man på att Ella måste skaffa sig en älskare. Just det här tänkandet som fortgår hela tiden i huvudet, fast man till synes verkar upptagen med annat, tycker jag liknar att leka mycket. Hela dialoger spelas upp i huvudet och karaktärerna är som dockor som jag flyttar runt. Själva skrivandet framför datorn är mera organiserat och frustrerande för ibland blir ju det som lät så bra i huvudet, inte alls bra på skärmen. Men det är också tillfredställande att strukturera den där leken och få den att hänga ihop.

Du jobbar som lärare, precis som bokens huvudperson Ella. Hur mycket av Ella är du?

– Ella och jag delar en del känslor inför förändringar och vi har också samma skosmak. Finns en del andra likheter också. Men Ella är en helt annan person än vad jag är. Hennes upplevelser, familj, vänner och älskare är inte mina upplevelser och inte min familj, vänner och älskare.

Boken handlar om att klara av att ta steget vidare ut från något man trodde att man ville ha, till något helt annat. Har du personlig erfarenhet av det du skildrar?

– Ja, det har jag, och Jag tror väldigt många av oss har det som varit i förhållanden av olika slag. Känslor är luriga grejer. En kan vara fullständigt övertygad om att en person betyder hela världen och sedan inse långsamt eller brutalt att så inte alls var fallet.

Du har en så härlig ton av självdistans och humor i allt du skriver – även det som är mörkt och svårt. Hur lyckas du?

… Vad roligt att höra, tack! Jag gillade att skriva den här historien så mycket just för att jag hittade den där berättarrösten, som ju både är distanserad och något ironisk men samtidigt hejar på Ella och bryr sig om henne så mycket.

Kan du sammanfatta budskapet i din bok på något vis? Vad hoppas du att läsaren ska bära med sig?

– Jag lämnar det till läsaren att hitta själv – och det kan nog se olika ut beroende på vem som läser. Men känslan som jag vill förmedla med boken är hopp och tröst. Om läsaren känner att det finns en chans till en ny början, börjar tro på den oväntade passionen och känner sig gladare när den slår igen boken än när den öppnade den, då blir jag glad.

Finns det någon särskild händelse i boken eller person som du känner speciellt starkt för?

– Jag känner starkt för Ellas elev Max. Han är så oerhört kär i sin klasskamrat Mimmi och därmed så oerhört lätt att såra. Att våga älska någon så oförbehållsamt som inte älskar dig tillbaka, det är vackert och fullständigt hopplöst. Han behöver verkligen hjälp att komma vidare, precis som Ella behöver hjälp. Jag känner starkt för alla de olyckligt förälskade i boken.

Nu har jag läst ut och älskat Det vi glömde säga och vill så himla gärna läsa något mer liknande… Har du några tips?

– Om du inte har läst David Nicholls, så läs honom. Han är en fantastiskt rolig och klok berättare.

Framtidsdrömmar?

– Skriva en till bok. Jag har en på gång. Det handlar om en kvinna som är motsatsen till Ella. Hon försöker undvika alla slags relationer och är helt främmande för att göra om sig på nåt enda litet sätt för någon annans skull.

Johanna Stenius

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Den 8 mars gästar två av Sveriges mest aktuella profiler just nu, Anna Kinberg Batra och Sara Danius, evenemanget Årets Selma 2019 – 8 mars med Kakan Hermansson & vänner på Södra teatern i Stockholm.

Före detta partiledaren Anna Kinberg Batra och tidigare ständiga sekreteraren vid Svenska Akademin Sara Danius är dessutom båda författare, och kommer under kvällen den 8 mars att mötas på Södra Teaterns scen i ett unikt samtal.

– Jag ser fram emot att vara med och tycker det är ett viktigt arrangemang. Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men vi har en bit kvar innan kvinnors röster och berättelser hörs lika starkt, och tas på samma allvar, som mäns, säger Anna Kinberg Batra.

– 2015 valdes Anna Kinberg Batra till Moderaternas partiledare, med god chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Men med över ett år kvar till valet tvingades hon istället sluta i förtid, en upplevelse inte helt olik den som Sara Danius fick erfara då hon tvingades lämna sin roll som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Nu låter vi dessa kvinnor mötas i ett helt unikt samtal och jag är övertygad om att många med mig är väldigt nyfikna på vad de kommer att berätta, säger Thérèse Cederblad, övergripande ansvarig för Årets Selma på Bonnierförlagen.

Andra bokaktuella författare och feministiska inspiratörer som under ledning av moderator Kakan Hermansson framträder på evenemanget i år är Clara Henry, Stina Wollter, Melody Farshin, Thomas Sekelius, Ida Östensson, Katarina Wennstam, Christoffer Holst, Aase Berg och Camilla Läckberg.

Årets Selma 2019 och Årets Selma Junior

Under kvällen delas det feministiska priset Årets Selma och Årets Selma Juniorut till hemliga vinnare. Priset består av 10 000 kronor, ett diplom samt en gåva skapad av en feministisk konstnär eller konsthantverkare. I år består gåvan av ett smycke framtaget av guldsmeden Natalie Wåhlin som driver Feministsmeden.

Moa Linette Lindahl

Journalist och läslus med en förkärlek för deckare. Är också en sucker för snygga omslag och välorganiserade bokhyllor.

Stephen King har kallat DU för ”hypnotisk och skrämmande” och Lena Dunham älskade den. Nu har boken tagit sig till rutan i form av Netflix-serien med Penn Badgley i huvudrollen som stalkern Joe Goldberg. SelmaStories fick en pratstund med författaren Caroline Kepnes.

Joe har tagit sig till Netflix! Hur känns det?

Det är som att leva i ett magiskt drömlandskap! Jag kunde inte vara gladare. Och mottagandet, att gå online och se hur människor slukar den, vill ha mer, och har heta diskussioner om Joe Goldberg och Guinevere Beck, det är helt mind-blowing. Greg Berlanti och Sera Gamble (seriens producenter, reds. anm.) är drömmakare. De bryr sig så mycket om böckerna, och det känns i varje sekund i serien. Adaptioner är alltid otroligt utmanande och när man tittar på serien känner man bara ”wow”. De är bortom talangfulla. Som författare är jag överlycklig. Det här är en bokklubb på crack! Och det blir bara större och större för var dag som går. Det värmer mitt hjärta när personer som läst boken för flera år sen hör av sig och berättar att de återupptäckt boken tack vare serien. Det är en dröm. Ja, jag har använt ordet ”dröm” mycket den senaste tiden!

Är Penn Badgley allt du föreställt dig att Joe skulle vara?

Det och mer! Det är spännande att se människor knyta an till honom. Penn Badgley är smart och empatisk, och ger allt i sin rolltolkning. Jag kan inte lovorda honom och Elizabeth Lail (som spelar Guinevere Beck i serien reds. anm.) nog. De är båda intelligenta, passionerade och uttrycksfulla och jag tror att det är därför de når ut till publiken. Plus att de, i verkliga livet, är väldigt roliga.

Har du varit involverad i produktionen?

Ja. Jag deltog på första inspelningsdagen. Jag glömmer aldrig hur jag nästan började gråta av att se backen med Home Soda. Jag har rollen som rådgivande producent, så jag läser utkast och manus. Plus att jag skrev ett avsnitt i första säsongen. Det var fantastiskt att lära känna alla de andra manusförfattarna. Jag älskar att jag kan bidra men också att jag lugnt kan slappna av och lita på att Greg och Sera styr skeppet i precis rätt riktning.

När du skrev DU, ville du väcka medkänsla för Joe eller Beck?

Jag tror att vi alla har delar av både Joe och Beck inom oss. När jag skrev boken tittade jag tillbaka på mina ”Beck-år”, gick igenom gamla dagboksanteckningar och tänkte ”vad tänkte du på??” Jag ville att läsarna skulle konfunderas av varför vi egentligen faller för vissa, varför vi förblindas, varför vi bortförklarar deras beteende. Till exempel, vi hackar på Beck för hennes beslut. Men samtidigt tar vi Joes parti ibland, och han är en mördare. Så många berättelser lär oss att döma kvinnor för varenda liten detalj och att  romantisera män för småsaker som att lyssna eller agera gentlemannamässigt. Kvinnor framställs ofta som enbart goda, med en enorm kapacitet att förlåta. Det blir en enorm press på kvinnor, vi ska alla vara som Meg Ryan i Du har mail. Men vissa av oss älskar inte prästkragar. Men vi älskar när hon förlåter honom (Tom Hanks, reds. anm.) för att han sätter hennes bokhandel i konkurs. Alltså, det är en av mina favoritfilmer! Jag ville in och analysera den typen av kärlek, och lista ut vad det är, hur det funkar och varför vi fortsätter att vilja ha mer.

Du jobbade ett tag som en av manusförfattarna till 7th Heaven, en tv-serie som ligger ganska långt ifrån ditt skrivande och nu tv-serien. Vad lärde du dig under den tiden?

Jag älskar extremer! Familjen Camden i 7^th Heaven är det ultimata trygga zonen. Jag lärde mig massor, att gå in i deras oskuldsfulla universum och att berätta i den sortens unika miljö. För mig är det egentligen ingen skillnad gentemot att gå in i Joes universum. Vad du än skriver skapar du en värld där du sätter upp just den världens regler.

Skulle du rekommendera att man har sina konton på sociala medier privat?

Lol! Nä. Eller jo. Nej. Jag menar, jag skrev boken precis när allt detta började ta fart. Jag låste inte telefonen, inte datorn. Att se oss kasta oss in i sociala medier var som att titta på när någon bryter varenda regel som finns. Prata inte med främlingar! Behåll lite mystik kring dig själv (särskilt om du är kvinna). Och så vidare… Men nu är vi så vana, så jag säger, gör vad som känns rätt för dig. Om du är en person som vill dela med dig, gör det. Men lyssna på den lilla rösten i huvudet. Ha ögonen öppna – det har aldrig skadat någon att vara lite paranoid.

Du var i Stockholm för några år sen, när DU kom ut i Sverige för första gången. Kommer du tillbaka?

Jag skulle älska att åka tillbaka! Jag har starka minnen av min första kväll, vi gick till en restaurang, Surfers, och First Aid Kits cover av America spelades, jag var tillsammans med underbara människor från förlaget och jag tänkte ”det här är definitionen av glädje och jag måste tillbringa så mycket mer tid här!”. Och kaffet, maten, kärleken till böckerna, att få hänga med Denise Rudberg (hjälte!). Ja, jag hoppas komma tillbaka snart. Jag lyssnade för övrigt mycket på First Aid Kit när jag skrev min senaste roman, Providence. Sverige inspirerar mig!

Av: Stephanie Tärnqvist

En musikälskande författare är snart inne på fjärde decenniet av Venedigbaserade deckare som älskas i hela världen. Vi träffade Donna Leon på språng mot närmaste opera. 

Det finns ett par författare i världen som med rätta kan kallas  ”världsförfattare”. Ni vet, en sådan man alltid kan hitta en bok av på närmaste flygplats, som dyker upp på mässor i Tokyo, Delhi, New York. Intervjuer i The Times, bevingade citat som flyger runt internet. Donna Leon är en sådan författare.  Hennes böcker gör succé världen över och nyligen kom hennes nittonde på svenska, En fråga om tro.

– Nitton? Vad handlar den om? Det var säkert tio år sen jag skrev den, har ju precis skrivit klart bok 29!

Hon själv har svårt att påminna sig den exakta handlingen i En fråga om tro när vi träffar henne under ett Sverigebesök. Översättningarna har helt enkelt svårt att hinna med i produktionstakten hos en författare som skriver en bok om året.

– Det finns en förklaring till att mina böcker har nästan exakt samma antal sidor som det är dagar på ett år. Jag har ett tydligt mål för mig själv: en sida om dagen.

Alla älskar Brunetti

Men 19 eller 29 titlar, det är kanske inte så viktigt – hennes böcker utspelar sig alltid i Venedig och har alltid samma älskade kommissarie i huvudrollen: Brunetti. En varmhjärtad, världsvan, intelligent polis. Hans förmåga att lösa komplicerade fall är på något vis av sekundär betydelse: det är honom och hans familj som läsarna älskar. Brunietti är som en kär man gärna återkommer till.

Fast visst har Brunetti förändrats genom åren trots allt – kanske till en lite mörkare person. Och det kan i sin tur bero på att Donna Leon själv blivit mörkare.

– Jag började 1992, böckerna och karaktärerna har förändrats med tidens gång. Numera är jag trött på att beskriva de vackra fönstren och marmorgolven i Venedig, berättar Donna Leon som för några böcker sedan inte ”klarade inte byggporren mer”, utan placerade istället en utarbetad Brunetti på en båt där han fick vara i 300 sidor (Earthly remains, finns ännu inte på svenska).

– Inga stuckaturer, det var en lättnad. Det var dessutom fint att ge folk en idé om Venedig bortom de vackra byggnaderna, få dem att inse varför Venedig är unikt: vattnet. Det finns i människornas blod.

Donna Leon har blivit känd som mycket engagerad i miljöfrågor, något hon tar chans att prata om när det går och i många intervjuer. Men inte idag – när hon helt enkelt skakar av sig frågan.

–  Jag kan prata hur mycket som helst om miljön, men inte förrän jag slutar flyga till mina författarframträdanden överallt kan jag egentligen inte säga något. Nej, jag är i Sverige för att gå på opera!

Musiken är hennes livs stora passion, större än skrivandet, och något som drar henne runt i världen.  Och opera letar sig in hennes böcker. Intrigerna, atmosfären… Ofta från Cosi fan tutte, som av någon anledning tycks lånas ut till mordintriger regelbundet, trots att det är en opera där ingen egentligen dör. Och hon har själv gett ut alla Händels operor på CD.

– Det är jag mer stolt över än mina böcker. Händel skrev sin musik för mer än 300 år sedan, vad är mina böcker jämfört med det?

Venedig är hennes andra hem

Donna Leon föddes 1942 i Montclair, New Jersey och blev redan som ung en världsresenär.  Efter sina universitetsstudier följde hon med en klasskamrat till Rom, förälskade sig omedelbart i Italien, och stannade där i ett år. Sedan följde en tid av flackade runt i världen som lärare i engelsk litteratur, med Jane Austen som specialitet – en ”legosoldat i litteratur”, som hon själv uttrycker det. Hon undervisade i Schweiz, Kina, Iran, Saudiarabien – och Venedig. 1981 slog hon sig ned för gott i staden.
En dag satt hon och några vänner och diskuterade skämtsamt hur man bäst skulle kunna ta kål på en tysk dirigent som de alla avskydde. Hon insåg att det var en bra intrig till en bok, och skrev ned den – mest på skoj. Manuset låg i skrivbordslådan i två år innan hennes vänner övertygade henne att skicka det till en deckartävling i Japan – en tävling hon vann. Resten är historia. Eller, rättare sagt, en hittills 29 böcker lång historia.

En familj i centrum som består

Venedig är den enda plats, sedan hon var liten, som hon kallar hemma. Men ändå tror hon att det är en nödvändighet att inte vara infödd venetian för att kunna skriva böckerna som henne.

– Venetianerna vet inte hur de framstår, hur de rör varandra, låter, hur deras hållning visar att de är venetianer… Det behöver man nästan komma utifrån för att se.

Människor i hela världen kan uppskatta Donna Leons böcker. Det finns något universellt i de relationer hon beskriver, av lycka och olycka… som en sorts universell humanitet.

– Folk skriver till mig om att deras familjemedlemmar läst mig för att hitta tröst, för att tacka mig. De känner Brunetti, det finns en familj i centrum som alltid består.

Inte heller har hon fått kritik för de brutala gärningar hon beskriver. Läsarna går med på alla mord – utom en enda gång.

–  När jag dödade en golden retriever, då fick jag två arga brev från brittiska kvinnor!

Johanna Stenius

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Hur är det att skriva en bok med en av världens mest kända författare som dessutom råkar vara ens pappa? Vi ställer frågan till Owen King, aktuell med Törnrosor, en tankeväckande roman som håller upp en skarp spegel mot samtiden, som Owen alltså skrivit tillsammans med sin ganska kända pappa – Stephen King.

Hur var det att arbeta så nära tillsammans med en familjemedlem?  

– Vi hade jättekul. Jag är ju över 40 år och bor inte hemma längre, så det var en jättebra ursäkt till att få tillbringa tid ihop.

Hur såg skrivprocessen ut?

– Vi turades om att skriva trettio, fyrtio sidor, och sen redigerade vi varandras texter. Vi lämnade också luckor i våra delar som den andra fick fylla i. Det är verkligen en mix av bådas skrivande, man kan inte säga vem som skrivit vad, utan det är en tredje röst som vuxit fram.

Som författare, vad har ni för likheter och vad har ni för skillnader?

– Den mest uppenbara skillnaden är att han (Stephen King reds. anm.) har skrivit över 50 böcker och jag har precis kommit igång! Pappa är otroligt skicklig på att bygga upp berättelsen. Jag är bra på att förstärka det dramatiska i en situation, göra det mer intensivt och tyngre, och mycket av det har jag lärt mig av honom. Han ligger på en annan nivå dock, det är ingen slump att miljontals människor läser hans böcker.

Så likheter… Vi har samma humor. Han är en mycket roligare författare än vad han får erkännande för (tänk till exempel pajätar-tävlingen i Höstgärning). Jag gillar inte fiktion som helt saknar humor, så jag älskar den delen av pappas skrivande.

Bråkade ni om något?

– Inga stora bråk. Det fanns såklart tillfällen då den ena föreslog något som den andre inte var så pigg på, men då fortsatte vi framåt med nya idéer. Ett samarbete fungerar inte om du tvingar in den andre på en väg som personen inte själv vill.

Hur föddes idén till Törnrosor?

– Genom ett enkelt en-menings-scenario: vad skulle hända om världens alla kvinnor en dag inte vaknade?

I boken somnar världens alla kvinnor, till följd av en pandemi. Hur reagerar männen?

– Utan att avslöja för mycket kan jag väl saga att männen i boken hanterar situationen på en rad olika sätt, från dåligt till riktigt dåligt ända ner till fruktansvärt!

Skulle du säga att ni tar upp könsstereotyper och sexism i Törnrosor?

– Det är inbakat i kakan, så att säga. Ganska rakt på, eftersom endast ett av könen drabbas av pandemin.

En kvinna, Evie, är immun mot sjukdomen. Vilken roll får hon?

– Hon är källan till allt som händer, så den stora frågan är, varför gör hon det hon gör? En annan fråga är, vem är hon, egentligen? Eller, egentligen kanske frågan är, VAD är hon, egentligen?

Ett familjedrama där relationer och små, vardagliga händelser ligger i fokus. Tessa Hadley pratar om romanen Syskonen och ger ett smakprov på den kommande boken Sent på dagen.

Läs mer: 5 anledningar att läsa och älska Sara Stridsberg

Fyra syskon semestrar i sin barndoms sommarstuga där väggarna är kantade av minnen. Två av syskonen tar med sig personer som för de andra är främlingar. Roland kommer med sin nya fru och Alice med en gammal kärleks tonåriga son. Det är upplägget för Tessa Hadleys stämningsfulla roman Syskonen.

— Det är en väldigt klassisk formula. Samla en familj på en plats som har mycket familjehistoria. Tillsätt ett par främlingar se vad som händer, säger Tessa Hadley under ett Sverigebesök.

Syskonen är en till synes enkel historia om en hyfsat välfungerande familj. Syskonen tycker genuint om varandra, men de bär även på hemligheter som långsamt avslöjas.

— Många gånger reagerar man starkt på främlingar. Brodern tar med sig sin nya fru och systrarna kan knappt vänta på att hon ska lämna rummet så att de kan dissekera henne.

Läs också: Geir Gulliksen möter Flora Wiström: ”Jag tror att vi blir till genom andra”

Tessa Hadley lägger fokus på det lilla och vardagliga, små händelser och gester som tillsammans skapar något stort. Det är där hon trivs bäst.

— Det är den typen av liv som jag känner till där små, obetydliga draman förändrar allt.

Snart är hon aktuell med en ny roman, Sent på dagen, som ges ut i England i februari och på svenska i augusti. Även där ligger fokus på relationer.

I centrum står Alexandr och Christine och Zachary och Lydia, två par som har varit vänner sedan 20-årsåldern och nu är runt 50. Plötsligt dör Zachary och allt sätts ur spel. Lydia flyttar in hos Christine och Alexandr och under de följande månaderna utmanas och förvrids deras relationer med varandra. Vi får även följa vännerna när de först träffades för ett 30-tal år sedan.

— Varje årtionde erbjuder nya möjligheter för livsförändringar och uppenbarelser. En av kvinnorna är konstnär och berättelsen om henne, hennes konst och hur det är att vara en kvinnlig konstnär på 70-talet är stark, säger Tessa Hadley.

Elsa Sjögren

Journalist och populärkulturnörd. Läser oftast det jag hittar i mina vänners bokhyllor.

Maria Såthe är förläggare och litterär chef på Wahlström & Widstrand. Här skriver hon själv om hur hon upptäckte författaren Agota Kristof och om den omedelbara kärlek hon kände för hennes böcker. Och om hur allt började med lite slösurfande. 

Jag har varit nervös i veckor och så kom de äntligen – recensionerna! ”Närmast genial” och ”sällan har jag läst något så nervigt raffinerat och på djupet originellt”, skriver Dagens Nyheter. ”Trilogin är något av det bästa jag läst… Den är en snillrik hyllning till litteraturen” skriver Aftonbladet och Svenska Dagbladet ”jag satt som fastfrusen, drabbad på ett sätt man sällan blir.” De känner precis som jag! Vilken lättnad och vilken lycka.

Det är allt bra häftigt att man kan hitta böcker i ett arkiv, älska dem och sedan bestämma sig för att det får bära eller brista och så händer det här. Många gånger har jag tänkt att om jag som läser så mycket tycker så oerhört mycket om de här så kan det inte bara vara jag. Men så senaste veckorna, nervositeten, jag har aldrig varit så nervös inför en utgivning och jag har aldrig varit uppe på nätterna för att googla och se om det kommit någon recension.

Det började för snart två år sedan när jag slösurfade och ramlade över en flera år gammal dansk artikelserie där olika författare skrev om deras största läsupplevelser. Wahlström & Widstrand skulle precis ge ut sin första bok av Naja Marie Aidt och hon var en av dem som skrev, om Agota Kristof, och med sådan kärlek och passion att jag genast gick till Stadsbibliotekets arkiv. Redan på första sidorna av Den stora skrivboken, första delen i en trilogi som också består av Beviset och Den tredje lögnen, förstod jag att det här är något stort och alldeles unikt. Kristofs ord rasar fram över sidorna och blir till en svindlande läsupplevelse, helt olik allting annat jag tidigare läst. Böckerna är lättlästa och man läser snabbt, när man läst färdigt är det som om man varit i en centrifug, man vacklar nästan upp från läsfåtöljen och sedan vill man bara läsa om dem genast.

Författaren är från Ungern, men levde i exil och tvingades lära sig franska i vuxen ålder, vilket också var det språk hon skrev på. Haruki Murakami skriver i Författare till yrket att hans fascination för Agota Kristof gjorde att han själv började skriva på engelska. Jon Fosse är en annan som sätter Kristof högt och han översatte och dramtiserade Den stora skrivboken (Tvillingenes dagbok på norska) för Det norske teateret i 2007. Den stora skrivboken har satts upp på teatrar i London och New York och också filmatiserats två gånger. Trilogin är översatt till mer än 30 språk. Trots allt detta är Agota Kristof fortfarande relativt okänd i Sverige, men med hela fyra titlar av Kristof i januari hoppas jag att vi kommer att ändra på det!

Samtidigt ger vi också ut Agota Kristofs självbiografi Analfabeten, en mångfacetterad pärla på 55 sidor där hon lyckas säga mer om ett liv än vad de flesta gör på flera hundra sidor.

Marianne Tufvesson har översatt, Naja Marie Aidt skrivit efterord (i översättning av Johanne Lykke Holm) och Sara R. Acedo har gjort omslagen.

Nu finns böckerna där ute, ta väl hand om dem!”

Av: Maria Såthe

Foto: Sofia Runarsdotter

Ljudboksföljetongen Sista Ordet utspelar sig på en modetidningsredaktion, något författarna Annika Bergson och Gertrud Dahlberg känner till väl, efter långa journalistkarriärer, från såväl dagstidningar som mode- och livsstilsmagasin. Och en bok som utspelar sig på en redaktion, vem passar då bättre som uppläsare än Sveriges magasinsdrottning, Amelia Adamo? Här berättar hon om den nya erfarenheten och hur nära verkligheten den spännande intrigen i Sista Ordet verkligen ligger. 

Du är tidningsdrottningen som nu även är ljudboksuppläsare. Hur var den upplevelsen?

— I början scary.  Jag är inte skådespelare, inte heller uppläsningsvan. Men jag gjorde ett ljudprov och blev godkänd. När jag sen väl skulle börja läsa in satt en envis förkylning kvar i stämbanden, men med hjälp av Operans läkare och hinkvis med honungste blev det bättre allteftersom. Men det allra viktigaste var ”ljudängeln” Lasse Ljungman-Janssons pepp och stöd som hjälpte mig att läsa dialog, vilket var det svåraste för mig.  Och det är mycket dialog i Sista Ordet. När allt var klart och Lasse gjorde tummen upp, kom ett litet lyckorus över mig. Som alltid när man klarat något man inte gjort tidigare kändes det lite stort.

Kände du igen dig i hur livet på en redaktion beskrivs i boken?

— De redaktioner jag varit på har inte varit specifikt moderedaktioner, men för övrigt kände jag verkligen igen mycket. Men det är en satir, mycket rolig, och riktigt så roligt är det inte i verkligheten.

Var det någon karaktär du fastnade lite extra för, och varför?

— Den lite slarviga Hedda som ville ha roligt och tittade för djupt i glasen och gillade killar var min definitiva favorit. Varför jag gillade henne? Kanske kände jag igen mig själv lite här och där.

Vad är det som gör mediebranschen så spännande att skildra i populärkulturen tror du?

— Folk tror det finns  glamour, udda personligheter och fullt av fester. Så ser ju inte vardagen ut direkt, men en tidningsredaktion är ju roligare att skildra än en revisors eller it-konsults arbetsplats.

Om du skulle ge ett råd till någon som vill jobba på magasin, vad skulle det vara?

— Idag skulle jag avråda. Det är för dåligt betalt och på alldeles för många ställen är kvalitetsjournalistiken satt på undantag! Bli ingenjör istället.

Av: Stephanie Tärnqvist 

Foto: M-magasin

Något har hänt med hur vi behandlar våra böcker. Förr var bokvård något vanligt, idag låter det som en specialistvårdavdelning. Arga Bibliotekstanten funderar kring vad som hänt och vad vi borde göra åt det.

Förr i tiden var Boken respektingivande, något med bestående värde som sparades i generationer. Biblioteksböcker hade skyddsomslag och innan man fick låna kunde det hända att den stränga bibliotekarien först kontrollerade om låntagarens händer och naglar var rena.

Riktigt så strängt var det ju inte när jag började jobba, sent 80-tal, men respekten fanns fortfarande. Så gott som alla titlar var biblioteksinbundna, alltså extra förstärkta för att hålla för många lån. Köpa pocket var otänkbart på grund av kort hållbarhet, såvida det inte var en titel som inte längre gick att få tag på, och knappt då heller. Det var också viktigt att ha ett magasin så att man skulle kunna spara äldre titlar och inte bara det senaste.

Det fanns en bokvårdsavdelning – det låter som specialistvård och det är inte så långt från sanningen. Jag hörde någon beskriva det som ”Från vaggan till graven”, eftersom man följde bokens hela liv; från utrustning som ny, lagning när den var trasig och väl uttjänt gallrades den, både fysiskt och i katalogen.

De som jobbade med bokvård hade gått på kurs för att lära sig hantverket och kunde fixa det mesta på ett professionellt sätt; klistra ihop revor på sidor, limma fast lösa blad,  förstärka omslag och laga trasiga ryggar med nål och tråd. Det var inte populärt när låntagare visade fram återlämnad bok och stolt sa: ”Det var en reva här men jag har tejpat ihop den!” Då gällde det att dölja sin förfäran: ”Hushållstjep i bok! Of fasa!” (Det torkar och blir gult och fult.)

Idag är synen på boken ändrad. Bibliotek kan köpa 17 exemplar av senaste storsäljaren och när efterfrågan minskat gallras 15 av dem.  Detta för att tillgodose låntagare som inte orkar vänta utan annars skaffar boken på annat håll. Det är ju så svårt att vänta, vi är vana att få det vi vill direkt och helst igår.

Böcker hanteras mindre varsamt av låntagarna. Hundöron är vanligt förekommande, liksom vätskerelaterade olyckor, utrivna sidor och neonfärgade understrykningar. Det är inte längre så viktigt att köpa biblioteksinbundet för det är ändå slit, släng och köpa nytt.

Det finns dock gränser. En kollega upptäckte en försening på låntagares konto.

– Det står att du har ett fjärrlån kvar hemma.

– Öh… Jasså, jaha, den slängde jag.

– …ursäkta? frågade kollegan misstroget, aningens blek om nosen.

– Nämen alltså, den var ju trasig så jag hivade den.

Tilläggas bör att den var inlånad från ett universitetsbibliotek som typ utdelar dödsstraff om man är två dagar för sen. Risken att vi aldrig mer skulle få låna där efter att ha ”slarvat bort” deras bok var överhängande. Kollegan, som dessutom var fjärrlånansvarig, var tvungen att gå upp på kontoret och lägga sig och vila en stund efter det.

Anledningen till att biblioteken nu bara undantagsvis lagar och hellre köper nytt är förstås ekonomisk. Organisationer slimmas och utrymme för magasin bortprioriteras. Som privatperson tänker jag att det ändå vore bra om vi allmänt försöker laga lite mer och återvinna, nu när det är extra viktigt att hushålla med våra resurser? Bara en tanke.

Tips från coachen:

• Laga inte böcker med vanlig tejp.
• Släng aldrig, aldrig, ALDRIG någon annans böcker.

Boktips!
Böcker med skildringar från biblioteksliv. 
Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris
Sara Paborn: Blybröllop

Charlotta Kvist är advokat på en av Stockholms mest ansedda byråer och kämpar för delägarskap och revansch. Ignacio Vargas sitter i ledningsgruppen på ett stort klädföretag och brinner för hållbarhetsfrågor. När de möts på en bar blir de genast förälskade i varandra. Men vad de inte vet är att de står på motsatta sidor i en stor rättstvist som båda är fast beslutna att vinna…

Debuterar som romanförfattare

Heléne Holmström har tidigare skrivit en ljudboksserie för Storytel, men debuterar nu som romanförfattare med Falla Fritt. 

– Det känns oerhört stort! Att hålla min bok i handen, att se den i bokhandlar och att bläddra i den är magiskt. Jag har kämpat några år för att bli antagen och det är en overklig känsla att boken nu finns ute bland livs levande läsare. Men samtidigt känner jag viss skräckblandad förtjusning, jag vill ju att läsare ska älska boken lika mycket som jag älskade att skriva den. Som debutant har jag känslorna utanpå, men hittills tycker jag att jag har fått väldigt fin respons från läsare och det gör mig oerhört glad.

Utbildad jurist

Heléne Holmström är själv utbildad jurist och har länge velat skriva en roman som utspelar sig just på en advokatbyrå. För henne kändes det självklart. Hon beskriver advokatbyrån som en fartfylld och dynamisk plats. En plats där det förekommer kärleksrelationer, otrohetsaffärer och konkurrens mellan kollegor. Advokatbyrån fungerar därför utmärkt som kuliss för en bok, den blir som en egen karaktär.

– När jag läser böcker eller ser på tv-serier älskar jag att få en inblick i miljöer jag själv inte är bekant med. Jag tänker att det kan vara spännande för en läsare att få hänga med huvudkaraktären i hennes jobb på advokatbyrån. Det är många möten, seminarier, förhandlingar, och besök i rättssalen. Men också fester. Det festas en hel del på advokatbyråer, vilket är härligt.

Vill skriva om sådant hon själv älskar att läsa

Falla Fritt utkommer på Lovereads, vilka specialiserar sig på romance. Heléne Holmström läser mycket från just den genren och berättar att hon vill skriva sådant som hon själv älskar att läsa. Några av de mest välskrivna romanerna hon har läst på engelska, är just romance. Vill man ha en smart, feministisk och underhållande relationsroman menar hon att man ska läsa en bra romance.

– I min bok är kvinnan, hennes personliga resa och kamp en central del av handlingen. Det är just dessa beståndsdelar som jag älskar med romance – karaktärernas utveckling och hur de får kämpa för att till slut vinna kärleken.

Läs också: Romancedrottningens fem bästa boktips.

Heléne Holmström berättar vidare att man som romanceförfattare kan laborera med karaktärerna och handlingens konflikt. I Falla Fritt står karaktärerna på varsin sida av en rättstvist, där mänskliga rättigheter och hållbarhetsfrågor står i centrum. Och alltmedan båda karaktärerna vill vinna tvisten, försöker de också försonas med sin historia. Den ena söker revansch och den andre kämpar för sina värderingar. Och mitt i allt blir de hopplöst förälskade i varandra.

– Romance är också en sådan genre där man förlorar sig i berättelsen och helt absorberas av den i flera timmar. Att följa två personer som blir förälskade, deras resa och kamp för kärleken, är helt klart den bästa formen av läsning. Och så är det en ynnest att få skriva för romanceläsare eftersom att de är de mest hängivna läsarna som finns. Romancecommunityt där ute är fantastiskt.

Köp boken här.

Meja Uhlander

Pluggar retorisk och litterär kommunikation i Uppsala. Läser helst uppväxtskildringar och skräckromaner.

Fem unga människor som tidigare inte haft så mycket som en p-bot tillsammans begår plötsligt grova brott i kärlekens och konstens namn. Författaren Pernilla Glaser har skrivit ljudboksserien Godhetsbrigaden, en laddad följetong om unga människor som med en förhöjd livskänsla och moralisk högspänning drömmer om att göra skillnad.

Pernilla Glaser är författare, förändringsledare och lärare på Konstfack. Hon har skrivit både dramatik och romaner och nu senast Godhetsbrigaden, vilken ges ut som ljudbok och e-bok.

I Godhetsbrigaden möter vi kärleksparet Lydia och Ronnie (som i ljudboken gestaltas av Nour El Refai och Rasmus Luthander). De startar street art-gruppen som chockerar Sverige med sin kärleksrevolution. Men sen kommer katastrofen. Och tystnaden. Lydia har inte pratat om Godhetsbrigaden med någon på över ett år, när så Ronnies brev dimper ned i brevlådan. Det är smärtsamt att minnas, men hon vet att hon måste berätta sin historia. Och så den 15: april dyker ett meddelande upp på Globen: ”Vad drömmer vi om?” Och samtidigt kommer larmet om enorma gummiaktiga blommor vid Cityterminalen. Godhetsbrigaden har åter igen låtit sig låna staden för att ingjuta hopp och medmänsklighet.

Hur föddes idén till boken? 

– Jag vet sällan precis hur idéer kommer till mig. Det är lite som att de helt plötsligt har flyttat in och gjort sig hemmastadda och så får jag vänja mig vid en ny familjemedlem med egna vanor. Förmodligen har Godhetsbrigaden växt till sig i det tysta eftersom jag har arbetat med konst och samhällsförändring på olika sätt. Jag har funderat mycket på konstens betydelse och hur det är att försöka förändra tillsammans.

Godhetsbrigaden handlar om en grupp människor som gör stora konstinstallationer med kärleks- och demokratibudskap. Skulle det kunna hända i verkligheten tror du?

– Ja, det händer redan! Godhetsbrigaden är inspirerad av alla fantastiska gatukonstnärer som gjort både stora och små installationer i staden, både i Sverige och i andra länder.

Är civil olydnad i godhetens namn alltid okej?

– ”Godhet” är ett stort ord. Och det är även ”alltid”. Jag tror att alla människor har ett ansvar att fundera över vilka regler och begränsningar som är bra och vilka som är sämre, och att våga agera när det går att förflytta något till det bättre.

Vad drömmer du själv om att starta en revolution för? 

– Min revolution är revolutionen för en gemensam värld, att sluta skicka människor tillbaka till nöd, våld och utsatthet, när de ber om att få vara här. Och att bidra till att bygga ett fredligt Sverige.

Meja Uhlander

Pluggar retorisk och litterär kommunikation i Uppsala. Läser helst uppväxtskildringar och skräckromaner.

Pratar du problem på parmiddagarna? Struntar du i att söka andras bekräftelse? Vågar du vara stark, farlig och ful? Om ja – bra, då kan du vara en hagga! Och det vill du vara, enligt Aase Berg. 

Hur fick du idén till boken Haggan, Aase Berg?

– Jag valde ut några kvinnofällor som jag tycker visar extra tydligt på kvinnors underordning. Älskarinnesituationen är en av de fällorna, jag jobbar redan på böcker om ett par andra lägen där kvinnor liksom omärkligt glider in i förtryck. I romanen Haggan märks verkligen hur kvinnor tystas och tystar sig själva så att männen kan fortsätta ta plats.

 Varför behövs en bok om haggor?

– För att jämställdheten fortfarande är urusel på det psykologiska planet, även om det inte är fullt så illa på det ekonomiska. Kvinnor är än idag otroligt bra på att uthärda och låta män normalisera oacceptabla beteenden. Ojämställdheten smygs in i det allra innersta av privatlivet.

Vem är haggan?

– Haggan är en kvinna som vågar omvandla sin vrede till analys och avslöjande, utan att vara rädd för att bli kallad galen. Hon accepterar inga manipulationer, hon håller inte tyst. Om kvinnor hade varit haggor så hade metoo aldrig behövts. Tystnadskulturen kring skitstövlar hade aldrig kunnat växa sig så ogenomtränglig. Pjoskandet med bortskämda män som äger världen hade varit otänkbart.

 Vill man vara en hagga?

– Ja, det vill man. Jag har skickat iväg henne nu som en trojan in i andra kvinnors hjärnor. Hon har laserblick, hon ser allt och hon är en hacker i manssamhället. Däremot utövar hon inte våld, även om hon tillåter sig vilka aggressiva tankar som helst. Hon ägnar sig inte åt hämnd, det är så okonstruktivt. Istället tar hon revansch genom att kräva transparens.

Tre tecken på att jag själv är en hagga?

– Du sabbar stämningen på parmiddagen genom att prata om problem istället för om senaste Thailandsresan, det vill säga: du ställer inte upp på att visa en fasad om lyckligt familjeliv.

– Du ser till att jävligt fort skaffa dig en egen ekonomi som inte är kopplad till någon man.

– Du slutar söka andras bekräftelse och bygger ett grundmurat självförtroende genom trial and error.

Hade Haggan tagits emot annorlunda för sådär 10 år sedan?

– Ja, det tror jag. Det är svårare idag att avfärda kvinnor som talar klarspråk, inte minst efter metoo.

Malin Lindroth reclaimade Nuckan med boken med samma namn i fjol. Är det vad du vill göra med Haggan?

– Ja, jag vill reclaima den kvinnliga ilskan och rätten att vara obehaglig. Kvinnor ska kunna vara starka, farliga och fula utan att uppfattas som skräniga ragator eller psykfall. Samtidigt reclaimar Haggan den äldre kvinnans rätt att vara en sexuell varelse istället för att bli skittrist och avstå från alla andra intressen än heminredningspyssel, trädgårdsskötsel och omvårdnad av barn och barnbarn.

Här hittar du boken.

Tove Kullenberg

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Drömmarnas stad eller staden som aldrig sover. Ja, vi pratar såklart om allas vårt älskade New York. Staden som har skildrats otaliga gånger i litteraturen. I böckernas värld har vi sett de gula taxibilarna, de snirkliga brandtrapporna och de höga skyskraporna som försvinner upp bland molnen. På sätt och vis har vi alla varit där. Författarna Meg Wolitzer, Jenny Nordberg, Lennart Pehrson och Mikael Rosengaard bor alla i New York och har delat med sig av sina allra bästa tips. 

1. Meg Wolitzer – författare till Hustrun

Besök en klassisk bokhandel:
Den bästsäljande författaren Meg Wolitzer har bott i New York i hela sitt liv och hennes tips är därför att lita på. Hon tipsar om den lilla bokhandeln Three Lives I Greenwich Village. Bokhandeln ligger på West 10th Street och har varit hennes favorit sedan tjugoårsåldern. Hon berättar att det är ett underbart litet ställe med vackra böcker som man kan köpa och sedan sätta sig och läsa på en bänk eller på ett café i The Village. Det är ett perfekt sätt att spendera en eftermiddag i New York.

Läs mer om bokhandeln här.

2. Lennart Pehrson – författare till trilogin om Utvandringen till Amerika

Ta en drink i Manhattans näst största park:
Är du i New York är det omöjligt att missa Central Park. Men vad många inte vet är att det finns ytterligare en park i Manhattan, klart värd ett besök. Riverside Park sträcker sig som ett 6 kilometer långt band längst övre delen av västsidan, nedanför Riverside Drive. Lennart Pehrsons tips är en mysig bar och restaurang vid namn Ellington in the Park. Här kan du njuta av en kall drink och se solen gå ned på andra sidan Hudsonfloden.

Läs mer om baren här.

Njut av ostron med egen app:
Lennart Pehrsons andra tips är en särskild app för ostronen på Mermaid Inn. Oysterpedia går att ladda ned till mobilen och ger information om de olika ostronen som tidigt på kvällen endast kostar 1 dollar styck!! Ostronen, som kommer från både öst- och västkusten är huvudnummer i en meny som domineras helt av Seafood. Efter ostronen kan du fortsätta med Fish tacos eller Lobster rolls, eller hummersalladen med bröd och pommes. Väl värt ett besök!

Läs mer om Mermaid Inn här.

När New York var New Amsterdam:
Lennart Pehrsons sista tips är utställningen New York at its core på Museum of the City of New York. Utställningen skildrar New Yorks utveckling från att en gång ha varit en liten holländsk by vid namn Nya Amsterdam, till att idag omnämnas som ”världens huvudstad”. Arbetet med utställningen har pågått i fem år och upptar idag nästan 800 kvadratmeter på hela tre våningsplan. En del, The Future City Lab, blickar framåt med hjälp av ny teknik för att ge en glimt av hur en fortsatt befolkningsökning och en ökad mångfald kan komma att forma staden.

Läs mer om utställningen här.

3. Jenny Nordberg – författare till De förklädda flickorna i Kabul

Träna New York style:
Jenny Nordbergs första tips är att träna i New York. Där finns nämligen några av världens absolut bästa tränare, som samtidigt är skådespelare, artister och musiker. Varje träningsklass motsvarar en konsert, en Broadway-show eller en spirituell sekt-meditation, där du själv deltar. Jenny Nordberg föreslår en timme med någon av dessa stjärnor, i en riktigt originell klass för högre livsupplevelse, alltid med en fantastisk playlist. Sadie Kurzbans ”305” för vansinnig Miami-dans, Taryn Toomeys ”The Class” för hopp och skutt-skrikterapi, Patricia Morenos ”Intensati” för aggressions-boxning och yoga i kombination. Eller vad som helst med Marvin Foster eller Laurie Cole.

Spana på neurotiska golfare vid Chelsea Piers:
Jenny Nordbergs andra tips är att gå till den enorma utomhus-golfrangen på västra piren som är inhägnad med nät. Där kan du titta på neurotiska bankers som står i små lådor staplade på varandra och slår golfbollar rakt ut i himlen och mot havet, och förundras över att detta existerar mitt på Manhattan, som är världens dyraste fastighetsmark.

Läs mer om golfbanan här.

3. Mikkel Rosengaard – författare till Föreställningar om Ana Ivan

Gömda världar:
Mikkel Rosengaards tips är New Yorks gömda platser. I över ett halvt århundrade har Manhattan varit en lekplats för världens avantgardekonstnärer. Bakom en svart dörr i Tribeca har  installerat en värld av pulserande ljud och ljus (275 Church Street), och mitt i Soho har konstnären Walter de Maria fyllt en hel lägenhet med jord, bara för att man kan, och för att staden var så tom och gatorna så fulla av hemligheter att man kunde gråta (141 Wooster Street).

Gallerier och pizza i Brooklyn:
Idag har Manhattan blivit för dyrt, och många konstnärer har flyttat till Brooklyn. Mikkel Rosengaard vill tipsa om gallerier i Bushwick. Här finns SIGNAL, Interstate och Clearing med konstnärer på frammarsch som Meriem Bennani och Korakit Arunanondchai. Efter utställningarna kan du hitta avantgardefolket på queerbaren Happyfun Hideaway, konsertstället Trans-Pecos, ölbryggeriet Honey’s, eller varför inte slå dig ned för en pizza på New Yorks bästa pizzeria Roberta’s.

Meja Uhlander

Pluggar retorisk och litterär kommunikation i Uppsala. Läser helst uppväxtskildringar och skräckromaner.

Två systrar som skriver om … två systrar! I Hannah och Amandas avslutande del i trilogin om systrarna Vanessa och Alicia får vi följa med dem till Kalifornien.

Förälskelsen är den avslutande delen i trilogin om systrarna Vanessa och Alicia. Kommer ni att sakna dem?

– I och med trilogin som finns de ju för evigt. Och vem vet i vilken form vi träffar dem i nästa gång. När vi arbetade med sista delen blev vi sugna på fler. Så man vet aldrig, även om inget är bestämt runt deras framtid…

Finns det mycket av er själva hos Vanessa och Alicia?

– När man skriver hämtar man alltid otroligt mycket ur sitt eget liv. Klart det finns personlighetsdrag hos Vanessa och Alicia som påminner om oss men inget som hänt dem har hänt oss på riktigt.

I Förälskelsen söker de två systrarna lyckan i LA. Har ni en hemlig dröm om ett liv i Kalifornien?

–  Vår medförfattare bor i LA så vi blev så inspirerade av det och lät dem flytta dit. Det skulle så klart vara spännande och härligt att spendera lite tid där någon gång i framtiden.

Har ni varit där mycket?

–  Nä, bara en gång tillsammans när vi var femton och tjugo år. Men det går ju att uppleva mycket av livet i LA på instagram…

Berätta om de nya omslagen!
– Vi är så nöjda. Det är illustratören Lovisa Burfitt som gjort dem och hon är ett geni. Hon har verkligen fångar det vi vill förmedla med omslagen.

Vad betyder systerskap för er?

–  Allt! Framförallt får man inte glömma att man inte behöver ha blodsband för att känna systerskap.

Finns det några systrar som ni ser upp till?

–  Ja, vi älskar Erin och Sara Foster. De är kreativa chefer på Bumble (amerikansk dejtingapp) och är roligast på Instagram.

Vad motiverar er att jobba hårt?

–  Vi vet inget annat. Vi älskar vårt arbete och för att kunna göra allt vi vill och drömmer om så krävs hårt arbete. Men det blir inte så hårt när man älskar det man gör.

Hur piggar man bäst upp sin vardag?

–  Rött läppstift, härliga middagar och att skratta mycket. Om vi ska vara trista och allvarliga så motverkar träning alltid depp.

Vad har ni för spännande projekt på gång i vår?

– Det händer massor under våren, vi släpper ju ständigt nya kollektioner för Daisy Grace och utvecklar nya innehållsformat. Så håll utkik. Det kommer massor av nytt från vårt håll.

Slutligen, har ni några riktiga feel good-tips när det kommer till läsning? 

– Det sjuka för oss är att feelgood är crime. Om ni ännu inte läst, läs Störst av allt av Malin Persson Giolito och Alex Schulmans Bränn alla mina brev så klart.

När Kristen Roupenians novell Kattmänniska publicerades i The New Yorker fick den direkt enorm spridning och blev en av deras mest lästa artiklar år 2017. Plötsligt delades berättelsen om en obehaglig dejt överallt och på Twitter uppstod ett helt konto dedikerat till inlägg om mäns reaktioner på berättelsen.

Bara några timmar efter publiceringen stod det klart att ingen som läser Kristin Roupenians novell förblir oberörd. Vem är författaren och vad är det med hennes text som lyckas fånga och engagera en så stor läsarskara?

Berättelsen som många kvinnor relaterar till

I Kattmänniska möter vi 20-åriga Margot som blir utbjuden av den äldre mannen Robert. En relation över sms växer fram och förväntningar byggs upp för att sakta och subtilt krossas när de väl möts i verkligheten. Det är en historia om modernt dejtande, sexuella gråzoner och hur vi skapar föreställningar om varandra utan att egentligen känna varandra. Den sätter även fingret på något de allra flesta unga kvinnor kan relatera till: dejter som skaver och känslan av att behöva ställa upp på att ha sex, trots att man inte vill.

Beskriver en ung generation utan förlöjliganden

Molly Roberts, journalist på The Washington Post, menar att det unika med Kattmänniska är att den är bland de första novellerna som handlar om millennials, deras sätt att dejta genom sms och de problematiska förväntningarna detta kan skapa. Hon menar att det är unikt att en novell beskriver dessa upplevelser på fullaste allvar, utan att förlöjliga generationen som bygger och upprätthåller relationer genom internet.

Att skriva om sexuella gråzoner i #metoo tider

Samtidigt som Roupenians Kattmänniska publiceras hösten 2017 fick #metoo-rörelsen enorm spridning och uppmanade till att samtala öppet om maktstrukturer och sexuella övergrepp. Att Kattmänniska är en novell skriven i efterdyningarna av #metoo-uppropet är tydligt, i och med att det starka temat för novellen är sexuella gråzoner och underliggande krav när det kommer till dejtande och sex.

#MenReactToCatPerson

Precis som #metoo uppropet möttes även Kattmänniska av stark kritik från upprörda män. Motståndare menade att novellen orättvist porträtterade karaktären Robert och hans oförmåga att uppfatta Margots brist på samtycke. Hur skulle han veta att hon inte ville ha sex med honom? Alla upprörda tweets blev starten till twitterkontot Men React to Cat Person, där mäns arga kommentarer och kritik mot novellen samlades.

pic.twitter.com/VhcrUDikgi

— Men React to Cat Person (@MenCatPerson) 11 december 2017

pic.twitter.com/s71PvwtOvh

— Men React to Cat Person (@MenCatPerson) 11 december 2017

En ljus framtid för Roupenian

Kristen Roupenian är författaren som lyckades starta en eldig debatt över känsloladdade ämnen som samtycke och makt i relationer. I vår släpps hennes debut Kattmänniska och andra berättelser, men historien tar inte slut där. HBO har nämligen köpt rättigheterna till att producera en tv-serie baserad på novellen. Vi längtar!

Tips! Den 11 april kommer Kristen Roupenian till Stockholm och framträder på Kulturhuset Stadsteaterns Internationella Författarscen. Läs mer här.

Foto: Elinor Carucci för The New Yorker

Av: Karin Östlund