I sin nya deckare Dvalan undersöker Camilla Grebe människors ständiga behov av att bli sedda – ett behov som nu flyttat ut på nätet. Hur långt är vi egentligen beredda att gå?

Rakel bor i skärgårdens vackraste hus tillsammans med sin svårt sjuka son som hon tar hand om på heltid. Stöd får hon genom en Facebookgrupp för anhöriga och en mycket välbesökt blogg där hon berättar om den dagliga kampen. Så vackert, så sorgligt. Så mycket … yta?

Hit kommer artonårige Samuel som är på desperat flykt och behöver gömma sig. Nu tar han jobb som assistent åt Rakels hjärnskadade son. Men inget blir som någon har tänkt sig, så klart. För under en vacker yta kan vad som helst dölja sig – precis som på nätet.

Camilla Grebe tycker om att undersöka samtidsfenomen i sina spänningsromaner. Förra boken Husdjuret utspelade sig i ”det andra Sverige”, avfolkningsbygd som präglas av främlingsfientlighet. Skärgårdsorten Stuvskär i Dvalan är en metafor för ytan vi gärna visar upp utåt i sociala medier.

– Ingen bor där, det är bara sommarhus dit stockholmare kommer med sina stora SUV:ar och där det finns en lanthandel där de bara säljer sånt ingen behöver… Stuvskär är vad sociala medier kan vara, säger Camilla Grebe.

Sociala medier blir vårt viktigaste gränssnitt

Dvalan handlar om vad som sker när sociala medier blir vårt primära gränssnitt mot andra människor.

– Folk har ju dödat för att bli kändisar och nu blir man kändis på nätet. Det tycker jag är intressant.

Och det gäller inte bara de som postar saker – utan också de som följer och blir bländade.

– Ibland kanske man bara så himla gärna vill att saker ska vara sanna, säger Camilla Grebe.

Hon har skrivit spänning i snart tio år och ungefär lika många böcker. Första åren tillsammans med sin syster och sedan med Paul Leander-Engström. Men det var när hon beslutade sig för att stå på egna ben och skriva själv istället som det stora genombrottet kom. Älskaren från huvudkontoret (2015) har hittills översatts till 21 språk och rättigheterna har sålts till ett av USA:s mest välrenommerade filmbolag.  2017 kom den fristående uppföljaren Husdjuret, som utsågs till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademien och som 2018 belönades med Glasnyckeln.

–­ Det kanske faktiskt hände något när jag fick bestämma själv. Sen har jag ju erfarenheter också, det vore ju väldigt sorgligt om jag inte hade lärt mig något på tio år!

Läste deckare som 8-åring

Men hon utesluter inte att skriva tillsammans med sin syster Åsa igen i framtiden. De som redan som barn var riktiga bokslukare i hemmet i Älvsjö som var fullt av böcker, från deckare till Nobelpristagare.

– Och då var det kanske inte direkt Nobelpristagarna man valde, berättar Camilla som läste Sjöwall-Wahlöö som åttaåring med hjärtat i halsgropen.

– Jag blev liksom fast där och då. Det bara fortsatte. Maria Lang, Bo Balderson … Alla de som var stora på den tiden var stora inspirationskällor för mig.

Dagens stora inspiratörer inom spänningslitteraturen är författare som Belinda Bauer och Gillian Flynn. Nästa roman, som kommer nästa år, är en fristående fortsättning på Dvalan och just nu befinner sig Camilla Grebe i ”idéfasen” – den jobbigaste.

– Jag börjar alltid med brainstorming, det är där jag är och det är då jag kan vara mest frustrerad. Sen skriver jag synopsis och backstories. Sen bryter jag ner allting i kapitel och sen blir allting kaos …

Ett kreativt kaos, dock, som bevisligen slutar bra till sist med överraskade – och skrämda! – läsare.
– En bok blir spännande när människor verkligen blir investerade i karaktärerna. Då måste det finnas något man kan känna igen sig i på riktigt och därför skriver jag i jag-form och presens: ”Lyssna på mig, det här är min historia”.

Skulle hon skriva något helt annat fick det nog bli en roman, kanske en suggestiv. Ja, kanske som de böcker hon skriver nu?

– Jag fick väl ta bort morden, helt enkelt. Men varför skulle jag göra det?

Johanna Stenius

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

En av de mest levande människor vi hört om finns inte mer. Men vi ska minnas henne med kärlek och hopp. Nu kommer boken om Kim Wall – skriven av hennes egna föräldrar.

Journalisten Kim Walls barndomshem är ett levande hem. Väggarna i det stora vardagsrummet som öppnar sig ut mot havet är täckta av konst och bokhyllor. De många böckerna, CD-skivorna och LP-skivorna har alla blekts till en gul nyans av solen och i hyllorna finns små prydnadsdjur utplacerade. En giraff i porslin, en gosedjursko. Väl insuttna stolar är lämpligt utplacerade vid fönstren och i köket intill pågår matlagningsprojekt.

Men Kim Walls barndomshem är också tydligt präglat av minnet av den som inte längre kan komma hit och landa i pausen mellan två resor: Kim själv. Flera av de konstverk som hänger här har antingen tillhört eller föreställer henne, skapade av någon av hennes många vänner eller av någon som velat göra något för hennes familj som står kvar med sin gränslösa saknad efter att hon dog i augusti 2017.

Gav inte en enda intervju

Alla känner till ubåtsfallet som var en stående punkt på varje framsida i varenda tidning under flera månaders tid. Sedan kvällen då Kim klev ombord på Peter Madsens ubåt har ungefär 100 000 artiklar publicerats om händelsen och vi har fått läsa detaljer om vad Kim hade på sig när hon gick ombord på ubåten (en orange tröja) och vad hon egentligen skulle göra den kvällen (middag med vänner och sin pojkvän). Men färre vet vem Kim Wall egentligen var, och vad som drev henne till att bli en journalist med världen som arbetsfält och vänner precis överallt. En varm och empatisk människa som alltid försökte vända det negativa till något positivt, som hörde av sig ofta och som älskade djur.

– Direkt efter att hon försvann bestämde vi oss för att inte ge en enda intervju. Det var ren överlevnadsinstinkt. Dessutom ville vi inte att hon skulle snuttifieras i 2000 tecken i någon kvällstidning, utan skulle hennes historia skrivas så skulle den skrivas av oss, berättar mamma Ingrid Wall.

– Vi hade ingenting att kommunicera, ingenting att berätta. Vad fasen ska man säga? Vad skulle vi berätta? Vi visste vad polisen berättade för oss och förstod ingenting själva. Det var ju så absurt, berättar pappa Joachim Wall.

Vid havet i närheten av familjens hem har ett allt större hjärta med Kims namn tagit form under året som gått. Såväl vänner som okända kommer hit för att minnas och sörja. Ingrid och Joachim går förbi dagligen.

Vet hur det journalistiska spelet ser ut

Ingrid Wall är själv journalist sedan många år och Joachim fotograf med många år på dagstidning bakom sig. De vet hur spelet ser ut och det har hjälpt dem mycket i sätt att hantera det stora medietrycket. Men inget kan förbereda en på hur det är att förlora sitt barn. Att tvingas inse, gång på gång, att telefonens tystnad inte beror på dålig täckning någon annanstans i världen utan på att personen som skulle ringa inte finns mer.

– Det finns ingen manual för hur man ska bete sig som förälder när man drabbas av något sådant här. Vi har fått lösa en sak i taget efterhand som det har hänt, och det kommer vi få göra framöver också. Vi måste leva vidare, vi har inget val, säger Ingrid Wall.

Under året som gått har de fört en stundvis mycket ojämn kamp mot den uppmärksamhet som har riktats mot ”mannen” (vi uttalar inte Madsens namn en enda gång under intervjun) och sättet Kim dog på. En del av den kampen är boken som nu kommer ut: Boken om Kim Wall: När orden tar slut.

– Det finns säkert de som tycker att det är alldeles för tidigt, men vi vill att det ska komma ut nu när det fortfarande är aktuellt i folks minnen, säger Ingrid Wall. I våra ögon krävs det en balans. Det kan såklart aldrig bli någon balans, men vi kommer fortsätta att försöka. Därför vill vi träda fram och låta Kim ta plats nu.

– Vi har inget intresse av att synas överallt, det är inget självändamål utan det är helt andra orsaker bakom. Och det är en bok som man önskar aldrig skulle ha blivit skriven, säger Joachim.

Kim hade världen som arbetsfält

Kim Wall. En högutbildad ung journalist med stora visioner och världen som arbetsfält. Som kände sig lika hemma i New York som Beijing och i Trelleborg. Som alltid lyfte fram den lilla människan i de stora händelserna och ville berätta deras historia. 

– Hon var väldigt noga med att hålla kontakten. Hon såg ju oss och hemmet som den egentligen enda fasta punkten i tillvaron. Hon var alltid på väg någonstans. När vi förde på tal att vi ville göra om hennes rum var det totalt tvärstopp. ”Ni förstår väl att jag måste ha en fast punkt i tillvaron i alla fall?”. Hon ville ha kvar sitt flickrum och det fick hon. Hon levde ju i princip i sin resväska, berättar Ingrid.

Nu kommer den ljusa bilden och tillvaron att bli det vi minns av och vet om henne. Med hjälp av boken vill Ingrid och Joachim sist och slutligen berätta vem hon var och hur hennes plötsliga död tedde sig för dem, liksom hur året efter utspelade sig. Men också förmedla hopp och den värme de själva har fått uppleva efteråt.

Vi vill ge en positiv bild av Kim, men också en bild av det ljus som finns i den djupaste svarta förfäran

Större delen skrevs under sömnlösa nätter

Det mesta är skrivet av Ingrid, och nästan inget av det på dagtid. Nattsvarta tankar har blivit till text, bitvis mycket detaljrik. Minnen och berättelser om Kim blandas med närmast protokollmässiga redogörelser av rättegångsdagar. Smärtan skiner igenom, liksom stoltheten över vilken fantastisk människa Kim var.

– Allt vändes upp och ner, det var en enda röra. Jag började skriva ner vad som hände för att överhuvudtaget ha någon orientering kring det hela i form av dagboksanteckningar. Det har varit en stor hjälp för mig att skriva, säger Ingrid Wall.

– Det är lite av en journalistisk sjukdom, fyller Joachim i. Och vi ville ha det dokumenterat för att kunna gå tillbaka sedan och se vad det egentligen var som hände. Allt hände så snabbt.   

I augusti 2018 passerade årsdagen – en dag de hade tänkt på mycket, med erfarenhet från sina yrken.

– Vi vet hur det brukar se ut när det har gått ett år – man drar upp eländet igen, i sig själv och i det här fallet också i media. Och vi ville inte det.

Istället blev årsdagen, och kommer i framtiden också att vara, dagen då loppet ”Run for Kim” arrangeras över hela världen. Detta första år sprangs loppet på 15 platser i 12 länder. På flera ställen var det arrangerat av någon av de många vänner Kim hade, men i exempelvis Istanbul och Köpenhamn arrangerades det av kvinnliga journalister som inte hade någon personlig relation till Kim. Och utanför Trelleborg samlades 600 personer på stranden 500 meter från familjens hus och loppet gick förbi huset, längs stranden.

–Det var en fantastisk kväll, folk var glada. Det blev en hyllning till livet istället för att dagen skulle bli nattsvart.

Precis som Kim brukade göra – hon ville alltid vända det mörka till något ljust och lyckades med det.

Förövaren ska inte få ta mer plats nu

En annan sak som tagit form under året är den fond som startats till Kims minne, pengarna delas årligen ut till en kvinnlig journalist som arbetar i hennes anda.

– Vi är handlingskraftiga människor, så fonden, loppen och boken är olika utslag av att vi mår bra av att ha någonting att göra. Vi kan inte förändra det som har hänt, men vi kan låta det bli något som ger någon form av mening, säger Joachim Wall.

Mannen som dödade Kim har kostat dem så oerhört mycket, förklarar de. Han får inte ta någon plats i deras liv.

– Det skulle inte göra någon skillnad för honom om vi skulle gå runt och vara bittra och hata honom, men det skulle göra oss till förlorare. Vi skulle bara förlora ännu mer. Vi måste leva vidare och jobba vidare med bland annat fonden. Så kan Kims minne och arv leva vidare, säger Ingrid.

I vardagslivet har förstås allt ställts på ända, förlorat sin form och skapats om på nytt. Vänner har tillkommit – Kims vänner, över hela världen.

– ”Vår nya familj”, kallar de sig och de är helt fantastiska. Senast var det någon som hörde av sig till mig på amerikanska fars dag och sa grattis, berättar Joachim.

Gränslös kärlek och sorg

Också hemma i Trelleborg har den värme och kärlek som mött familjen varit gränslös. I början var Ingrid rädd att Trelleborgsborna skulle gå över till andra sidan när de mötte dem på gatan, inte våga se deras smärta, men bemötandet har varit ett helt annat. Vänner, bekanta och okända kommer fram och ger dem kramar. ”Vi vet inte vad vi ska säga, vi har inga ord”, säger de.

– Det är därifrån titeln kommer. Och de behöver inte säga någonting, vi har inte heller några ord. Det finns ingen som kan ge någon som helst förklaring till det som har hänt, men det behövs inte heller, förklarar Ingrid.

Familjens stora, bullriga och kärleksfulla hund Iso har varit en helt ovärderlig hjälp under det tunga år som har gått. En hund måste ut flera gånger om dagen, ha mat och sin omvårdnad.

–Tack vare Iso fanns aldrig alternativet att bli kvar i sängen och inte stiga upp. Han har stått för normaliteten i tillvaron, säger Ingrid Wall.

Det är en bok som man önskar aldrig skulle ha blivit skriven

I hallen hänger 31 familjeporträtt i ett prydligt mönster, fem rader med fem ramar i varje. Samma vinkel, samma familj utanför grinden till sitt hus. Från första året under mitten av 1980-talet med Ingrid, Joachim och Kim till senare då även lillebror Tom tillkommit. Från sexåriga Kim med mönstrad 90-talsfleece till tonårs-Kim som vägrar titta in i kameran. Kim i studentmössa. Lillebror Tom som någonstans har växt om alla andra under året mellan två bilder. Den trettionde bilden är från dagen före, berättar Joachim. Dagen före ubåtsfärden. Kim är svartklädd, har en knut högt uppe på huvudet och ett koppel med hund i handen.

Den sista bilden, nummer 31, hänger längst ner på väggen, på en egen rad. Där är de tre igen. Joachim, Ingrid och Tom. Och hunden. Men ingen Kim.

– Det här är den mest smärtsamma påminnelsen. Det är bara så fruktansvärt onödigt. Orden tar slut, säger Joachim Wall.

Av Johanna Stenius och Moa Linette Lindahl

Om Kim Wall

Kim Wall var en svensk prisbelönt frilansjournalist, född 1987. Hon skrev gärna om om identitet, kön, popkultur, social rättvisa och utrikespolitik och hennes reportage har synts i bland annat The Guardian, New York Times och TIME, bland andra publikationer. Hennes skrivande har översatts till flera språk. 

I Augusti 2017 blev Kim Wall mördad i ett av media mycket uppmärksammat fall.

Läs om Kim Walls arbete här.

Läs om hennes minnesfond här.

Läs om loppet Run for Kim här.

Johanna Haegerström är förläggaren för utländsk skönlitteratur på Albert Bonniers Förlag som hittar böckerna det pratas mycket om, hamnar på kritikerlistor och rankar högt på Goodreads. Här skriver hon själv om ett av sina senaste fynd: kritikerhyllade Madonna i päls av Sabahattin Ali. 

En boks väg till läsaren, via grindvakten som är förlaget, kan vara lång och slingrande. Jag tillhör dem som älskar att höra mina kollegor berätta om hur de hittat fram till böckerna i sin utgivning, och allra roligast är förstås historierna om de oväntade upptäckterna: oslipade diamanter till debutanter i manushögarna, överraskande internationella bästsäljare som man hinner knipa innan konkurrenterna vaknar, förbisedda klassiker som dammas av.

Våren förra året ramlade jag över en artikel i New York Times som handlade om ett bokhandelsfenomen i Turkiet. Sabahattin Alis klassiska lilla kärleksroman Madonna i päls, som kom ut första gången 1943, hade plötsligt rusat upp på topplistorna igen efter att länge ha varit smått bortglömd. Anledningen till fenomenet stod att finna i författarens biografi – Sabahattin Ali var dissident, kritisk till Atatürk, satt i fängelse för att ha skrivit dikter med politiskt innehåll och mördades när han i slutet av 40-talet försökte lämna landet. Enligt artikeln tycktes det som att nya, och framför allt unga, läsare hade börjat läsa Ali som ett politiskt ställningstagande, för de skribenter och journalister vars frihet inskränks i Turkiet idag. Jag tyckte att den här historien lät så spännande att jag direkt lade det upphajpade manuset jag höll på att läsa åt sidan (detta var precis före bokmässan i London …) och istället laddade ner den nyutkomna engelska översättningen av Madonna i päls till paddan.

Och sen blev jag alldeles förförd. För även om historien bakom Madonna i pälsär intressant, så är romanen en upplevelse i sin egen rätt, och den handlar inte om politik över huvud taget. Istället är det en kärleksroman, historien om turkiske Raif och den tyska konstnären Maria som träffas och förälskar sig i varandra i Berlin på tjugotalet. Tänk en turkisk Stonermed en rejäl dos bitterljuv kärlek – även här handlar det om hur livet lägger krokben för lyckan. Jag har alltid varit svag för berättelser om kärlek, men i Madonna i pälskompliceras relationen och blir än mer intressant eftersom huvudpersonerna värjer sig mot de roller som traditionen bjuder dem. Den obändiga Maria är en häpnadsväckande modern kvinna – tecknad av en manlig författare på 40-talet! – som värjer sig mot tvåsamheten, vägrar stå kvar på piedestalen och konstaterar att hon och den känslige drömmaren Raif tycks ha bytt roller i relationen.

Fyra år efter nyutgivningen ligger Madonna i pälsfortfarande på topp tio i bokhandeln i Turkiet, och säljer flera hundra tusen ex om året utan att försäljningen visar tecken på att mattas av. Men utanför landet har den hittills varit helt okänd – innan 2016 fanns den inte översatt till engelska. Det är en roman som tagit tid på sig att nå svenska läsare, men som jag hoppas nu ska väcka upptäckarlusten hos många.

Johanna Haegerström

Polisen och författaren Jørn Lier Horst kunde inte släppa att flickans mördare gick fri. Femton år senare ledde DNA-teknik till att mördaren kunde fällas. Det inspirerade Horst till att skriva en ny serie böcker om ”cold cases” – ouppklarade brott.

Efter många år som polis skriver nu Jørn Lier Horst på heltid. Idag är han en av Norges mest lästa författare, under fjolårets såldes hans böcker i över 400 000 exemplar bara i Norge. Populariteten beror på hans bakgrund som polis, tror han själv:

– Det är min styrka som deckarförfattare och bidrar såklart till att böckerna är realistiska, säger han under ett Stockholmsbesök.

Och det var just ett autentiskt fall, mordet på en liten flicka, som inspirerade honom till den nya boken – Katarina-koden.  Jørn minns exakt var han var den kväll i augusti 1999 när han hörde på radion om flickan, som försvunnit under en cykeltur. När hon sedan hittades mördad fick Jørn leda efterforskningarna.  Inom kort fick hans grupp fast en gärningsman, och de var helt säkra på att hittat rätt.

– Jag upplevde att den mannen var en psykopat, han saknade helt empati. Det fanns en lång räcka med indicier, och jag var säker på att han var barnamördaren.

Besökte flickans föräldrar varje dödsdag

Men mannen gick fri och de hittade aldrig någon ny gärningsman. Jørn kunde inte släppa fallet. Varje år besökte han den mördade flickans föräldrar, på hennes dödsdag. ”För att visa dem att fallet inte var glömt”, säger Jørn.

Och 2014, femton år senare, hade teknologin hunnit ifatt.  DNA-teknik ledde till att mannen nu på nytt ställdes inför rätta, och fälldes för mordet efter att Jørn vittnat mot honom.

– Det var som en fysisk lättnad försvann från skuldrorna.

Fallet med flickan fick Jørn att fundera över ”cold cases”, ouppklarade brott.

– Som polis kan man lätt tänka att tiden jobbar mot en, säger Jørn. De första 24 timmarna är helt avgörande, brukar man säga.

Men faktum är att tiden kan vara till efterforskarens fördel, menar han:

– Samvetet gnager hos människor. Att begå ett brott, för att sedan leva vidare som om inget hade hänt. Vad gör det med en människa?  Kan man leva vidare på en lögn?

Lågmäld, resonerande stil

Jørn bestämde sig för att fördjupa sig i ouppklarade brott, och Katharina-koden är första delen i en serie om ”cold cases”.

Till skillnad från många andra deckare finns inte många beskrivningar av våld i boken. Stilen är lågmäld, resonerande. Hans huvudperson Whisting är ”en sådan man skulle vilja ha på middag hemma”, har Jørn sagt. En rätt vanlig man, utan svåra personliga problem.

– Jag ville ha en ordentlig polisman som huvudkaraktär, en sådan jag kände från min egen polisvardag. En realistisk karaktär.

Det har hunnit bli tolv böcker om Whisting sedan debuten 2004. Jørn berättar själv att böckerna också är en beskrivning av ett samhälle i förändring:

– Kriminaliteten har förändrats, blivit råare, brutalare, styrd av internationella ligor. Norge är inte riktigt lika illa som Sverige, men på god väg – allt som händer i Sverige kommer till Norge efter ett par år.

Det hårdare samhället har också förändrat Whisting, som ”blivit mer desillusionerad med åldern”, enligt Jørn.

Har påverkats av Wallander

Han återkommer till sitt eget arbete som polis, och hur det påverkat hans författarskap.

– Jag har sett många brottsplatser, mött människor i extrema situationer, som varit utsatta för kriminalitet. Jag har stått ansikte mot ansikte med sorg och förtvivlan. Men också ånger, när jag mött de kriminella och pratat med de som begått de hemska brotten. Det har varit värdefullt för mig som författare, och det har jag kunnat ta in i böckerna och använda när jag beskriver stämningen.

Jørn menar att det givetvis går att researcha sig till det tekniska när det gäller utredningar, men det kan vara ”vanskligt att sätta ord på något som du inte själv har erfarenhet av”.

Själv har han i sitt yrke påverkats av en litterär karaktär – Wallander.

-Jag började arbeta som polis 1992, och då läste jag min första Mankell-deckare. ”Jag vill bli som Kurt Wallander”, tänkte jag då – ja, inte en grinig gubbe, men en utredare som tog ansvar för stora saker. Henning Mankell var helt enkelt den som hjälpte mig att staka ut min karriär!

Tove Kullenberg

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Anna Kinberg Batra var Moderaternas partiledare i 997 dagar. Men med över ett år kvar till valet tvingades hon sluta efter attacker från de egna. I boken Inifrån berättar hon nu självutlämnande om vad som hände.

Jag springer den där rundan som inte är för lång och där Säpo inte brukar vilja följa med, med hög och peppande musik i lurarna, och känner en blandning av anspänning och lättnad. I dag är en stor dag, med ett stort tillkännagivande, en dag där jag måste hålla stilen och kunna leverera som alltid. Nej förresten, som aldrig förr.

/Ur Inifrån

Dagen Anna Kinberg Batra skriver om är den då hon senare ska avgå som partiledare för Moderaterna. Mindre än ett dygn tidigare har hon i direktsänd TV sagt att hon kommer att sitta kvar.  Allt hände på extremt kort tid – och den första kvinnliga moderatledaren någonsin tvingades bort efter en intensiv attack från tunga moderatröster över hela landet.

Nu tar Anna Kinberg Batra bladet från munnen och det är oerhört befriande att möta henne. Biografin Inifrån utelämnar inte något viktigt – och skräder inte orden.

– Otålighet är nog största anledningen att det hände, och det är första gången i partiets historia. Och det måste ju antingen ha berott på att jag är det värsta som har hänt sedan 1907 eller så berodde det på annat också. Jag vill berätta: inifrån ett politiskt skeende som var ganska dramatiskt men också inifrån mig själv – mest mig själv.

Mycket dramatisk tid

Tiden då Anna Kinberg Batra var moderatledare var minst sagt spännande och dramatisk. Allt inleddes med moderaternas valförlust efter åtta år vid makten och en decemberöverenskommelse som sprack. Sedan följde flyktingkrisen, Brexit och Donald Trumps vinst i det amerikanska valet.

– Där och då förändrades hela det politiska klimatet så att det kändes. Vanliga inrikespolitiska frågor sjönk undan, minns hon.

Världen drabbades dessutom av terrorism flera gånger och våren 2017 kom terrorn till Drottninggatan i Stockholm. Det förändrade återigen den politiska agendan.

– Den blev dramatikstyrd, händelsestyrd. Mycket handlade om krishantering och väldigt lite om vart Sverige är på väg på lång sikt och hur företagande och skola ska fungera.

Inifrån beskriver hur ett mörkt samhällsklimat växer fram, där mycket handlar om flyktingar, invandring och hårda tag mot brottslighet och lite om långsiktiga positiva framtidsfrågor.

– Där utspelar sig den här berättelsen och dessutom i ett medieklimat som förändrats och har många tvära kast vilket piskar upp opinionen i negativ riktning.

Det framstår inte som direkt enkelt att försöka sköta sitt vardagsarbete på bästa sätt i den situationen – både på jobbet och därhemma.

– Det håller att inte dras med i tävlingen om de snabbaste klicken samtidigt som sociala medier påverkar den politiska debatten, även på partiledarnivå. Då drog jag slutsatsen att man måste finnas där och försöka vara seriös och långsiktig – det är då man bli kallad tråkig, säger Anna Kinberg Batra.

Kvinna på en post ingen kvinna haft ledde till ”tråkighetsstämpel”

Det kom att bli ett återkommande tema i kritiken mot mig att jag verkade tråkig eller stel, särskilt i TV. När statsministern eller min för- eller efterträdare hade en blå eller svart kavaj på sig och sa något seriöst om försvaret eller terrorismen var det ansvarsfullt, seriöst eller väckte inga särskilda reaktioner alls. Det ingick i statsminister- eller partiledarjobbet. Men när jag gjorde det uppfattades det som tråkigt, vilket i sin tur var negativt.

Och här kommer vi till frågan om hur kvinnor ska vara.

Ur Inifrån

Tråkig. Sur. Otrevlig. Sällan har väl en partiledare fått så trista stämplar som de som drabbade Anna Kinberg Batra under hennes partiledartid.

– Jag vill inte att statsministern ska tänka på frisyren framför allt när folk just har dött eller riskerat livet, utan ta det på allvar. Och det måste gälla oavsett om statsministern är en han eller hon.

Hon är alltså ganska säker på att tråkighetsstämpeln, som hon återkommer till många gånger i boken, kommer sig av att hon var kvinna på en post där en kvinna tidigare aldrig varit: moderatledare.

–Jag bröt norm, gjorde något ingen gjort innan. Men jag tror jag levde upp till kravspecifikationen när jag började. Meriterad inom ekonomi och utrikesfrågor, försökte vara påläst precis som moderatledare hittills varit men var är det jag fick kritik för på ett annat sätt än mina för- och efterträdare. Och det blev mer debatt om hur kvinnlig eller snäll jag var.

Hon beskriver upplevelsen och förväntningarna på en partiledare i kristid: om en man har mörk kostym och allvarstyngd inför en kris är det inte negativt utan statsmannamässigt ansvarfullt, seriöst och positivt. Medan det var just det som födde hennes ”tråk-kritik.

– Jag tycker att man ska vara seriös.  Det var väl ingen som tyckte att Gösta Boman skulle le oftare?

Ständigt medveten om omvärldens blickar

Men kritiken till trots verkar det allra mest ha påverkat hennes syn på sin yrkesroll och aldrig blivit en personlig fråga. Hon beskriver hur hon upplevde att hon klädde i sig en kostym varje gång hon var medveten om att andra blickar än de närmaste skulle falla på henne. Medan hon berättar ändras hållningen och fokus i blicken. En annan person skymtar fram, partiledaren finns kvar i både tanke och fysik. Det är trots allt inte så länge sedan allt hände.

– Den som tar all kritik personligt skulle inte orka vara partiledare ens en vecka. Man måste hålla det utanför sig och inse att folk har en massa åsikter om ens roll när man syns mycket. Jag försökte sköta mitt och lösa uppgiften. Mycket blev också gjort även om det kostade just mig mycket.

Allt är egentligen ett rollspel, förklarar hon, och i dagens samhälle är alla väljare med som aktörer.

– Det har varit en av mina viktigaste lärdomar av allt detta, hur det nya medielandskapet har förändrat spelreglerna för politiker. Som väljare kan man fundera över vad sociala medier gör med den politiska debatten. Den hackar den i småbitar ibland och det kan faktiskt vara farligt om man fortsätter att bidra till det.

Hon önskar att alla väljare som upprörs över något på nätet ska fundera ett varv till vems ärenden man går och vilket samhällsklimat man bidrar till för vi har alla ett ansvar att upprätthålla en anständig demokratisk debatt.

– Att kritisera makthavare stenhårt är fine men ibland drivs det agendor i syfte att piska upp motsättningar och då får var och en välja om man vill bidra till det, bromsa eller hjälpa till att lugna ner situationen.

Även politiker behöhöver se över sitt sociala medier-beteende

Det är tydligt att hon talar av erfarenhet och Inifrån är full av exempel på konflikter som kanske hade kunnat undvikas om de inblandade tagit ett andetag och lagt undan telefonen en stund. Det är inte bara väljare som kanske måste fundera på hur de delar, utan även politiker.

– Som politiker ska man försöka vara på riktigt och sig själv i alla kanaler. Men tävlingen om att skrika högst och vara argast är inte politikerns roll. Hur ska man vara seriös och få ut sitt budskap även i ett klimat som är skrikigt och kortsiktigt? Det tycker jag är ganska få som lyckas med. Jag gjorde det uppenbarligen inte.

Det kom nya avgångskrav, ett i taget med lagom mellanrum och jag hann tänka att kuppmakarna ändå visade att de hade kapacitet. Några hade lagt ned mycket jobb under sommaren med att planera och organisera det mesta som hände nu. Tänk vad de hade kunnat använda den kraften till annat, som till exempel att vinna väljare?

Ur Inifrån

Det dramatiska dygnet då hon tvingades att avgå har i efterhand kallats för ”processen” av de inblandade – och Anna Kinberg Batra själv är helt övertygad om att regnet av avgångskrav som under kort tid kom från alla hål var en noga iscensatt attack som planerades månader i förväg.

– Jag hoppas att det tar tid innan det attackeras på det viset av moderatväljarna igen – ens om det kommer en dålig mätning. Ska man komma ur det krävs större grepp än att byta ut en person.

Trots allt är hon väldigt nöjd med sin tid som partiledare.

– Jag hade ändå roligt nästan hela tiden. Det var många som gjorde väldigt bra jobb och var med och förändrade och ville att allt skulle fungera.

Hänger ut sig själv mer än någon annan

Den som vill läsa en ”skvallerbok” med personregister över människors tillkortakommanden kommer att bli besviken av att läsa Inifrån – men ”vissa personer kan man ju enkelt räkna ut att de är med”, som Anna Kinberg Batra själv säger.

– Den jag hänger ut mest är mig själv. Det finns saker om min bakgrund och vad som hände som inte stått tidigare någonstans men det användbara jag hoppas på att läsaren ska ta med sig är hur villkoren för politiken ser ut. Hur ska man leda en regering och land i stökiga tider? Lärdomen är att man måste vara målstyrd och ha bra folk om kring sig och vara snabb och fötterna. Och att det kan vara väldigt ensamt på toppen.

Jag gjorde mitt bästa, men var inte perfekt, precis som alla mina företrädare. Jag bryr mig mycket om människor jag tycker om, vilket kan påverka hur jag fattar beslut. Jag jobbar hårdare än de flesta, men vill träffa min familj ibland också, annars går jag sönder. Precis som andra levande människor. Jag är ju ingen maskin.

Kanske var det för svårt att göra det här jobbet under den här tiden, i alla fall om man försökte vara människa samtidigt? Skulle det i så fall vara omöjligt att lyckas med detta om man inte var en, ja faktiskt, robot?

Ur Inifrån

Johanna Stenius

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Att själv vara orsaken till sitt barns död är kanske det värsta som kan drabba en människa. I sin nya bok Himmelskriket tvingar Mons Kallentoft den komplexa kriminalinspektören Malin Fors att rannsaka sitt eget liv.

Han fick idén av en artikel i Washington post. Den handlade om att det blivit allt vanligare att föräldrar glömmer sina barn i varma bilar på sommaren. Som förklaring gavs den allmänt ökade stressen i samhället. Särskilt beskrivningen av hur en tvåårig pojke reagerat och vilken fruktansvärd smärta han utsatts för innan han dog grep Mons Kallentoft.

– Vi lämnar detaljerna därhän, vilket jag också gör i boken. De behövs inte. Men det var det där jäkla skriket där i bilen, det som ingen hörde, som jag ville utgå ifrån, säger han när vi möts strax efter att hans nya bok kommit ut.

Himmelskriket är den tolfte boken i serien om kriminalinspektör Malin Fors i Linköping, och den tredje i en serie som tar sitt avstamp i människans fem sinnen. Förutom Malin handlar boken om Fanny som kommit tillbaka efter en tid som utbränd, och gör det som är varje förälders värsta mardröm: själv råkar orsaka sitt barns död. Inramningen är förstås ett säkert sätt att väcka känslor hos de flesta läsare.

Hur var det att skriva om detta, du är ju också pappa?

− Först måste man förstås hitta känslorna och gå in på djupet där och då vilket är jättejobbigt, men det är ju själva uppgiften. Sedan måste man ta två steg tillbaka och bli den iskalla och nästan elaka domptören. Som författare blir man som en kirurg, då kan man inte känna efter så mycket.

Både Himmelskriket och Mons Kallentofts förra Malin Fors-bok, Bödelskyssen, kretsar kring förlusten av ett barn men också kring hämnd. När nyheten om kvinnan som glömt sitt barn i bilen når allmänheten är tonen i sociala medier inte nådig – man kräver vedergällning. Här kan utläsas en viss kritik mot den lynchmobb-tendens som inte sällan märks i vårt sociala medier-samhälle.

− Att häva ut sig hemska saker i sociala medier är en sådan ”quick trigger”. Man kan leva ut sina mörka känslor på mikronivå, agera på känslan utan att det kostar en något. Medan det kan kosta väldigt mycket för den som är utsatt.

Polariserat klimat i Sverige

Själv bor Mons Kallentoft sedan fem år i Palma på Mallorca där han fullt ut kan koncentrera sig på skrivandet. Han saknar inte det polariserade klimat som han tycker har utvecklats i Sverige de senaste åren.

– Det finns ju inga diskussioner om någonting. Man är antingen för eller emot, och är du inte med mig är du en komplett idiot som inte har rätt att uttrycka dig.

− Detta skrämmer mig. Jag som är en rätt tvivlande person har blivit räddare än någonsin att tycka något. Och jag har blivit mycket mer frågande i böckerna, ger aldrig några svar för jag har ingen aning.

I Himmelsskriket får Malin Fors stå för de komplexa och djupt mänskliga känslorna. Hon är själv en person med dragning åt det mörka och destruktiva, med såväl alkoholproblem som ett trassligt privatliv bakom sig. Hon tycker synd om den drabbade mamman men kan inte låta bli att också ifrågasätta henne, och vacklar mellan empati och förakt.

− Malin känner ju så starkt sin egen skam i detta. Hon har kört stupfull, gjort massor med dumma saker genom åren som hon alltmer förstår har påverkat hennes dotter Tove. Hon fattar att detta mycket väl hade kunnat vara hon.

Att fortsätta när allt ser svart ut

Boken väcker också den intressanta frågan hur det är möjligt att som människa leva vidare efter att det värsta har hänt, med all den smärta och skuld det innebär. Vad är det hos oss människor som gör att vi fortsätter också när allt ser svart ut?

− Det där är en bra fråga och det finns ju vissa som inte orkar heller. Men självbevarelsedriften hos människan är så otroligt stark. Det första vi gör när vi kommer in i den här världen…

Mons tar ett djupt och häftigt andetag för att simulera det nyfödda barnets möte med världen utanför livmodern.

− …det är ju inte styrt av viljan, att andas. Själva livsviljan är så överordnad allt annat. För Fanny är det kanske tron på att det någon gång ska finnas något som gör livet värt att leva igen som gör att hon inte bara ger upp. Många som förlorar ett barn skaffar ett nytt. Men man skulle aldrig bli rak igen …

Kombinera konstnärskap med kommersiell framgång

Det är nu över tio år sedan den första boken om Malin Fors gavs ut. Hon kom till ur en strategisk plan när Mons Kallentoft, efter att ha skrivit några smalare böcker, fick rådet av sin förläggare att skriva deckare. Tillsammans med sin flickvän, nu fru, Karolina uppfann han en kvinnlig kriminalinspektör som skulle vara en mer mänsklig variant av de manliga stereotypa poliserna som super och har dålig relation till sina barn. I dag har böckerna översatts till ett tjugotal språk och har sålt i över tre miljoner exemplar. Bland alla dessa mängder av deckare – vad är det som gör att hans gått så bra?

− Jag tror så här: För mig spelar det ingen roll om det är en deckare. Jag började skriva när jag var fjorton och det är det enda jag velat göra sedan dess. Det tror jag gör att det finns en jävla ärlighet i mitt berättande, även om det många gånger också är kommersiellt tänkt.

− Ja, det är klart det går att kombinera konstnärskap med kommersiell framgång! Se bara på konstvärlden, Jeff Koons och Andy Warhol. Det är bara i litteraturvärlden som det inte verkar vara okej och jag fattar faktiskt inte varför.

Men efter tolv böcker, tröttnar du aldrig på Malin Fors?

− Jo… jag kan tröttna på hennes värld ibland, men aldrig på henne. Hon är så rik och komplex för mig så hon kan bli en projektionsyta för nästan vad som helst. Hon kan bära alla teman.

Av: Ellinor Skagegård

Elisabet Nemert är en av Sveriges mest älskade och lästa författare, som är overkligt skicklig på att levandegöra historien och samtidigt sätta ord på världens många orättvisor. Den senaste romanen Blå längtan är ingen undantag. Här skriver hon själv om sina starka känslor för de viktiga ämnen som tas upp i boken.

Häromdagen stod jag i rulltrappan inne i vårt lokala köpcentrum, jag var som vanligt på väg till ICA för att fylla på matförrådet. När jag stod där och försökte memorera vad som stått på inköpslistan som låg kvar hemma på köksbordet nåddes jag av det härliga ljudet av glada barnskratt och jag kände att jag instinktivt började le.

Två ljuvligt söta små flickebarn, de kunde väl vara i sexårsåldern, sprang skrattande uppför rulltrappan istället för att åka nerför som vi andra gjorde, en inte helt ovanlig lek om man är liten.

Aningslösa sprang de förbi den välklädde, medelålders man som stod framför mig i rulltrappan, han log inte. Istället brast han högljutt ut i en lång tirad av vidriga, rasistiska tillmälen och de två barnens pärlande skratt tystnade. Jag hann se rädslan i deras ögon innan de vände och sprang ner till sin mamma som stod och väntade invid rulltrappan.

I den stunden hörde jag mig själv med hög röst tala om för denne man vad jag ansåg om hans ovärdiga beteende. Han såg minst sagt förvånade ut när en annan vuxen person dristade sig till att reagera på hans ord. Den som tiger, den samtycker.

Det är i mötet med en annan människa som vår människosyn blir tydlig. 90% av den uppfattning vi får av en person som vi möter för första gången bildar vi under de första 90 sekunderna. Det här beteendet är helt nödvändigt för att vi ska kunna bringa ordning i det kaos som vår omvärld annars skulle vara, det gör världen begriplig. Men det finns en uppenbar risk med det här.

Den lilla arbetsmyra vi har inom oss och som arbetar tvåskift uppe i våra huvuden med att sortera in alla nya möten och upplevelser i prydliga, överskådliga fack, den myran är extremt förändrings obenägen. Hellre än att inrätta ett nytt fack för ett nytt möte, en ny erfarenhet så gör vår myra istället allt för att knöla in den nya personen i ett redan befintligt fack. Och det förfarandet leder till att vi befäster våra fördomar och det hindrar oss också från att syna de så kallade etablerade sanningarna lite närmare i sömmarna.

Om vi inte tilldelar varje människa vi möter ett absolut och okränkbart människovärde, som inte på något sätt är relaterat till hudfärg, ursprung, framgång eller förmåga, riskerar vi att göra oss själva till alltings mått och vi mäter våra medmänniskors värde endast i relation till oss själva.

Min senaste bok, Blå längtan, handlar om alla människors lika värde, om rätten till frihet till kropp, själ, tanke och ord. Andemeningen, budskapet i Blå längtan är detsamma som i Martin Luther Kings berömda tal, I have a dream. Doktor King som föll offer för en mördares kulor.

Jag inleder min bok med ett citat ur det talet. Ett tal, som sedan jag hörde det för första gången för många år sedan, har varit min ledstjärna och följeslagare. Ett tal vars budskap känns ännu viktigare för mig idag eftersom mina egna barnbarn är bärnstensbarn, en ljuvlig blandning av svart och vitt.

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Elisabet Nemert

Skrivliv skildrar författaren och kulturjournalisten Gun-Britt Sundströms år på sextio- och sjuttiotalen. I dagboksform. Den unga kvinnan är kluven mellan utbildningar, yrkesval, politik och relationer – hon vill göra ALLT. Och allra helst vill hon skriva. Vi lät Flora Wiström fråga ut henne. 

När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift. 

Så står det i dagboken 20 juni 1971. Hur ser ditt dagboksskrivande ut idag?

– Numera skriver jag bara korta notiser för att kunna kolla efteråt vad dagarna har innehållit. Det är snarast ett tvångsbeteende, i rädsla för att tio eller tjugo år ska försvinna utan spår, vilket kan inträffa när man ”har” så många år som jag (ålder uttrycks ju så på franska: jag ”har” 73 år, inte jag ”är”). Men det där med hur skrivandet infiltrerar upplevandet tror jag att fler än på den tiden kan känna igen sig i nu: vi är säkerligen många som delar upplevelsen av att ha gjort en sak inte så mycket för att göra den som för att kunna skriva den eller visa den, på Facebook eller Instagram eller i någon tryckt text. Det där reflekterade jag över redan när jag i mitt bidrag i ”Folkhemsprinsessorna. Om att växa upp på 50-talet” (1987) kunde inleda min text ”Jag är uppväxt i ett körsbärsträd.”

På samma gång som den unga Gun-Britt känner både lust och vånda att vara havande med en roman så är inställningen till föräldraskapet kluven. Hur tänker du kring moderskap i kombination med yrkesliv?

– I generationerna före min måste intellektuella kvinnor välja: barn eller yrkesliv, det gick inte att kombinera (utom i samhällsskikt med tjänstefolk). Jag är djupt tacksam över att ha fått både yrkeslivet och mammalivet. Att vara mamma på heltid skulle jag aldrig ha klarat av, allra minst att vara ensam mamma, men växlingen mellan arbete och familj var en rik tillvaro. Mitt halvtidsförordnande som översättare i bibelkommissionen innebar oftast fria arbetstider, så att jag kunde vara mycket med barnen när de var små. Det var den bästa tiden i livet, näst efter den egna barndomen. Och på 2000-talet har jag fått leva som fri översättare. Men mina yrkesvillkor har ju varit väldigt speciella.

När du är 28 år skriver du: Högre än såhär når jag aldrig. Möjligen kan jag bli ännu mer framgångsrik, men så ung och så framgångsrik blir jag aldrig mer. Den här åldersfixeringen är tydlig genom hela boken. Varför tror du att det är så? 

– Det har legat i tiden. När mina föräldrar var unga, i början av 1900-talet, var det den äldre generationen som hade status och prestige. Respekten för föräldrar var så stark att de inte ens sa du till sin egen pappa och mamma. Under efterkrigstiden vändes sedan allt upp och ner, det var de unga som idealiserades. Jag mindes inte själv att jag hade varit så intensivt medveten om detta redan då men valde att ta med de dagboksnoteringar jag hittade om saken. Både att jag upplevde det som status att vara ung tjej och att jag insåg att det inte skulle vara länge.

Genom boken skildras en slitning mellan att vilja vara anonym och att vilja påverka. Hur förhåller du dig till kändisskapet? 

– Jag har nog aldrig haft någon särskild ambition att påverka opinionen genom skrivande. När jag började vilja vara med om att förändra samhället insåg jag att det som behövdes var att organisera sig politiskt. Mitt skrivande var alltid mer för nöjes skull, jag tyckte om att formulera mig och ordnade tankarna på det sättet.
 Nackdelen med att publicera det man skrivit upptäckte jag (som jag berättar i Skrivliv) redan innan min första roman hade kommit ut: jag hörde konstiga rykten om den. Och förlagets marknadsföring blev en chock. Sådant råder man inte över: att säga något i offentligheten är alltid att ta risken att någon annan missförstår eller avsiktligt feltolkar eller helt enkelt råkar glömma poängen, och för sin version vidare.

Var och hur drar du gränsen för att skriva om människor i din närhet?

– I Skrivliv ingår ett avsnitt om det enda tillfälle då jag fått veta att jag skadat någon med mitt skrivande, fast ansvaret var i det fallet delat med en jämnårig journalist som utan hämningar utpekade förebilden för en figur i min roman, en lärare. 
När det har varit möjligt har de människor jag utnyttjat som modeller fått läsa manus och fått tillfälle att protestera. I fråga om Skrivliv som inte är fiktion var det förstås särskilt viktigt, och jag har frågat några av de inblandade om de ville döljas bakom fingerade namn, men det var ingen som tyckte det behövdes. Jag har utelämnat en del som skulle ha varit vanhedrande för andra. Något hämndbehov har jag inte haft.
 Över huvud taget har jag utelämnat en del konflikter och mörka ämnen därför att jag tänkte ”det är en annan bok”: det var för stora saker för att bara snudda vid i förbigående, så därför var det bättre att förbigå dem. Dessutom ville jag faktiskt skriva en ljus berättelse, därför att det är ovanligt. Världen är så full av hemska historier om verkligheten. Allt som står i Skrivlivär sant (bortsett från en del uppenbart skämtsamma överdrifter förstås) men varje urval ur faktiska händelser innebär självklart ändå ett slags vinkling.

Av Flora Wiström

Författaren Åsa Hellberg har skrivit sin första kortroman. Laholmsflickan är en svart, humoristisk berättelse om uppdämd kvinnovrede och vad den kan få för konsekvenser. 

Åsa Hellbergs böcker beskrivs ofta som fartfyllda, varma och humoristiska. Men också med en seriös underton. Hennes ambition har varit att skriva underhållande berättelser om människor som trots sin mogna ålder inte alltid är säkra på sig själva. Nu är hon aktuell med sin första kortroman Laholmsflickan, vilken också är hennes första lite mörkare berättelse.

Berätta om Laholmsflickan! 

– Laholmsflickan har svartare drag, den är annorlunda från vad jag brukar skriva. Man kan säga att det är tragikomedi. Den handlar om en kvinna i medelåldern. Hon har fått vara med om en del under sitt äktenskap. Hennes exman var notoriskt otrogen och lämnade henne för en yngre kvinna.

Åsa Hellbergs roman börjar fem år efter skilsmässan, då huvudpersonen blir kontaktad av någon som kallar sig Laholmsflickan. Hon visar sig vara exmannens älskarinna och har planer på att döda honom. Och hon vill ha huvudpersonen till hjälp.

– Vi får följa dialogen mellan Laholmsflickan och exfrun. Exfrun drömmer om ett liv utan maken, men förstår att det i praktiken skulle vara förfärligt. Alltmedan dialogen mellan de båda kvinnorna utvecklas, uppdaterar exfrun samtidigt sin exman om planerna. Hon frågar honom på vilket sätt han vill bli dödad.

Åsa Hellberg berättar om sin huvudperson, hon som aldrig nämns vid namn. Hur hon fortfarande älskar sin exman, men hur han sedan länge har gått vidare. Åsa Hellberg suckar, menar att det är svårt att gå vidare efter ett långt äktenskap. Huvudpersonens exman är författare, konstnär. Hans konstnärssjäl behövde vårdas, under äktenskapet kretsade hennes liv kring honom. Hon glömde bort sig själv.

Den här boken är bara skriven utav lust.

Åsa Hellberg var mitt uppe i en redigering när hon kom på att hon ville ha någonting att göra om eftermiddagarna. Hon jämför det med stickning. Hennes ambition var att utveckla sitt skrivande, öva på att berätta ur nya perspektiv och med nya ord. Hon viftar med fingrarna och berättar hur hon placerade fingertopparna mot tangentbordet och hur romanen därifrån tog fart.

Hur har det varit att skriva en kortroman?

– Det har varit fruktansvärt roligt, bland det roligaste jag gjort. Den här boken är bara skriven utav lust.

Hur har skrivprocessen sett ut?

– Jag sätter mig alltid ner med datorn i knät. Och sedan händer det någonting när fingertopparna får kontakt med tangenterna. Jag har aldrig vetat en enda story. Jag skriver mig fram till precis allting. Jag har aldrig ett synopsis.

Du beskriver Laholmsflickan som en svart komedi, men den känns inte alltigenom mörk? 

– Det är ingen munter historia, men muntert berättad. En svart komedi helt enkelt.

Meja Uhlander

Pluggar retorisk och litterär kommunikation i Uppsala. Läser helst uppväxtskildringar och skräckromaner.

Selma Lagerlöf var alltid i frontlinjen. Propagerade för kvinnlig rösträtt, köpte in sig i filmbolag och sände radio – förutom att hon var första kvinnan i Svenska akademien då. Nu kommer en heltäckande biografi som slutligen tar död på sagotants-myten.

Selma Lagerlöf föddes 1858, in i en tid då kvinnors rättigheter i samhället var begränsade: de fick inte rösta, var inte välkomna på allmänna läroverk, fick ansöka om att bli myndiga. Ja, att leva som kvinna var svårt om man inte stämde in i mallen och ville ägna sitt liv åt familjen – och det ville inte Selma, vare sig som barn eller vuxen. Hon ville gå sin egen väg.

– Hon var väldigt smart och driven, en otroligt stark vilja att bli författare som föddes redan i hennes barndom, berättar Anna Nordlund som är doktor i litteraturvetenskap och lektor i didaktik vid Uppsala universitet.

Hon är aktuell med biografin Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna – ett praktverk som visar upp bilder vi aldrig sett tidigare av en av våra allra mest kända och älskade författare. Boken ger oss historien om en extremt driven människa som ständigt kämpade för att vara så aktuell som möjligt.

– Det har funnits en ambivalens kring hennes författarskap, redan under hennes livstid. Hon levde under en tid när man vill bryta med realismen i litteraturen. Mitt i det kom Selma Lagerlöf och skrev precis i den nya andan och då visste man inte vad man skulle göra med henne. Istället förminskades hon gärna: en ”liten, liten lärarinna därute i provinsen” som sitter och gör det här. Hon framställdes som inte medveten.

Stämplad som sagotant

Och sedan har det där gått igen – Selma Lagerlöf fick ständigt kämpa mot ”sagotantsstämpeln”. En stämpel tidvis också utnyttjade, särskilt under början av 1900-talet då det var väldigt populärt att skriva sagosamlingar.

Framgångsberättelsen om Selma Lagerlöf liknar inte många andra. Efter debuten med Gösta Berlings saga slog hon igenom med romanen Jerusalem. Hon tjänade enorma summor pengar, och höll alltid nära kontakt med sina läsare. Hon medverkade också gärna i veckopressen och i nya medier som film och radio.

– Hon ville nå ut och såg nya möjligheter att nå ut hela tiden. Hon köpte exempelvis in sig i ett filmbolag. Under den tiden såg många film som ”dålig kultur” men hon såg det som något att uppvärdera. Hon var jätteviktig för svensk filmindustri, framgångarna för svensk stumfilm beror till stor del på henne, berättar Anna Nordlund.

Skapade viktig kvinnohistoria

En av de viktigaste sakerna Selma Lagerlöf gjorde under sitt liv var kanske bidraget till kampen om kvinnlig rösträtt – som blev till verklighet 1919. Det sammanföll med början på konsumtionssamhället, kvinnorna blev konsumenter, började arbeta och synas mer i offentliga rum.

Hennes liv berättar så mycket om svensk historia ur ett kvinnoperspektiv. Den visar var våra rötter finns, att vi inte alltid haft den självklara rätt vi har idag

Anna Nordlund vill i sin biografi visa den moderna och medvetna Selma Lagerlöf, som var med och skapade viktig kvinnohistoria. Förhoppningen är att yngre kvinnor ska uppskatta boken.

– Hon är en så viktig förebild och hennes liv berättar så mycket om svensk historia ur ett kvinnoperspektiv. Den visar var våra rötter finns, att vi inte alltid haft den självklara rätt vi har idag.

Anna Nordlund förklarar att Selma Lagerlöfs historia och kamp är väldigt viktig att påminna sig om idag när vi får in synsätt från andra kulturer i samhället.

– Vi lever i en tid där en del kvinnor lever under ett förtryck eller i strukturer som är ännu värre än de var då, när kvinnor nekades att studera. Det kan bara värt att påminna att vi kvinnor också levt under det förtrycket i Sverige, vi kunde inte ta oss någonstans. Man kunde inte bestämma något själv och det föddes Selma mitt i.

Hade nog varit lika känd idag

Och det hände otroligt mycket fram tills hennes död i mars 1940. Selma Lagerlöf hyste en oro kring hur kvinnor skulle kunna förvalta sin rösträtt, ta den på allvar och engagera sig. Den oron för Anna Nordlund fram som högst befogad än idag.

– Unga kvinnor tar friheten för självklar men den är något vi måste värna om.

Om Selma Lagerlöf hade levt idag hade hon säkert varit lika känd, tror Anna Nordlund och funderar:

– Hon hade nog försökt nå ut idag också. Hon kanske hade skrivit tv-serier, närmat sig såpagenren och det breda suget efter att se mer och mer.

Hon beskriver sedan något av det som hon upplever allra mest fascinerande med Selma Lagerlöf: hur balanserad hon var i alla lägen. Trygg i sig själv, med stor tilltro till sin egen förmåga.

– Hon hade inget av det självdestruktiva man kan se hos andra författare. På det viset var hon också en förebild och slår hål på myten om författarkonstnärer och deras kaotiska liv.

Av: Johanna Stenius 

Den lugna klostervistelsen blev inte vad författaren Maria Ernestam hade tänkt sig. Oförklarliga händelser och en blodig historia gav istället stoff till den nya romanen Innanför murarna. 

Det är mörkaste november. Dimman ligger tät över den franska landsbygden, det är fuktigt och rått. På det gamla klostret Abbaye d´Ardenne i Normandie befinner sig författaren Maria Ernestam som stipendiat. Under en månad får hon mat, husrum och skrivro – tanken är att hon ska avsluta romanen Den sovande pianisten.

Men vistelsen blev inte riktigt som hon tänkt sig.

– Jag är inte mörkrädd egentligen. Men jag var fruktansvärt rädd där i klostret, säger Maria Ernestam.

Vi möter henne på favoritcaféet i närheten av hennes skrivarlya i Gamla Stan i Stockholm. Maria är mitt uppe i lanseringen av romanen Innanför murarna. Det var den som istället kom till henne där på klostret. En gastkramande och på samma gång gripande roman, baserad delvis på det Maria upplevde på platsen.

Klostret visade sig rymma ett monument för mördade kanadensiska soldater. Istället för att skriva började Maria att gräva i platsens förflutna. Snart stod det klart att det utspelat sig fruktansvärda saker på platsen. Klostret hade använts som högkvarter av tyskarna under slutet av andra världskriget. Där placerades många krigsfångar, unga soldater från Kanada. När man förstod att kriget var förlorat beordrades det att alla fångarna skulle skjutas.

Liken grävdes sedan ned i klosterträdgården. Precis utanför Marias fönster.

Det slog henne att hon var helt utlämnad

Maria var inte ensam på klostret, hon delade vistelsen med fler stipendiater från olika länder. Men:

– På helgerna reste alla andra iväg och jag blev ensam kvar där ute på landsbygden, säger hon.

Sent en natt, då hon kommit hem efter en middag, hörde hon en kraftig knackning på dörren.

– Det var hårda, resoluta knackningar, säger Maria och illustrerar hur det lät – knack, knack, knack – på bordet framför henne.

Knackningarna var på hennes dörr, en köksdörr som vette ut mot en liten plätt, som ingen kunde komma till utan en nyckel och utan att klättra över två staket.  Vem skulle knacka på mitt i natten där?

Det slog Maria att hon var helt utlämnad.

– Jag började leta efter vapen. Till slut hittade jag en korkskruv. Den tog jag med mig till sängen och placerade under kudden. Sedan försökte jag att andas djupt, lugna ned mig. Jag vågade inte ropa, utan fick bara vänta.

Så småningom somnade hon om.

”Vi vet inte allt här i tillvaron”

– Jag har ingen förklaring, säger Maria. Jag menar – någon måste ju haft nyckel, klättrat över två staket och sedan knackat. Och jag vill inte tänka på vad vederbörande ville mig mitt i natten.

Kan det ha funnits en annan förklaring, något som inte var … mänskligt?

– Ja, det finns saker och ting som vi inte kan förklara, där det inte finns en rationell förklaring.

Kanske, resonerar hon vidare, kan det ju hända att det finns sådant som folk förr kallade för spöken som sedan fick en vetenskaplig förklaring. Och kanske får även detta sin förklaring till slut.

– Det enda som jag är säker på är att vi inte vet allt här i tillvaron.

Hon beskriver sin natt på klostret som extremt ångestfylld, och först när hon skrivit boken blev hon av med stämningen.

– Det var oerhört skönt att få ur mig den.

Den som kan sin Maria Ernestam vet att hon inte räds det skruvade, oväntade. Nya boken Innanför murarna beskrivs av förlaget som ”typiskt Ernestamsk”.

– För vissa har det varit svårt att definiera mitt författarskap, säger Maria Ernestam. Mina böcker är en blandning av litterära stilar. Gärna svart, men med humor, spänning och mord, utan att vara en deckare. Och så magisk realism i alltihop. Jag har skrivit in mig i en egen genre, helt enkelt.

Maria Ernestam på favoritfiket i Gamla Stan

”I smärtpunkterna förstår vi vad det är att vara människa”

I Innanför murarna får vi möta Sofi. Ramen är densamma som i Marias egna upplevelse – stipendiat, kloster, Frankrike – men eftersom det är en Ernestamsk roman blir berättelsen en smula mer … tillspetsad. Sofis vanliga strategier för att ”styra upp i kaoset” fungerar inte riktigt och allt utvecklas i en oväntad riktning. Det blir tungt för Sofi, och det är inte något Maria räds – tvärtom.

– Det är i det jobbiga det blir intressant. Det är där, i smärtpunkterna, som man förstår vad det är att vara människa. Det är där vi prövas.

– Vi kan ju hålla på och låtsas att livet är en soldränkt bild på Instagram. Men det är ju i kriserna som vi ställer våra viktiga frågor: Vad är det som är viktigt i livet? Vad handlar mitt liv om? Vem vill jag vara? Och när vi vågar öppna oss, det är då något viktigt händer.

Och så det svarta, skruvade – det finns med henne hela tiden:

– Jag kan inte låta bli att fantisera kring tillvaron. Ibland får jag höra att folk vill kika in i min hjärna och se hur det ser ut där. Men hur historier uppstår är svårt att förklara, säger Maria.

– Livet kan ju vara rätt trist ibland, och jag har svårt för det. När det blir för tråkigt. Prudentligt. Då kan jag känna att …

Hon skruvar med fingret mot huvudet, gör en grimas och skrattar högt.

I Tyskland och Frankrike har hon sin största läsekrets, och de är två länder hon också håller varmt om hjärtat – hennes make är tysk, hon bodde där själv i många år och arbetade som korrespondent för Veckans Affärer. Och de franska läsarna träffar hon årligen:

– Jag känner mig så upplyft av att vara där! De är inte så intresserade av vardagsrealism, utan gillar det flärdfulla, färgstarka. Det passar mig.

Hon känner sig ofta som en ” särling” i den litterära världen i Sverige:

– De vet inte riktigt vad de ska göra av mig, eftersom mina böcker inte kan genrebestämmas.

Precis som Maria själv. Som 41-åring, efter nästan två decennier som journalist, blev hon elev på musikallinjen på Kulturama.

– Alla andra var runt 20. Men jag har ju alltid älskat att dansa och sjunga, så jag tänkte – varför inte? Det var fantastiskt!

Med utbildningen markerades en ny period i livet. Strax därefter debuterade hon, och idag har Maria skrivit elva böcker. Som hon är stolt över. Men frågan är om inte den senaste romanen betyder något extra:

– Det är skönt att den här boken finns, säger hon. Och jag vet att det finns många av mina läsare som längtar efter det här lite galna, som inte är rädda för mörkret eller det oväntade, för kontrasterna.

Här får de allt det.

Tove Kullenberg

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Gps-styrda kulor, hemmabyggda bomber i gräsklippare och fredsaktivister i form av äldre damer som spelar döda. Catharina Ingelman-Sundberg sparar inte på dramatiken i senaste boken Krutgummor på krigsstigen.
– Det är tacksamt att sätta sig in i mormödrars situation. I Sverige undervärderar man ständigt de äldre, säger hon.

Det är viktigt att sätta ner foten när saker har gått för långt. Speciellt när världen surrar av vapenskrammel och dess ledare mest ägnar sig åt att tjafsa som småbarn. Då är det läge att säga ifrån med besked! Det är precis vad ett gäng kvinnor i åldern 70+ gör i Catharina Ingelman-Sundbergs roman Krutgummor på krigsstigen. De har fått nog av vapenskrammel och galenskaper från världens ledare. Med finess och påhittighet slår de till mot vapenindustrin på de mest dråpliga sätt. Från basen på en skånska kursgården drar de upp riktlinjerna för sitt motstånd och tränar sig flitigt i civil olydnad – vilket innebär allt från att spela döda till att släppa ut fredsduvor på vapenmässor.

Träffade inspirerande norska mormödrar

Catharina Ingelman-Sundberg själv säger sig vara lite mer eftertänksam än bokens ”Mormödrar för fred” men det märks att hon älskar engagemanget hon skrivit fram.

– Som många andra var jag jättetrött på alla krig som ställs till alldeles i onödan. Men den triggande idén kom när jag var i Oslo, träffade ”Bestemødre for fred” och blev så inspirerad! De träffas varje vecka, delar ut flygblad, äter tillsammans och diskuterar nästa aktion.

Idén som bokens ”Mormödrar för fred” har är att protestanter i hundratusentals kan verka skrämmande, men några få mormödrar vågar politikerna prata med och då kan mormödrarna få fram sitt budskap. Det hela visar sig mycket effektivt. Äldre kvinnor på krigsstigen är helt enkelt inte att leka med, och Catharina Ingelman-Sundberg förklarar att det är så i verkligheten också: den äldre generationen misskrediteras ständigt.

– Det blir automatiskt ett underdogperspektiv när man skriver om pensionärer. Och jag gillar rebellperspektivet för jag är lite av en rebell själv. Det började med att jag drack av dopvattnet och sen var det kört! Jag tycker om att busa och skoja så jag roar mig samtidigt som jag får in ett allvar.

Pensionärsligan gör succé överallt

Hon har gjort enorm succé med sina tidigare böcker i serien om pensionärsligan som nått närmast omätbar framgång hos såväl barn som vuxna. Hur kan det komma sig?

– Det har jag också frågat mig. Min yngsta läsare är sju år, min äldsta är 101 och pojkar i tolvårsåldern älskar pensionärsligan.

Och det gäller även Sydkorea, Polen, Kanada och Tjeckien, där hennes böcker är enorma framgångssagor. I Sydkorea är Catharina faktiskt Sveriges mest säljande författare.

– Jag var där och lanserade en bok nyligen och signeringsköerna var jättelånga, jag blev igenkänd på stan och när jag skulle träffa pressen var det presskonferens som om jag var berömd artist! Livet är verkligen fullt av överraskningar. I Italien låg jag etta på topplistan länge – och där har de inte ens äldreboenden.

Gedigen research av vapen

Något som fångar läsaren av Krutgummor på krigsstigen är alla detaljerade beskrivningar av olika vapen och kemiska processer. Hur mycket av det är sant? Allt, visar det sig.

– Jag har en bakgrund som akademiker och historiker. Då gör man noggrann research och det har jag fortsatt med fast jag jobbar med feelgoodböcker. Jag har verkligen fastnat för hur vapenindustrin och politiken fungerar.

Varje detalj i boken är alltså sann vad gäller vapenindustrin – och boken är granskad av en militär. Men det tog flera år att göra research och sätta allt på sin plats.

– Informationen kommer från allt från darknet till militärer. Och efter ett tag när jag redan kunde en massa om vapen var det mycket lättare att få mer info. Ibland tänker jag att jag lever på skrytande karlar…

Hon har en varm och humanistisk ton i allt hon gör och skriver, något som är nödvändigt för att hålla läsarens engagemang när hon skriver om ibland ganska dramatiska händelser.  Och I sitt eget liv är hon aktivist på sitt eget sätt.

– Nu har jag blivit inbjuden till Norge för att prata om Krutgummor på krigsstigen fast den bara finns på svenska än. Och så har jag blivit medlem i ”Bestemødre for fred”, så nu är jag faktiskt också på gång!

Johanna Stenius

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Vi ställde frågan ”vilken kvinna borde få Nobelpriset i litteratur?”. Ni svarade.

Krisen i Svenska Akademien medförde att inget Nobelpris i litteratur delades ut 2018. Som en reaktion valde åtta svenska förlag att i en gemensam satsning på nytt ge ut 14 böcker skrivna av de 14 kvinnor som tilldelats priset genom historien. Det fick även oss på SelmaStories att fundera på vilka kvinnor flest vill se ta emot Nobelpriset i litteratur — så vi ställde frågan till våra följare på Facebook. Här är, utan någon inbördes ordning, de författare som nämndes överlägset flest gånger.

Läs mer: Ja! Nu ges alla kvinnliga Nobelpristagare ut igen

Joyce Carol Oates

Med böcker som Dödgrävarens dotter, Blonde, Svart flicka, vit flicka och Älskade syster har Joyce Carol Oats etablerat sig som en av de största talangerna inom den samtida, amerikanska litteraturen. Hennes verk har lästs av många världen över och hon är särskilt skicklig på att skildra dagens amerikanska samhälle och dess problem.

Läs mer: Joyce Carol Oats sju mest älskade böcker

Astrid Lindgren

Många har tidigare argumenterat för att Astrid Lindgren borde tilldelas priset postumt, och önskemålet dyker upp även bland våra följare. Såhär motiverar en följare sitt val:

”Att hon skrev för barn och inte för vuxna är för mig en ännu större anledning till att få det. Hon har glatt och tröstat en hel värld med sina berättelser.”

Margaret Atwood

En bästsäljande kanadensisk författare som ofta skriver samhällskritiskt och fokuserar på kvinnors situationer. Några av hennes mest uppmärksammade böcker är Den ätbara kvinnan, Alias Grace, Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake.

Missa inte! 7 böcker som klarar Bechdeltestet med råge

Chimamanda Ngozi Adichie

Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie fick sitt stora internationella genombrott med romanen En halv gul sol. Hon har kallats för sin generations främsta afrikanska författare och har även skrivit böckerna Lila hibiskus, Americanah, Det där som nästan kväver dig och Alla borde vara feminister. I sina böcker berör hon ofta ämnen som kön, klass och ras och hur dessa sammanflätas.

Bubblare:

Sofie Oksanen

Elsa Sjögren

Journalist och populärkulturnörd. Läser oftast det jag hittar i mina vänners bokhyllor.

Biblioteket är ingen lugn plats när Nobelpristagaren i litteratur tillkännages. Arga bibliotekstanten minns ett särskilt stressigt tillfälle. Läs en ny krönika av internets mest ärliga boknörd!

Det är väl inte bara jag som tycker det känns lite tråkigt att det inte blev något riktigt Nobelpris i litteratur i år? Jo, jag vet att det utsetts ett alternativt pris men ledsen, det är faktiskt inte samma glans över det.

Dagen då pristagaren tillkännages är alltid speciell på biblioteket. Ni kanske tror att vi samlas i smågrupper och diskuterar betydelsen av litteraturpristagarens samlade produktion? Nej nej, i denna stundens hetta är vi enbart inriktade på det praktiska och ligger i startgroparna för vad som skulle kunna vara en gren i bibliotekens olympiska spel. Det gäller att så snabbt som möjligt efter beskedet:

1. Göra en skylt (som man naturligtvis redan förberett på datorn)
2. Kolla katalogen (och hoppas, hoppas, hoppas vi har köpt in något!)
3. På kortast möjliga tid rusa iväg och samla ihop alla eventuella tillgängliga titlar
4. Ordna ett inbjudande skyltbord

Läs mer: Arga bibliotekstanten: ”Många förknippar bibliotek med synd”

För fortare än Gert Fylking kan ropa ”Äntligen!” dyker de återkommande ”Har ni årets nobelpristagare – jag vill vara först på bollen-låntagarna” upp och då skulle det kännas rätt snöpligt att inte ha något att sticka i händerna på dem.
Ett tecken på en Nobelpristagares exklusivitet kan ju vara att hen sällan är utlånad men det kan också vara en författare med väldigt smal och sparsam utgivning. Lättnaden är då förstås extra stor när det verkligen finns mer än en titel, och att de finns inne också.

Mitt minne efter det är lika svart som bildskärmen och lika tomt som golvet när den något konfunderade publiken troppat av.

För ett antal år sedan bestämde vi oss för att använda tekniken och titta på webbsändningen tillsammans med låntagarna. Detta var tiden före smart-tv så kollegan tog på sig uppgiften att koppla en laptop till teveskärmen. Han var ute i väldigt god tid så att allt säkert skulle fungera när sändningen började och sedan fick tv:n stå på tyst i bakgrunden, medan vi förberedde resten. Vi var nästan lite uppspelta, åh vad roligt det skulle bli! Vi hade införskaffat cider och salta pinnar minsann (überfestligt i den kommunala kulturvärlden), och dukat ett bord i väntan på att minglet kunde börja. Andäktigt såg vi sedan tillsammans med att antal någorlunda intresserade låntagare hur den ständige sekreteraren kom ut genom dörren och började hålla sitt anförande. Precis just då såg vi också meddelandet ”Batteriet är nästan urladdat – anslut till strömkälla” dyka upp på skärmen.

Missa inte! Arga bibliotekstanten: ”Att bibliotek slänger böcker jämförs med censur”

Om detta varit film hade kollegans lönlösa tjurrusning mot laptopen illustrerats i slow motion, med ett avgrundsdjupt och ångestfyllt Nooooooooo!
Mitt minne efter det är lika svart som bildskärmen och lika tomt som golvet när den något konfunderade publiken troppat av. Jag kommer fortfarande inte ens ihåg vem som vann det året.
Men till nästa gång hade vi åtminstone lärt oss att kolla att batteriet räcker hela ceremonin.

Boktips!
Pristagare som ställde till det lite angående att fylla upp ett helt bokbord.
Bob Dylan: Memoarer: Första delen
Dario Fo: Fladdermössens by, Mina första sju år och några till.

Planera julklappsinköpen, slåss om julskinkor på Ica och gräva fram julpyntet på vinden. Och självklart ett ständigt ansvar för att stämningen är sådär härligt mysig. Marie Björk guidar dig till en mer fridfull och jämställd jul.

Julen, precis som andra högtider, är en tid då många kvinnor upplever stor stress. När gamla traditioner förs in trillar jämställdhetsambitionerna ut, och arbetsfördelningen blir raskt ojämn. Skillnaderna mellan hur män och kvinnor upplever julstressen är stor, det visar ständigt nya studier. Men så behöver det inte vara.

Läs mer: Så delar ni lika på hushållssysslorna — experten tipsar

Att leva jämställt är inte bara ett sätt att få en mer fridfull jul, det är dessutom en kärleksgaranti som får er relation att bestå. Många skilsmässor sker efter sommarsemestern och julledigheten. Vilket inte är så konstigt. Att vara ständigt stressad och känna att en tar allt ansvar för familj och barn är ingen bra grogrund för kärlek.

Marie Björk, författare till boken Vi ska ha barn — handbok i jämställt föräldraskap, är expert på området och guidar dig till en mer fridfull och jämställd jul.

Julpynt

”Hen bryr sig inte, så om det ska bli julfint så är det jag som måste fixa det!” hör jag många kvinnor säga som förklaring till varför det är just de som rafsar i jullådor, hänger upp julstjärnor, fixar adventskalendrar till barnen och bakar lussekatter. Men stämmer det verkligen? Har du vågat prova?

Ta makten över ditt eget julfirande och gör det som du mår bra av.

Faktum är att jämställdhet bygger på samspel. Det är lätt att ta ett kliv bakåt och släppa ansvaret om en kan vila i att någon annan styr upp. Det är först när det inte sker som det blir tydligt vad som inte sker per automatik. Så släpp det bara, och se vad som händer. Blir barnen ledsna för att de inte har någon julkalender så är det båda föräldrars ansvar (om ni är två), och dessa ledsna barnaögon kanske är just det som kan få din partner att vakna. Eller så är det ingen som ens saknar allt glitter och alla juleljus, och då kanske du inser att du pyntat och stressat helt i onödan, för att leva upp till en norm som varken du eller din familj njuter av.

Julfirandet

Försök att inte vara den som styr upp allt och har en plan för julen redan på midsommardagen. Vad händer om någon annan får utrymme att ge förslag och planera? Och vad händer om du (och din familj) åker utomlands? Står alla andra släktingar handfallna utan vare sig julgran, julklappar eller julmat? Förmodligen inte.

Testa och känn på att du kanske inte är så oumbärlig som du tror, det kan vara en skön insikt. Om du istället är en person som flänger runt och kastar dig mellan julfiranden för att vara alla släktingar till lags kan det vara dags att sätta ner foten. Hur vill du fira? Om du önskar att ni alla kunde förenas på en och samma plats, men vissa vägrar att fira tillsammans, så får de också lov att inse att det kanske inte går att fira jul ihop varje år. Ta makten över ditt eget julfirande och gör det som du mår bra av. Se i alla fall till att kompromissandet är ömsesidigt. Att ansvara för att din partner tillfredställer alla sina släktingars behov kan du släppa, om inte hen gör detsamma för dig?

Julklappar

Om du har en partner — dela upp inköpen er emellan. Och då menar jag även planeringen. Att du skriver en lista på julklappar som din partner ska inhandla är inte en rättvis fördelning, då står du fortfarande för all planering och allt ansvar. Att rent praktiskt införskaffa julklappar är en enkel sak, särskilt med näthandel, men att tänka ut vad alla ska få, det är det stora arbetet, och det ni bör dela på.

Läs även: Marie Björk: ”Skit samma att magen sitter på kvinnan, det är ERT barn därinne som ska tas hand om”

Ni kan till exempel ansvara för varsitt barn (om ni har flera), eller ansvara för ett antal julklappar var eller varsin summa. Ni kan också tänka mer långsiktigt, i år köper du alla julklappar och nästa år är det din partners tur. När det kommer till släktingar kan ni, om ni har en någorlunda lika stor släkt, ansvara för er egen sida. Ta inte på dig ansvaret om din partner glömmer sin mamma, pappa och brorsbarn. Låt din partner bära skammen, först då är en förändring möjlig. Eller så kanske ni landar i att mamma, pappa, faster och syster inte bryr sig om julklappar, det kanske är en alldeles onödigt stress och press som ni nu kan släppa.

Du behöver inte ställa upp på det. Säg ifrån. No more fucks to give!

Julmat

Även här är planering och projektledning det ni måste dela på. Att ensam stå i köket och steka köttbullar kan vara rena spa-upplevelsen, men den som har sett till att alla matvaror finns hemma och att alla bidrar med vad de ska, den personen har det hett om öronen.

Kan du inte påverka hela släktens jämställdhetsambitioner så kan du i alla fall påverka fördelningen i din egen familj. Ena året kanske ni är hos din släkt, och då tar du ett större ansvar. Nästa år firar ni med din partners släkt, och då kan du backa och bli delegerad snarare än att projektleda. Försök tydliggöra ansvarsfördelningen så att du har möjlighet att helt släppa ansvaret i vissa situationer. Då minskar stressen automatiskt.

Läs också: 9 mysiga julböcker att läsa (eller lyssna på) för maximal julstämning

Julmys

Julefrid i alla ära, men hur mysigt är det att se mormor irra runt som en skållad råtta medan morfar myser i soffan framför tv:n? Och hur härligt känns det i hjärtat när barnen jublar över julklappar och din partner ler stolt, trots att hen inte handlar en endaste grej? Och är det verkligen värt att farfar får sin snaps trots att hans humör vänder lika snabbt som spriten går in? Våga trotsa gamla traditioner, och våga vägra förlegade könsnormer. Du behöver inte ställa upp på det. Säg ifrån. No more fucks to give! God jul!

Fler tips för en mer jämställd vardag, råd och övningar hittar du i boken Vi ska ha barn – handbok i jämställt föräldraskap. Läs ett utdrag här.

Av Marie Björk

Årets Selma är tillbaka! Köp biljett i dag för att vara med på en helkväll med bland andra Clara Henry, Stina Wollter, Melody Farshin, Katarina Wennstam och Camilla Läckberg. 8 mars 2019 är det dags.

På Internationella kvinnodagen den 8 mars 2019 delar SelmaStories och Bonnierförlagen för andra året i rad ut det feministiska priset Årets Selma till en hemlig vinnare. Priset delas ut till en person eller organisation som har gjort avtryck i jämställdhetsdebatten under året som gått. Detta äger rum i samband med föreställningen Årets Selma 2019 – 8 mars med Kakan Hermansson & vänner på Södra teatern i Stockholm.

Förra årets vinnare av Året Selma blev organisationen Födelsevrålet. En organisation som oförtrutet arbetar för alla kvinnors rätt till säker förlossningsvård.

I år kommer ytterligare ett pris att delas ut, Årets Selma Junior. Priset delas ut till en ungdom eller en organisation för och av unga, som på ett tydligt sätt bidragit i arbetet för ett mer jämställt samhälle.

— I vårt sökande efter Årets Selma Junior har vi identifierat en lång rad framåtsträvande upprop och initiativ bland unga. I skolor, föreningar, sociala medier och på fritidsgårdar har ett progressivt jämställdhetsarbete tagit plats, av unga och för unga – och det ska vi självfallet både hylla och ta vara på, säger Thérése Cederblad, övergripande ansvarig för Årets Selma på Bonnierförlagen.

Föreställningen Årets Selma 2019 – 8 mars med Kakan Hermansson & vänner bjuder på scensamtal med spännande bokaktuella författare och feministiska inspiratörer under ledning av moderator Kakan Hermansson. Personer som har varit aktuella i jämställdhetsdebatten under året och som också kommer att ge avtryck i debatten år 2019. Dessutom delas det feministiska priset Årets Selma och Årets Selma Junior ut till hemliga vinnare. Vi avslutar med fest i baren med vår DJ Ametist Azordegan där författarna finns på plats och signerar sina böcker.

Deltagare på scen som vi kan avslöja redan nu är Clara Henry, Stina Wollter, Melody Farshin, Thomas Sekelius, Ida Östensson, Katarina Wennstam, Aase Berg, Christoffer Holst och Camilla Läckberg.

Om Årets Selma
Årets Selma är ett feministiskt pris som delas ut av SelmaStories som är en del av Bonnierförlagen. Priset går till en person eller organisation som gjort avtryck i jämställdhetsdebatten under året som gått, och påverkat till en förändring och förbättring i samhället. En höjd röst, brytandet av normer, modet att gå mot strömmen – ibland kan en till synes liten rörelse skapa stora, ibland oförutsägbara, positiva effekter. Årets Selma vill uppmärksamma detta. Priset består av en prissumma på 10 000 kronor, ett diplom samt en gåva skapad av en feministisk konstnär eller konsthantverkare.

Årets gåva
År 2019 består gåvan av ett smycke framtaget av guldsmeden Natalie Wåhlin som driver Feministsmeden. Smycken tillverkad av en feminist till andra feminister.

Följ SelmaStories på Instagram för att hålla dig uppdaterad inför och under kvällen.

Linn Utbult står som vinnare i Hela Sverige bakar 2018 — och äntligen får hon fira! Nu släpps hennes bakbok Salt som socker.

Under hösten har programmet Hela Sverige bakar på TV4 engagerat mängder med svenskar. Vi har fått följa 12 passionerade hemmabakare där de tävlar om den ärofyllda titeln som vinnare. För årets vinnare Linn Utbult har hösten varit en tid av en lika hemlig som intensiv bokproduktion.

Grattis till vinsten! Hur känns det?
— Men tack! Det känns ju helt jäkla underbart! Och att äntligen få prata om det, sen att få hålla i boken var ju en helt sjuk känsla. Så häftigt!

Hur var konkurrensen i tävlingen?
— Oj den var tuff, alla var så fokuserade. Inga som slappade runt om man säger så. I finalen var det riktigt tufft mot Sara och Anna-Karin.

Vad tar du med dig från den här tävlingen?
— Fina vänner och ett bättre självförtroende! Och en massa skratt som jag lagt in i minnesbanken. Tänk dig att få skratta hela dagarna i en hel sommar.

Läs mer: Läs My Feldts varma julminne om mormor och hennes mjuka pepparkaka

Vad har varit svårast med att vara med i Hela Sverige bakar?
— Det var mycket, men att inte veta vad som väntar var riktigt tufft. Eller när jag gjorde små löjliga misstag som påverkade slutresultatet.

Vad har varit roligast?
— Hela upplevelsen, men främst att få baka i tältet med alla sköna människor, inte bara deltagare utan även juryn, Tina och Johan. Och alla i produktionen som jag tycker så mycket om.

Har det varit svårt att hålla tyst om segern under hösten?
— Ja gud, så svårt! Sen försökte ju alla luska ur mig något så tillslut undvek jag vissa tillställningar, det blev för tufft med alla frågor. Men mina närmsta visste ju såklart så kunde ventilera med dom. Och sen kunde jag ju prata med alla deltagare.

Nu kommer din bakbok också, vad kan du berätta om den?
— JA!!! Alltså jag är så löjligt stolt över boken, den blev så fin! Det är en bok med en del klassiska recept så som småkakor och tårtor, men jag slänger in en liten twist på smakerna. Jag vill inspirera till att våga tänka och baka utanför boxen, våga testa något nytt. Sen älskar jag att bryta smaker som sött och salt eller krispigt och krämigt.

Vilket är ditt paradrecept?
— Jag älskar min lakritsdessert med äpple och fänkål och citronsorbet, den funkar liksom året runt. En småkaka är ju svårslaget så jag gör nog mina salta puckar och käkar halva baket redan samma dag.

Hur ser framtidsplanerna ut?
— Ja detta är svårt då jag precis fått berätta att jag vunnit. Jag vill däremot vakna varje morgon och veta att jag skall få baka. Men jag satsar på min blogg och hoppas få sjyssta samarbeten i framtiden, TV var väldigt kul så det vill jag göra mer. Den ultimata drömmen är att få resa och testa nya smaker och bakverk, att få vara med och baka runt om i världen. Och få göra en bok till hade ju varit en dröm såklart!

Vad är dina bästa tips för att lyckas med julbaket?
— Planera upp din tid så julbaket inte stressas fram, det ska vara kul. Har du inte tid att baka lussebullar så kan du testa att baka gräddkringlor istället. Det går fortare och smakar ljuvligt. Men ta i med smakerna, saffran ska smaka just saffran — så mesa inte! Ska du göra kola eller knäck så använd en bra termometer för att få till rätt konsistens. Och testa även att göra lite raw-julgodis — det går fort och du kan mixa i lite av vad du har.

Elsa Sjögren

Journalist och populärkulturnörd. Läser oftast det jag hittar i mina vänners bokhyllor.

I natt vann Glenn Close en Golden Globe för sin roll som Joan Castleman i The Wife, filmatisering av Meg Wolitzers Hustrun. Vi fick en pratstund med författaren.

Hej och grattis, Meg! Hur reagerade du när du fick höra om nomineringen?

— Eftersom jag är författare gör jag mycket på egen hand, och man kan väl säga att jag även firade lite på egen hand. Jag släppte ut ett litet, exalterat ”woop!”, hurrade med min man, skrev några glada mail, och sen fortsatte jag jobba.

Hustrun gavs ut 2003 i USA, men känns lika relevant idag. Tror du att synen på feminism i USA har ändrats mycket under de femton år som gått sedan boken kom ut?

— Tyvärr tycker jag att vi fortfarande handskas med många av samma deprimerande saker, men sedan #MeToo-rörelsen startade upplever jag att kvinnor blir lyssnade till på ett nytt sätt. Det är så mycket vi behöver göra motstånd mot, nu mer än någonsin med Trump vid makten.

Vi älskar ditt Instagram-konto, det är väldigt roligt! Har du några favoriter på Instagram?

— Tina Fey, Roxane Gay, Michelle Obama, John Hodgman och Ottolenghi (för jag kan behöva lite mer Sumac i mitt liv*…)

*Vet du inte heller vad Sumac är? Det visste inte SelmaStories redaktion heller, men enligt Google är det en krydda som används i mat från Mellanöstern. Och Ottolenghi är en för övrigt en känd kock. Reds. Anm.)

En dotter tar sitt liv i Australien, en ung mamma förlorar sin man när han drabbas av minnesförlust, en kvinna flyttar till Frankrike för att försöka lära känna sin döende far. I boken Välsignelser skriver den danska författaren Caroline Albertine Minor i sju noveller om sorg, kärlek och moderskap. Nu kommer boken på svenska. Alba Mogensen har träffat henne hemma på Nørrebro i Köpenhamn.

Det är januaris första sol idag, berättar Caroline Albertine Minor för mig. Det stora köket hemma i hennes lägenhet i Köpenhamn är upplyst. Blek och trevande, men sol är det. Julen var mörk, det låg som ett lock över hela Köpenhamn.

Vårt första småprat är sådant: som så ofta den här årstiden handlar det om ljuset. Så tar Caroline Albertine Minor upp en bok. Det är Geir Gulliksens roman Berättelser om ett äktenskap, på svenska. Medan kaffet kokar klart går samtalet från ljuslängtan till litteratur. Minor berättar att hon vill lära sig läsa långsammare. För att ta in orden bättre.

– Jag läser så snabbt på danska, skummar nästan. Jag kan franska också och när jag läser böcker på franska tar det längre tid. Jag måste koncentrera mig mer eftersom jag inte kan språket lika bra. Det är skönt. Jag ska försöka börja läsa på svenska nu, tänker att det också borde gå lite långsammare, säger hon.

I Danmark ses Caroline Albertine Minor som en av landets mest intressanta unga författare. Hon har jämförts med Alice Munro, nominerades förra året till nordiska rådets litteraturpris och tilldelades PO Enquist-priset för sin bok Välsignelser som nu kommer på svenska. I sju noveller undersöker hon vänskapsband, sorg, kärlek och förlust i en melankolisk och ärlig ton. Just melankolin hör nästan till novellformen, menar Minor.

– Det som karaktäriserar novellen för mig är dess intensitet och att man vet att den snart är slut. Slutet är nästan inbyggt i själva läsupplevelsen, säger hon.

Att hitta sina karaktärer

I novellen Glöm Archie Pey begår en ung dansk barnflicka i Australien självmord. Liksom många av Minors noveller kom idén till den här berättelsen ur verkligheten.

En morgon stod det en äldre kvinna klädd i balklänning på balkongen bredvid Minors. Hon såg förvirrad ut och passade inte in. Samtidigt hörde Minor att en man hon hade gått en skrivarlinje med utan någon förklaring hade tagit sitt liv när han var på utbytesår i New York.

– De här två människorna: kvinnan på balkongen som jag inte visste vem det var, och han som jag gått i skolan med rumsterade runt i mitt huvud, och från det kom den här berättelsen, berättar hon.

Det är ofta så det går till. Karaktärerna kommer först. Inte platsen, inte handlingarna. För att en berättelse ska hålla måste Caroline Albertine Minor tycka om karaktärerna, de måste kännas riktiga. Först när de är verkliga för henne kan hon börja skriva. Först då kommer platsen och handlingen.

Att skriva om förlust

När Välsignelser kom ut i Danmark år 2017 fick boken ett varmt mottagande. Samtidigt var det många som sa att boken var tung, och bara handlade om sorg. Det överraskade Minor. För henne handlar den om relationer mellan familjemedlemmar. Men hon är medveten om att det är en melankolisk bok. Speciellt är det en novell som gör att sorgen i alla novellerna blir extra tydlig menar hon: Sorgens trädgård. Det är den enda novellen i boken som inte är fiktion.

I Sorgens trädgård beskriver Minor hur hennes dåvarande man faller när han stiger ut ur en taxi, slår huvudet i asfalten och får en allvarlig skada på hjärnan. Korttidsminnet är helt borta. Ibland även det längre. En rad går såhär: Att vakna upp är bara saknaden som börjar om från början, hårdare.

Caroline Albertine Minor skrev novellen precis efter olyckan. Att skriva blev ett sätt att försöka få den akuta sorgen ur kroppen. Men att säga att novellen hjälpte henne är inte sant.

– När det hade hänt ville jag bara att han skulle bli frisk, att han skulle bli sig själv igen. Så om novellen hade gjort det hade jag varit glad, men det gjorde den ju inte. Den förändrade ingenting, säger Minor.

Istället blev läsandet räddningen. Hon läste böcker av andra författare som handlade om sorg: Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande om Didions man som plötsligt går bort, Naja Marie Aidts bok Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok om att förlora en son för tidigt. Vetskapen om att hon inte vara ensam i sin sorg gav styrka.

Att spara förälskelsen i text

Idag är Minor och mannen som Sorgens trädgård handlar om skilda. Det har gått några år sedan olyckan. Deras femåriga son bor en vecka här och en där. Hennes före detta man mår idag bättre. Trots det kommer hennes ord långsammare när vi pratar om den här novellen än de andra. Det här har hänt på riktigt, är personligt på ett annat sätt.

Men när hon nu, med perspektiv, har läst om Sorgens trädgård ser hon annat än bara sorg. Framförallt ser hon en kärleksförklaring.

– Sorg och trauma är så lätt att komma ihåg, det sitter liksom i kroppen. Kärlek funkar inte så, speciellt kärlek som tagit slut. Den är så svår att hitta tillbaka till igen. Men när jag läser Sorgens trädgård idag kan jag känna förälskelsen i texten. Vad jag kände för honom då. Och det tycker jag är väldigt fint eftersom vi har ett barn ihop. Det är fint att det finns att tillgå, säger hon.

Av: Alba Mogensen. Alba är kulturjournalist med litteratur som sitt främsta område och bor i Malmö. 

Visst suger det till lite extra i magen när spänningsroman du läser baseras på verkliga händelser? Men vad är det egentligen som fascinerar oss så när fiktion och verklighet blandas i deckarformat? Vi frågar Tina Frennstedt som är aktuell med den första delen i en ny Cold Case-serie, baserad på just riktiga fall.

Visst har du varit med om att du tittat på en riktigt spännande film för att i eftertexterna läsa ”The story is based on real events”. Nog kändes den då ännu mer spännande? Kittlade det inte till lite extra i magen när du insåg att det du precis sett och engagerat dig i inte enbart var resultatet av någons fantasi – utan faktiskt har hänt i verkligheten?

Och lika troligt som det är att du upplevt kittlet är det sannolikt att du inte är ensam. Vi har en kollektiv fascination av det verklighetsbaserad och det är just detta som krimjournalisten och författaren Tina Frennstedt utforskar i sin nya deckarserie inspirerade av verkliga fall.

— Kriminaljournalistiken är väldigt bred, men det är dessa ouppklarade fall som verkligen har stannat kvar hos mig, berättar Tina Frennstedt som har arbetat med krimjournalistik i närmare 15 år för Expressen, Aftobladet och tv-programmet Brottscentralen.

Först ut i bokserien är ”Cold Case: Försvunnen” om 19-åriga Annika som försvinner en natt på Österlen. På grund av stora misstag från polisens sida och knapphändig bevisning hittas inte den skyldige. Men 16 år senare blir fallet aktuellt igen när en härjande serievåldtäktsman och mördare leder kriminalinspektör Tess Hjalmarsson tillbaka till försvinnandet.

I ”Cold Case: Försvunnen” binds två historier från verkligheten ihop till en fiktiv: händelserna kring Annikas försvinnande är fritt baserade på det som skedde i Mariestad 1992 när Helena Andersson försvann efter en utekväll. Fallet är fortfarande ouppklarat och vad som verkligen hände Helena får vi kanske aldrig veta.

Den andra delen handlar om en dansk våldtäktsman och mördare – i verkligheten kallade Amagermannen.

En del verklighet och en del fiktion. Riktiga händelser som kläs i ny skrud anpassad för deckarläsaren. Så vad är det som egentligen lockar så med det verklighetsbaserade i berättelsen?

— Jag tror att det är ganska djupt mänskligt att vilja dyka ner i verkliga händelser. Om man tänker efter är det märkligare att man finner någon annans fantasi väldigt intressant, trots att många fantastiska berättelser så klart kommit fram på det sättet. Men egentligen finns det tillräckligt mycket att ta från sådant som hänt på riktigt, säger Tina Frennstedt.

Som en som har följt flera ouppklarade fall under många år har Tina haft mycket kontakt med offrens anhöriga. Hon har då sett hur det faktum att ingen skyldig hittas blir ett dubbelt trauma för de närstående – och ibland för en hel bygd.

— Även när jag blandar verklighet och fiktion måste jag såklart göra avvägningar i skrivandet av hänsyn till anhöriga. Men min erfarenhet säger ändå att många närstående vill att det skrivs om de här fallen – tystnaden kring dem blir som en dubbelbestraffning.

Uppmärksammade dokumentärer och granskningar, kriminalpoddar och verklighetsanknutna tv-serier – ja visst är det så att vårt intresse av verkliga brott har fått en rejäl plattform att stå på. Och kanske finns en del av förklaringen till fascinationen av verklighetsbaserade deckare också i den tillfredsställelse det innebär att vara delaktig i lösningen av något som i den verkliga motsvarigheten förblir ouppklarat – även om det så bara är genom att läsa en bok?

— Det hjälper ju inte Helena eller hennes anhöriga på något sätt att min fiktiva polis klarar upp fallet. Men till skillnad från i verkligheten så måste det lösas i böckerna och visst finns det en tillfredsställelse i att fylla i luckorna, säger Tina Frennstedt.

Av: Karin Andersson, frilansskribent