Hej Fatima, du är en av årets sommarvärdar! Hur känns det?
– Stort! Det är verkligen hedrande att få vara med, men också ganska nervöst eftersom så oerhört många lyssnar.
Vad ska du prata om?
– Om Ester Blenda Nordström och arbetet med min biografi om henne. Lyssnarna kommer få följa med mig på min bokskrivaresa, från självtvivel till läsning av hundraåriga brev i lysrörsupplysta forskarrum i universitetsbibliotek.
Vad ska du absolut inte prata om?
– Ha ha, bra fråga! Nä men säg så här, män i största allmänhet har ingen stor roll i mitt sommarprat. Det är ett tydligt kvinnofokus och kvinnlig power.
Vad blir det för musik?
– Personliga favoriter. Coola röster som betyder mycket för mig och passar i programmet. Maria Callas, Billie Holiday, Anna Ternheim, Jenny Wilson och många fler.
Något sommarprogram du minns särskilt, och varför då?
– Alex Schulmans om sin pappa, relationen till honom och hur pappans död väckte så mycket i honom berörde mig.
Skriver du på något nytt, och vad i så fall?
– Inte ännu. Intresset för Ester Blenda Nordström är fortsatt väldigt stort, vilket är enormt roligt. Jag har några nya bokidéer men har inte hunnit sätta mig ner och se om de håller ännu. Och nu ska jag ha semester och ladda upp mig själv. Men under hösten kommer jag sätta mig vid skrivbordet och titta vidare på kommande projekt.
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
Helena Dahlgren är etablerad författare, bloggare och översättare – och hästälskare. Nu har hon fått drömjobbet: att göra bok av det världsomspännande online-spelet Star Stable.
Känner du till onlinespelet Star Stable? Inte? Fråga vilket hästtokigt barn som helst, var som helst. Sedan starten 2011 har det svenska dataspelet vuxit snabbt och har i dag mer än 13 miljoner registrerade användarkonton över hela världen. Spelarna loggar in dagligen för att sköta om sina hästar, ta ridlektioner och tävla på den fiktiva ön Jorvik – en paradisiskt vacker plats.
– Det finns i nästan hela världen på omkring 15 olika språk. Spelet tilltalar en stor nisch som älskar hästar och äventyr och som genom spelet bjuds in i Jorviks magiska värld. Det är ett socialt spel och jag tror alla älskar magi och äventyr, säger Marcus Thorell Björkäng som är Creative Director på Star Stable och har jobbat med Star Stable och Jorvik sedan 2005.
En värld med många dimensioner
Men faktum är att under under den glittrande havsytan runt Jorvik döljer sig onda krafter… Och nu har berättelsen om Jorvik blivit bok, på ett minst sagt innovativt sätt: företaget bakom spelet anlitade helt enkelt den etablerade författaren Helena Dahlgren för att skriva böckerna, i samarbete med förlaget Bonnier Carlsen. Resultatet blev serien Ödesryttarna, där första delen Jorvik Kallar just har kommit ut. Författaren själv är minst lika entusiastisk över projektet som spelarna är och förklarar varför Star Stable är så enormt populärt:
– Jag tänker att det är den unika blandningen av klassiskt hästspel och äventyr med fantasyinslag som gör spelet så populärt, säger Helena Dahlgren.
Man kan, som hennes egna nioåriga döttrar helst gör när de spelar Star Stable, pyssla med sin häst i stallet, välja ras och utseende på hästen, köpa ny sadelväska, öva hoppning och dressyr, men utanför stallgrindarna väntar magi och äventyr.
– När jag var liten och slukade hästböcker tyckte jag ibland att hästböckerna var lite för realistiska för min smak, lite förnumstigt diskbänksrealistiska sådär – redan då drogs jag mot det övernaturliga. Jag hade älskat att ha ett spel och en värld som Star Stable när jag var yngre. Sedan är sammanhållningen mellan spelarna så otroligt fin också. Den sociala biten är också jätteviktig, säger Helena Dahlgren.
Ovanligt samarbete ledde till bok
Helena har varit anställd av företaget bakom Star Stable för att skriva böckerna om livet på Jorvik- ett svenskt bolag med kontor i Stockholm och omkring 100 anställda. Det är en ovanlig form av samarbete – som har fungerat otroligt bra. Hon fick med uppdraget tillgång till en enorm källa att bygga utifrån: all information, kartor, karaktärs- och platsbeskrivningar som finns nertecknat om Jorvik.
– Omfånget hade kunnat vara en smula avskräckande, men jag blev mest fascinerad – och imponerad. Här kan man verkligen snacka om världsbygge! När jag sedan började skriva utgick jag från ett synopsis framtaget från PC-spelet Starshine Legacy som vi skrivit om och ändrat för att bättre passa bokformatet.
Omfånget hade kunnat vara en smula avskräckande, men jag blev mest fascinerad – och imponerad. Här kan man verkligen snacka om världsbygge!
Skrivande är ofta ett ensamt arbete men under arbetet med Ödesryttarna: Jorvik kallar har Helena Dahlgren sällan känt sig ensam. Barnboksförlaget Bonnier Carlsen kom in och läste på ett relativt tidigt stadium. Utvecklandet av boken har skett i nära samarbete med dem och de som arbetar med företaget Star Stable som kan sin värld utan och innan.
– De har varit till fantastisk hjälp under resans gång. Skrivit har jag gjort hemma vid köksbordet, i mina föräldrars hus i Katalonien och hos min pojkvän i Tornedalen. Jag behöver lugn och ro och avskildhet när jag skriver, så vi skrev in i mitt kontrakt att jag skulle få arbeta hemifrån.
Även de som inte spelar kan läsa boken
Boken ska också kunna läsas också av de som av olika anledningar inte haft chansen att upptäcka Star Stables fantastiska värld genom onlinespelet.
– Det förutsätts inte att läsaren har mycket förkunskaper om Star Stable. Jag hoppas att boken når ut till alla de där ute som inte haft möjlighet att upptäcka Star Stables värld genom datorspelet. Samtidigt riktas boken till befintliga fans. Läser man boken får man som befintlig spelare en mycket mer nyanserad och berikad bild av bakgrundsberättelsen, säger Marcus Thorell Björkäng.
Reaktionerna på boken från Star Stable-fansen har varit övervägande enormt positiva.
– Ja, jag har faktiskt bara sett och hört positiva kommentarer från spelarcommunityt! Det gläder mig extra mycket att de spelare som var med redan på Starshine Legacy-tiden, som nu är unga kvinnor, har tagit boken till sitt hjärta och kan relatera till de fyra Ödesryttarna. De säger att det är som att återuppleva sin barndom, fast ännu starkare och i fler nyanser, och ett finare betyg kan jag knappt tänka mig, säger Helena Dahlgren.
Enormt engagerade fans
Fans från hela världen hört av sig till Helena Dahlgren och velat veta mer om bokprojeketet. Till exempel ville en tjej i Nya Zealand ha ett exemplar av boken fast hon inte kan svenska, och en polsk tjej hörde av sig och berättade att hon läst hela boken via Google translate.
– När jag har varit ute och pratat om boken i lågstadieklasser har barnen varit supertaggade och till och med skrivit och ritat egen fanfiction. Jag blir helt rörd när jag tänker på hur engagerade och fina alla läsare är!
Helena tror att det i framtiden kommer att bli allt vanligare att göra crossoverprodukter mellan datorspel och böcker, film och böcker och liknande. Det är redan vanligt att låta författare skriva spel, ett exempel är Sara Bergmark Elfgren som ska skriva indiespelet Ghost Giant för Zoink.
– Så varför inte låta författare skriva böcker baserade på spel också? Min favoritförfattare Elizabeth Hand har skrivit flera böcker baserade på tv-serier och filmer, till exempel Arkiv X och Star Wars, säger Helena Dahlgren.
Allt mer vanligt med böcker baserade på spel
I USA är novelization-begreppet inget nytt och i Japan har man till exempel släppt böcker baserade på spelet Silent Hill. Många som är storkonsumenter av litteratur och populärkultur idag talar ofta om fiktioner, berättelser och fiktiva världar som kan höra hemma i en roman – men också i en tv-serie eller ett spel eller alltsammans på en gång.
– Jag har själv också skrivit berättelser baserade på andra världar, nu senast Orkidépojken som är inspirerad av Twin Peaks, så egentligen är det här inget nytt sätt för mig att skriva, åtminstone inte helt och hållet. Det känns otroligt spännande att få vara med om att berätta historien om Jorvik i ett nytt medium, säger Helena Dahlgren.
Förutom att boken är en spännande förlängning av spelet Star Stable så hoppas hon att den ska locka fler barn att läsa böcker över huvud taget.
– Eftersom jag tycker att läsning är världens bästa grej tänker jag mycket på hur bokserien förhoppningsvis kommer att få spelare att läsa. Den potentiellt läsfrämjande aspekten är en stor del av lockelsen för mig. Naturligtvis fungerar det åt andra hållet också – läsare som gillar att läsa om Ödesryttarna kanske blir nyfikna på onlinespelet…
Feministisk plattform
Star Stable är specifikt inriktat på flickor och är en jättestor social plattform för flickor online över hela världen, något som varit otroligt lockande för en författare som även är feminist och mamma till döttrar.
– Det finns så otroligt mycket i Star Stables universum och värdegrund som var en så viktig del av min egen uppväxt, magin, som jag återkommer till om och om igen när jag själv läser, den enorma spännvidden i mytologin… Men framför allt älskar jag tanken på att lyfta fram flickor och deras intressen och fokusera på vikten av att samarbeta. Jag tänker mig Star Stable-världen som ett jättestort, varmt och peppande systerskap – och självklart är även pojkar och icke-binära välkomna i systerskapet, säger Helena Dahlgren.
Framför allt älskar jag tanken på att lyfta fram flickor och deras intressen och fokusera på vikten av att samarbeta.
Hur kommer bokprojektet att utvecklas framöver?
– Det blir tre böcker i serien om Ödesryttarna. Del två är tänkt att komma ut våren 2019 och del 3 till hösten 2019. Sedan hoppas jag få fortsätta att skriva fler berättelser. Jag är definitivt inte klar med Jorvik än och det finns så många intressanta spår och tidsepoker att utforska, säger Helena Dahlgren
– Jag hoppas att boken når ut till alla dom där ute som inte haft möjlighet att upptäcka Star Stables värld genom datorspelet. Samtidigt riktas boken till befintliga fans. Läser man boken får man som befintlig spelare en mycket mer nyanserad och berikad insikt av bakgrundsberättelsen, djupare förståelse för karaktärerna och en bakgrund till vilka de fyra Ödesryttarna verkligen är. Bokformatet har ett unikt sätt att berätta så mycket mer än vad vi i många fall har med onlinespelet, avslutar Marcus Thorell Björkäng.
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
Sommar innebär sol, bad och nöjesläsning. Eller? I en ny krönika berättar Internets mest ärliga boknörd, Arga Bibliotekstanten, hur sommaren ser ut på biblioteket.
Nu är det mitt i sommaren, och om någon som jobbar på bibliotek till äventyrs missat det kommer här några säkra tecken:
Mycket väderprat.
Låntagarna brukar visserligen upplysa oss om vädersituationen, året runt: ”Idag spöregnar det” eller ”Tur att du slipper gå ut, det är svinkallt”, eftersom många verkar tro att vi bor där och aldrig själva behöver ta oss till och från jobbet.
På sommaren är antalet väderkommentarer upphöjt till tio.
”Stackare, här står du och jobbar i värmen istället för att gå och bada”.
Jo men tack för påminnelsen. Å andra sidan går det faktiskt att bada efter jobbet. Om man nu inte bor på biblioteket och är instängd för alltid, förstås.
”Guuud, vad svalt och skönt ni har det här!” Mm, ja 27 grader inomhus kan möjligtvis kännas svalt när du går in från 30 grader ute, men testa att jobba här ett tag så får du se hur skönt det är.
(Fem minuter senare kommer en annan låntagare och skäller på oss för att det är för varmt.)
Extra stor efterfrågan på skönlitteratur.
Och deckarhyllorna gapar halvtomma. Bilderbokstrågen är däremot överfulla eftersom skolor och förskolor lämnar tillbaka allt vid terminsslutet. Jag funderade ett tag på att ställa bilderböckerna som inte får plats på deckarhyllorna istället, eller införa regeln: lånar du en deckare måste du också ta tio bilderböcker, men fick inget gehör för det.
Ändrade öppettider.
Vilket förvånar låntagarna lika mycket varje år. Vissa minns fortfarande tiden då vi hade lånetid som varade i stort sett hela semesterperioden. ”Börjar ni med sommarlånen snart?” frågar en del optimister redan så tidigt som i mars, trots att vi slutade med det för nästan tio år sedan.
Däremot verkar de totalt förträngt att vi alltid öppnar senare och stänger tidigare på sommaren.
Det rycks och dras förtvivlat i ytterdörren. Sen läser de på skylten med öppettider, bara för att dra och rycka några gånger till, bara utifall att de kanske läst fel?
Och samtal som detta utspelar sig med jämna mellanrum:
– Ja, nu har jag varit hos er både igår och i förrgår och ni hade stängt! Så nu är mina böcker försenade.
– Ok…? Men vi har inte haft stängt hela tiden. Och i förrgår hade vi öppet ända till åtta.
– Jaha, då var det väl i går då. Då var det i alla fall stängt redan klockan fyra.
– Ja vi har ju haft ändrade öppettider hela sommaren…
Jag tittar på kontot. Böckerna är mer än en vecka försenade. Jag upplyser om detta och att jag nu lånat om dom i fyra veckor till.
– Ska ni sluta med dom där dumma tiderna snart då?
– Jadå, snart är det som vanligt igen.
– Hm. Ja för det är minsann inte roligt att komma hit när ni har stängt…
Ökad arbetsbörda.
”Det måste vara skönt för er att bara jobba halva dagen nu”, säger vissa välvilligt. Jag förklarar stillsamt att vi jobbar hela dagarna som vanligt, och att dom minskade öppettiderna beror på att hälften av personalen är på semester och att vi snarare har MER att göra än vanligt.
Jag undrar hur de tänker att det fungerar annars? Att vi jobbar halva dagar på sommaren och bara får halva lönen? Eller att vi tar ut vår semester på detta sätt: jobba halva dagen, semester halva?
För mycket mer finns det väl inte att göra på dagarna än att låna ut böcker?
Slutligen: som tur är blir även bibliotekstanter utsläppta på grönbete. Nu ska jag enbart ägna mig åt nöjesläsning och spreta med tårna. Ses i höst igen!
Efter 35 böcker blir det svårare att komma på nya idéer, men än tänker han inte sluta. Håkan Nesser är tillbaka med spänningsromanen De vänsterhäntas förening, den första romanen där hans båda populära kommissarier Van Veeteren och Barbarotti möts. SelmaStories träffade honom en solig dag i Visby.
– Är du Moa? Jag antar det, för du är den enda här, säger den långe mannen medan han går in på den, bortsett från oss, folktomma innergården som hör till det lilla kafét precis innanför Söderport i Visby.
Han är somrigt klädd i shorts och långärmad t-shirt med en folkabuss på. Huvudet är prytt av en stråhatt och ögonen täckta av ett par runda solglasögon. Hade det inte varit för hans utmärkande längd och det faktum att han sa mitt namn, hade det varit svårt att känna igen Håkan Nesser.
Van Veeteren och Barbarotti gör comeback
Efter ett ha beställt kaffe och en kanelbulle inne på kafét väljer han ett bord som står i solen, med ringmuren och en rosenbuske som fond. Han låter sig inte vänta, utan hugger in på bullen och tar en klunk av kaffet. Han har ett behagligt lugn över sig – ett sådant man kanske bara kan få när man är bosatt på Gotland och ägnar sina dagar åt att skriva och ta hand om djur.
Han berättar att han precis har fått ett meddelande om att den nya romanen De vänsterhäntas föreninghar tryckts och numer finns i bokform. Till många läsares stora lycka dyker i romanen inte bara en, utan två mycket omtyckta karaktärer upp igen efter många år i kulisserna – inga mindre än Van Veeteren och Gunnar Barbarotti.
– Det har tjatats mycket, framförallt i Tyskland. ”Kan du inte skriva en till Barbarotti eller Van Veeteren?”, imiterar Håkan Nesser vänner och läsare. ”Nej, aldrig i livet” har jag sagt då.
Men så en dag föll ändå andan på och han spånade idéer där de båda karaktärerna skulle kunna sammanvävas i en och samma roman. Man kan ju inte bara tänka att det skulle vara kul att smälla ihop dem, utan man måste även ha en historia som funkar, menar han. Till slut kom den till honom: historien som börjar med de stackars vänsterhänta pojkarna som bildar en förening på 50-talet.
Ser boken ur läsarens perspektiv
Berättelsen hoppar sedan fram till 2012 där vi får möta kommissarie Van Veeteren i Maardam. Han är pensionerad sedan många år, men blir indragen i en utredning när det visar sig att ett gammalt mordfall måste öppnas upp igen. Mannen de trodde var mördaren och som försvann efter mordkvällen, hittas över 20 år senare nedgrävd – även han mördad samma kväll som de andra offren. Senare får vi möta Gunnar Barbarotti som i Kymlinge jobbar med ett annat mordfall, men som snart kopplas samman till morden i Maardam.
Skrivprocessen har sett ut ”som vanligt” berättar Håkan NEsser och skrattar när han inser att det svaret egentligen inte säger någonting. Han utvecklar:
– Jag skriver kronologiskt från början till slut, kapitel för kapitel i rätt ordning. Det är det enda jag har lärt mig under alla dessa år – att jag måste skriva kronologiskt eftersom man läser boken kronologiskt. För mig är det jätteviktigt.
Han förklarar vidare att han måste se boken ur läsarens perspektiv istället för författarens och hela tiden reflektera över hur han själv som läsare skulle uppfatta boken.
Att glömma det man har skrivit är idealet
Vad som kanske är lite ovanligt så här i dagens digitaliserade samhälle, är att Nesser skriver alla sina romaner för hand. Han skriver i ett stort block där han på höger sida låter texten löpa, och på vänster sida skriver upp idéer och anteckningar som dyker upp längs vägen. När ett kapitel är färdigskrivet, skriver han rent det på datorn för att sedan skriva vidare på ett nytt kapitel för hand.
Jag är så gaggig att jag hinner glömma det jag har skrivit.
– Jag skriver ju inte allt för hand, ibland kanske jag skriver något kapitel direkt på datorn. Men jag tycker om att säga att jag skriver för hand. Det låter bra. Folk tycker om att man skriver för hand. Och det gör jag ju faktiskt.
När han har skrivit klart hela romanen lägger han sedan bort den i några månader för att kunna titta på den med nya, fräscha ögon och börjar då bearbeta den.
– Jag är så gaggig att jag hinner glömma det jag har skrivit, säger han skämtsamt. Att kunna lägga bort och nästan glömma det man har skrivit – det är idealet.
Den ganska speciella boktiteln formulerades väldigt tidigt. Han förklarar att titlar ibland spricker på vägen eller att de kommer långt senare i processen, men den här höll ända till mål.
– Min förläggare är vänsterhänt. Skitbra titel, tyckte hon. Klart vi ska ha en förening för vänsterhänta.
Opponerar sig sociala medier
Hur läsarna har reagerat på den goda nyheten om att Van Veeteren och Barbarotti återvänder har Nesser ingen riktig koll på.
– Jag har inga sociala medier, så jag läser ingenting. Jag har ingen riktig pejl, så att säga. Men ibland får jag mail och handskrivna brev från 80-åriga gamla damer. Jag tror nog att de tycker att det är kul, förklarar han.
Det är viktigare att kunna fota en bra lunch än att käka upp den
Att han inte har några sociala medier är ett fullt medvetet val då han tycker att de medför många negativa konsekvenser.
– Jag vet är en dinosaurie. Men det får man vara i min ålder. Men jag tycker att det är något grundläggande fel att man alltid måste vara lyckad. Det är viktigare att kunna fota en bra lunch än att käka upp den. ”Jag mår så bra, jag gör det här”. Det är som en spegelkammare eller ett ekorum – poängen är att du ska bekräftas, hela tiden. Jag tror att det tar fram mycket dåligt hos människan. Vi blir primitiva.
Allra värst menar han att det är för unga tjejer på högstadiet som hela tiden är påpassade: allt ska handla om hur man ser ut, vad man gör och vem man är med.
– Det måste vara otroligt stressande. Men det kanske blir bättre om 20 år. Någon säger ju att det är barnsjukdomar, att det är så här ett nytt medium fungerar när det kommer. När boktryckarkonsten kom på 1400-talet var det första som trycktes pornografi, sägs det. Det missbrukades enormt för en massa snusk, men sedan blev det bättre. Så det kanske går över, det här.
Svårare med nya idéer för varje år
Efter att ha skrivit hela 35 böcker börjar det bli svårare att komma på nya idéer och historier.
– Det blir svårare för varje gång. Folk tror att man hittar något i en tidning och bara stöter på något. Men jag tänker bara och försöker komma på en en historia som inte är likadan som den som kom förra året.
För Nesser är det viktigt att läsarna känner igen att det är han som skriver, att det är hans stil, men att det är en ny och fräsch historia. Idén till handlingen i De vänsterhäntas förening började med att Nesser tänkte att det måste vara ett gammalt fall som nystas upp eftersom Van Veeteren är ”pensionerad sedan hundra år”. Grundberättelsen och strukturen tänkte han ut ganska tidigt medan karaktärer och detaljer kom allt eftersom.
– Man måste tänka lika tidigt på strukturen och hur man ska berätta en historia som vad man ska berätta. Det går ju att sabba vad som helst om man berättar det i fel ordning.
Har skrivit en till roman
På frågan om hur framtiden ser ut för herr Nesser lyder svaret:
– Den är mörk, den är kolmörk. Jag har ingen framtid, jag tittar bara i backspegeln hela tiden, säger han med en dramatisk stämma och skrattar sedan hjärtligt.
Jag tror inte att jag kan sluta alltså.
Hans framtid är givetvis allt annat än mörk och ända fram till jul kommer han att vara upptagen med allt som hör till den nya boklanseringen och filmatiseringen av hans tidigare roman Intrigo. Det blir resor, bok- och filmprat, paneler, presskonferenser, intervjuer och all annan typ av representation. Ganska jäktigt, med andra ord.
– Om jag lever till jul tar jag ett sabbatsår nästa år. Men jag har ju en roman som ligger, en kortis på 200 sidor. Den ska jag nog börja läsa och skicka in när jag har tid någon gång i höst.
Kan inte låta bli att skriva
Att oroa sig för att Nesser ska sluta producera böcker är nog ingenting någon behöver ägna sig åt, trots att han har passerat den övre pensionsgränsen.
– Jag trodde att jag skulle lägga av, men jag kan ju inte låta bli. Vad ska jag då göra? Jag kan ju inget annat. Ska jag bara läsa och mata hästar och gå ut med hund? Det kan vara så att jag bara skriver för byrålådan, bara jag får skriva en historia. Att få göra det alltså, säger han och pausar ett tag. Det är något nådefullt nästan. Jag tror inte att jag kan sluta alltså.
På frågan om det kommer att bli några fler Van Veeteren eller Barbarotti, svarar han att han inte tror det.
– Men jag vet ju ingenting egentligen. Men jag tänker inte ens på det, svarar han lite svävande.
En anspråkslös författare
När kaffet är uppdrucket och det är dags att börja avrunda intervjun säger jag att vi ska ta en ”selfie” tillsammans. Jag föreslår att vi ska fråga kvinnorna som sitter och fikar vid bordet bredvid, om de kan ta en bild på oss.
– Men då blir det ju ingen selfie. Då blir det en selfie by proxy, säger mannen som för bara en timme sedan kallade sig själv för ”dinosaurie” när vi pratade om sociala medier.
De två kvinnorna skrattar och blir plötsligt nyfikna. ”Får man fråga vad det är ni gör?”.
– Ja visst, svarar Håkan vänligt. Jag är författare och har skrivit en bok och hon är journalist och intervjuar mig om den.
Kvinnorna blir ännu mer nyfikna och frågar om det är hans första bok. Håkan svarar ödmjukt ”nja, jag har skrivit ett trettiotal böcker” som om det inte är någon större bragd.
De två kvinnorna ser plötsligt lite obekväma ut och kvinnan som hittills har tagit till orda vågar slutligen fråga ”förlåt att jag frågar, men vad heter du?”.
– Jag heter Håkan Nesser, svarar han och det går att riktigt utläsa hur de två kvinnorna generas över att de inte hade vetat vem mannen framför dem var. ”Jahaaa, men Gud, jaa, dig känner man ju såklart till”, utropar de innan de hjälper till att agera fotografer.
Vi skiljs åt vid Söderport och den långe mannen böjer sig något för att omfamna mig hej då och yttrar sedan orden ”nu ska jag gå och köpa en sopborste”.
194,5 cm vs. 152,5 cm. Efter att bilden togs föreslog Håkan att vi skulle ta en bild där han stod framför mig i stället. Rolig prick, den där Håkan.
Lockande, full av löften om äventyr och oväntade vändningar. Ön har en alldeles särskild betydelse i Tove Janssons författarskap. SelmaStories följde med hennes brorsdotter Sophia dit en blåsig sommardag.
Ön har många namn; ön, skäret, grundet, harun. Jag älskar sten: stup som faller spikrakt ner i havet och berg som man kan kliva upp på, att gräva upp stenar ur jorden och rulla dem ur vägen och när man låter större block rulla ner långs berget och ner i havet! När de dundrar iväg luktar det skarpt av svavel!
/ Tove Jansson
Klovharun, från fastlandssidan.
– Lustigt, jag minns precis hur det var att sitta här och dingla med benen. Jag kände mig alltid så liten på den höga sängen, och lite uttråkad. Det slutade alltid med att man gick och simmade någonstans.
Sophia Jansson sitter på sängen i sin faster Tove Janssons hus på den lilla, lilla ön Klovharun i det yttersta havsbandet i den östnyländska skärgården i Finland. Huset byggdes på 1960-talet under övervakning av Tove och hennes livspartner Tuulikki Pietilä – och sedan tillbringade de somrarna här i mer än 30 år, fram till början av 1990-talet. De kom till ön i maj och lämnade den i september och hade helt enkelt en egen värld här med allt vad det innebar – helt annorlunda än de inbokade sommarveckor många av oss har i dagens välutrustade sommarparadis. Här arbetade de med stor frenesi, när de inte hade något annat stort projekt på gång. Kanske byggdes det ett vedlider av sten, kanske lades det nät eller badades bastu – en bastu som man kommer till genom att klättra ner i en lucka i golvet.
Vi drömde om hur stugan skulle se ut. Rummet skulle ha fyra fönster, ett i var vägg. I sydost gav vi plats för de stora stormarna som rasar tvärs över ön, i öster får månen spegla sig i gloet och i väster finns en bergvägg med mossa och stensöta. Norrut måste man kunna hålla utkik för att se vad som kommer åkande och hinna vänja sig.
/ Ur Anteckningar från en ö
– Man kunde undra, vad gjorde de här egentligen? Men sanningen är att en ö, hur liten den än är och även om det bara tar en minut att gå runt den är ett helt äventyr i sig, en värld. Det finns miljoner saker att upptäcka och göra i varje liten skreva, säger Sophia Jansson
Hon brukade komma hit som barn. Oftast i samband med att något eller någon skulle hämtas eller lämnas, och så varje år på Toves födelsedag den 9 augusti. Då var det stort kalas och blomsterkransar. Och som så många människor i Toves liv så har karaktärer i böckerna mer eller mindre löst baserats på henne – mest känd är nog barnet Sophia i Tove Janssons Sommarboken – en bok där även Klovharun förekommer.
Jag kan dyka, sade Sophia. Vet du hur det är när man dyker?
Hennes farmor svarade: Visst vet jag. Man släpper allting och tar sats och bara dyker. Man känner tångruskorna, utmed benen, de är bruna och vattnet är klart, ljusare uppåt, och bubblor. Man glider. Man håller andan och glider och vänder sig och stiger uppåt, låter sig stiga och andas ut. Och sen flyter man. Bara flyter.
Och hela tiden med öppna ögon, sade Sophia.
Naturligtvis. Ingen människa dyker utan att öppna ögonen.
/ Ur Sommarboken
Klovharun är en minst sagt utsatt ö, med nästan bara horisont runtomkring och som till stor del befolkas av sjöfågel som skyddar sina ungar. Den valdes med omsorg av ett par som helst av allt ville jobba i frid och ro och inte trängas med andra sommarfirare, som de gjort på sitt tidigare sommarnöje på en ö i närheten.
– För att två personer ska kunna bo på en så utsatt plats krävs liksom ett stort system runt omkring. Ibland blåser det ju så mycket att man inte ens kan gå i land.
Bland annat hade man sagt att om det verkligen var fara å färde skulle Tove och Tuuliki vifta med ett vitt lakan så att resten av familjen som hade sommarnöje på en ö längre in, men inom synhåll, skulle kunna komma till undsättning.
– Jag minns tydligt planen. Men jag tror inte att de någonsin viftade med lakanet, säger Sophia.
Själv tycker Sophia att det numera är en smula vemodigt att komma ut till Klovharun.
– Det är så tomt. Saknaden efter dem blir svår av att sitta här, man minns så mycket.
Det märks att hon själv gör en tydlig uppdelning mellan Tove Jansson som världsberömd författare och bildkonstnär, och den faster hon själv växte upp med. Och just den känslan av Sophias slutenhet runt Tove som människa och släkting gör ett starkt intryck: det förvandlar Tove Jansson från mytisk legend till en människa med konturer som helt enkelt levde sitt liv. Det, i sin tur, gör att besöket på ön och i huset känns märkligt privat och utlämnande trots att det nu är många år sedan hon och Tuulikki lämnade ön utan att se sig om.
Den sista dan när Tooti städade i källaren hittade hon en av våra drakar från sextiotalet och tog ut den på backen. Bara för ro skull gav hon den lite fart i svansen och just då kom en vindil farande och tog draken med sig och den flög högt, rakt upp, och fortsatte långt ut över finska viken.
/Ur Anteckningar från en ö
Huset är i stort sett bevarat som det var, om än med lite färre saker framme. Vaxdukar har någon gång ersatts med nya, exakt likadana, vaxdukar. Sängöverkasten orangea som då. Kaffe- och kryddburkar står kvar i hyllorna, deras innehåll angett med Toves karakteristiska handstil. Från köksbordet, som också var Toves arbetsplats, ser man tre av husets fyra fönster (i alla väderstreck) och har den varma spisen precis bakom ryggen.
Det blåser ofta på Klovharun, inte sällan så mycket att det inte går att lägga till med båt. Ibland stormar det så att vågorna vräker sig över i princip hela ön och vedspisen får stänk av salt. Ändå är den lilla stugan märkvärdigt tyst och rofylld. Här satt de och jobbade sida vid sida, Tove vid köksbordet och Tuulikki vid skrivbordet.
– De var ju väldig energiska människor som jobbade mycket. Tuulikki satt ofta och klippte smalfilmer, jag minns hur hon tejpade och tejpade, säger Sophia.
Tuulikki Pietiläs skrivbord
Köksbordet som Tove arbetade vid.
Tove Janssons sena muminbok Pappan och havet kom också till på ön, något som är lätt att kunna föreställa sig även om det glittrande sommarvädret idag inte alls har samma vemod i sig som berättelsen om pappan som längtar, mamman som får nog och ett mumintroll som söker efter en ny trygghet på en enslig plats vid en fyr som kanske inte vill alla väl.
I höst är Mumintrollen ovanligt aktuella, eftersom förlaget Bonnier Carlsen i samarbete med Moomin Characters ger ut nya tolkningar av ett par av de klassiska berättelserna från Mumindalen, Sagor från Mumindalen och Julen kommer till Mumindalen. Förhoppningen är att öppna muminvärlden för nya generationer läsare, och locka till att läsa originalböckerna, som nu har drygt 70 år på nacken. (Läs mer om det här)
– Berättelserna om mumintrollen innehåller så mycket fantasi, kärlek, mod och vänskap – men även motgångar, kriser, faror och dramatik. Alla dessa upplevelser vill de ska komma fram till nya läsare, säger Sophia Jansson som också är ordförande och majoritetsägare vid Moomin Characters samt medgrundare av det finländska bokförlaget Förlaget M.
Böckerna släpps under hösten, med början i september. Och ön? Klovharun som ständigt drar nyfikna blickar till sig? Den ligger alltid där karg och lockande så klart, i smygande väntan på nästa äventyr. Det går att läsa om Toves och Tuulikkis liv där i den vackra boken Anteckningar från en ö, som de skapade tillsammans som ett slags sammanfattning när de redan hade lämnat livet på ön bakom sig, när de kände sig för gamla för att mäkta med det karga livet. Men kan man resa dit? Ja, det kan man faktiskt. Nu är det Pellinge hembygdsförening som äger och förvaltar den och håller öppet för besökare en vecka om året. Läs mer om det här.
Det kan hända att man blir tyst av att bo länge på tumanhand, i varje fall på en ö. Det man säger har mest bara att göra med vardagens gång och om vardagen går som den brukar säger man ännu mindre. När det blev för tyst gick jag ut på backen och om inte måsarna skrek halsen av sig hade man åtminstone vind och väder som höll liv, och nångång i absolut bleke kunde man lyssna sig till det omärkliga oavbrutna skeendet nere på marken, under rönnen eller verandabryggan och isynnerhet på natten. Och i dimma ropade båtarna.
/ Ur Anteckningar från en ö
Nyckeln hänger alltid på en krok ovanför dörren.
Sophia Jansson och SelmaStories Johanna Stenius.
Tips!
Här kan du höra Tove Jansson själv läsa sin bok Sommarboken.
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
Deckarförfattaren Camilla Grebe tilldelas det prestigefyllda priset Glasnyckeln 2018 för sin roman Husdjuret. Priset delas ut årligen av Skandinaviska Kriminalsällskapet. Vi har gratulerat henne.
Hej Camilla! Du har tidigare berättat för oss om de många timmar av slit som ligger bakom varje framgång som författare. Hur känns det nu när du får detta erkännande?
– Det är fantastiskt kul, både för att jag faktiskt tycker att Husdjuret är min bästa roman, men också för att jag jobbade så hårt med den. Jag minns inte hur många omskrivningar jag gjorde, men jag slet verkligen för att få allting rätt. Så det här bevisar ju att hårt arbete faktiskt lönar sig.
Varför skriver du?
– Jag skriver för att jag älskar att läsa och för att jag har en massa berättelser i mig. Jag kan inte förklara det bättre än så, men det är nästan som att berättelserna står på kö och vill ut i världen.
Varför har just du vunnit glasnyckeln, tror du?
– Jag tror att det är kombinationen av en spännande berättelse och en samtidsskildring som tilltallar många.
Du har tidigare bland annat blivit prisad för bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Vad har utmärkelser för betydelse för dig?
– Jag säger som en kollega till mig: ”Man kan inte tävla i litteratur. Ända tills man själv vinner.” Skämt åsido: det känns stort och väldigt roligt att få den här typen av erkännande. Det bevisar ju att människor läser och uppskattar det som jag arbetat så hårt och länge med. Och det visar att spänningslitteratur är en genre att ta på allvar.
Berätta om ditt författarliv! Hur ser en vanlig dag ut?
– Just nu har jag semester så då händer inte så mycket. Jag passar på att läsa i stället. Men snart drar arbetet igång med nästa bok. Jag måste alltid ha ett manus att skriva på, annars blir jag rastlös. Jag försöker att skriva några timmar varje dag. Sedan är det ju ganska mycket omkring själva skrivandet som tar tid: research, redigering, mässor och resor för att träffa utländska förlag, bokhandlare och läsare.
Vad utmärker en riktigt bra kriminalroman?
– Det finns många spännande böcker men en riktigt bra kriminalroman – eller roman, för den delen – dröjer sig kvar. Den ställer fler frågor än den besvarar och överraskar läsaren. Den får oss att tänka till och se saker i ett nytt ljus.
Vilka är dina författarfavoriter och förebilder?
– Jag läser mycket och brett – deckare, romaner, biografier. Några av mina favoriter är Belinda Bauer, Joyce Carol Oates och Ian McEwan. Jag gillar skräck också och slukade de flesta av Stephen Kings böcker redan som barn. Just nu läser jag Silvervägen av Stina Jackson och är helt uppslukad – wow, vilket språk hon har, vilken röst!
Senare i höst kommer uppföljaren till Husdjuret, Dvalan. Kan du berätta något om den?
– Dvalan är en riktigt otäck berättelse som utspelar sig i den fiktiva orten Stuvskär. Den handlar om Samuel: arton år och på glid. Efter en misslyckad knarkaffär flyr han från en gangster och hamnar i Stuvskär hos en kvinna och hennes handikappade son. Men Samuels mamma – den djupt religiösa Pernilla – är fast besluten att hjälpa sonen ur knipan. I Dvalan vill jag utforska den värld vi är på väg in i, där Internet och sociala media för många har blivit den viktigaste formen av social interaktion.
Vad har du mer på gång?
– Jag är inblandad i ett spännande filmprojekt som jag inte kan berätta om ännu, men det har varit fantastiskt kul och lärorikt.
Motiveringen lyder
”En välskriven roman om polisen Malin Brundin som återvänder till sin gamla hembygd för att lösa ett fall som har rötter i hennes egna uppväxtår. Två olika berättarröster ger nyanserade redogörelser, samtidigt som romanen är en finstämd skildring av udda personligheter i en avfolkningsbygd, skriver Skandinaviska Kriminalsällskapet i ett pressmeddelande.”
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
Tänk dig att du blir påkörd av en bil och dör, men ändå finns kvar och ser allt som händer sedan. Efter en mellanlandning i den svenska småstaden är Katarina Bivald tillbaka på andra sidan Atlanten med en varm berättelse om att börja leva, när det egentligen är för sent.
Visst, karaktärer kan dö även i böcker som ska få en att må bra. Men att den viktigaste karaktären dör redan på första sidan i första kapitlet – det hör ändå till ovanligheterna i litteraturen. I Katarina BivaldsEn dag ska jag lämna allt det här händer precis det. Boken börjar med att trettiosexåriga Henny Broek står vid vägkanten och stirrar på sin egen kropp som ligger livlös och blodig på vägbanan. Överkörd och ohjälpligt död.
– Bokens idé kom till mig som en mening: ”Så fort jag såg mig själv ligga där på marken visste jag att något var fel.” Så är grundupplägget: en kvinna dör och lever kvar som spöke, berättar Katarina Bivald.
Först när jag kommer närmare kan jag urskilja ett högerben, helt klart mänskligt, men böjt i en onaturlig vinkel, och medan den första chocken fortfarande håller i sig känner jag igen mina snyggaste jeans och det som finns kvar av min favoritblus.
De klarröda polkaprickarna syns tydligt, men jag kommer aldrig få resten av blusen vit igen, tänker jag.
Jag visste inte heller att chock får en att tänka väldigt idiotiska tankar. /Ur En dag ska jag lämna allt det här
Var tvungen att flytta bokens handing
Från början utspelades boken, som är Katarina Bivalds tredje, i en förort till Stockholm och karaktären var misstänkt lik Katarina själv men … det lossnade inte.
– Det blev liksom inget. Henny var död, hennes vänner sörjde. Men Stockholm var för stort, ingen springer på någon i Stockholm av en slump. Och jag ville att relationerna skulle finnas nära till hands, att folk skulle mötas.
En dag ska jag lämna allt det här visar hur dynamiken i en grupp rubbas när en person dör. Romanens huvudperson höll egentligen ihop alla i sitt gäng fast hon själv inte hade sett det tidigare.
– Jag flyttade handlingen till en småstad i USA och huvudpersonen blev mer och mer olik mig själv. Det var verkligen en utmaning.
Hyser en stark, komplicerad kärlek till huvudpersonen
I sina tidigare romaner Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt har karaktärerna varit lättare att relatera till medan Henny är, tycker Katarina Bivald, liksom bättre än hon själv.
– Hon är starkare, modigare och älskar friare. Hon har varit kvar i en småstad i hela sitt liv för att hon själv vill det. Hon raljerar inte, är öppen med sig själv och vilka hon älskar …
Kärleken till Henny blev under skrivprocessen så komplicerad och stark att Katarina Bivald faktiskt har tatuerat in hennes namn på armen.
– Hon fanns hos mig och gick bredvid mig hela tiden, det kändes nödvändigt att tatuera in hennes namn. Hon är inte bara ett spöke i boken, utan går även bredvid mig i livet, fortfarande. Jag tror att hon kommer att fortsätta med det.
Lite hemskt egentligen att en så lyckad karaktär, som dessutom precis återförenats med sin ungdomskärlek, ska dö helt plötsligt. Men i En dag ska jag lämna allt det här innebär inte döden bara tomhet och sorg. Istället bestämmer sig Henny för att hon ska finnas kvar och se till att människorna hon älskar får ha det bra och blir lyckliga.
Bokturnerade i USA
Även Katarina Bivalds första bok, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, utspelade sig i en amerikansk småstad – och då utan att hon någonsin hade varit i U S A vilket skapade stor uppmärksamhet, inte minst i USA där boken blev en succé. Tack vare marknadsföringsturnén har hon nu sett stora delar av landet, men hon är själv osäker på hur mycket det påverkat handlingen i En dag ska jag lämna allt det här.
– Kanske att min första bok var en lite naiv första förälskelse i det fiktiva USA, medan den här är djupare och visar flera sidor av livet i en småstad. Människor är vänliga och hjälpsamma, men också småsinta, homofoba och skvallrande. Jag kämpade mycket mer med den amerikanska småstaden nu, kanske också på grund av det politiska läget. Det är svårt att föreställa sig ett lyckligt slut där alla röstar på Donald Trump …
Men ett lyckligt slut blir det, eller kanske ska man säga hoppfullt? För så ska det vara i en riktigt bra feelgoodroman som detta är.
USA-turnén beskriver hon som ”helt galen”. Tjugofem städer på fem veckor, en bokhandel per dag.
– En fantastisk person från förlaget följde med mig överallt, annars hade det aldrig gått.
Och oräkneliga är de amerikanska lokaltidningar hon varit med i och radiointervjuer hon gjort, visar en snabb googling.
Katarina poserar inför en boksignering i Albuquerque, New Mexico.
Får läsarbrev från hela världen
En annan sak som hennes första bok ledde till var mängder av läsarbrev från hela världen, från människor i alla åldrar.
– Läsarna i Broken Wheel rekommenderar handlar mycket om brev och därför skriver folk till mig. Boken är också en uppenbar hyllning till läsande och böcker så många fastnar för det.
Och det passar perfekt, för själv läser hon extremt mycket och bokhögarna börjar ta över hennes hem. En av de stora litterära förebilderna är Fannie Flagg och hennes bok Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, som den som är uppväxt under 1980-talet minns som en enorm succé både som bok och film.
– Ett av mina största ögonblick var när min engelska förläggare hade skickat min bok till just Fannie Flagg som läste den och spelade in ett telefonsvararmeddelande till mig. Hon älskade min bok. Det meddelandet har jag lyssnat på rätt mycket … Jag kan inte beskriva hur mycket den boken har betytt för mig!
Döden har alltid fascinerat
Katarina Bivald har faktiskt döden och begravningar med i alla sina böcker. Vad beror det på?
– På ett sätt har döden alltid fascinerat mig, delvis för att jag alltid varit så rädd för den. En dag kommer mitt perspektiv inte att finnas i världen, det går inte att ta in.
Det har varit terapeutiskt att skriva om en person som ska förhålla sig till sin egen död, samtidigt som hon brottas med en del skuldkänslor över att ha tagit livet av sin älskade karaktär.
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
Olof Röhlander är författare, en av Sveriges mest kända föreläsare och mental tränare för bland annat Svenska Bordtennislandslaget och Örgryte Fotboll. 2018 är han även sommarpratare.
Hej Olof, Du är en av årets sommarvärdar! Hur känns det?
– Med tanke på att jag har drömt om det här ända sedan år 2007 så känns det väldigt speciellt och ärofyllt. Men det är också lite spänt eftersom det är lätt att bli självkritisk mot sin egen röst, och det finns ju alltid saker som tagits bort som kunde varit med, och låtar som valts men som det fanns allternativ till, och så vidare. Men jag och producent Karin af Klintberg har jobbat igenom det här ordentligt, och hon säger bestämt att jag ska vara jättenöjd med det här, så då litar jag på det!
Vad ska du prata om?
– Jag ska bland annat tala om fördelarna med att ha bristande talang.
Vad ska du absolut inte prata om?
– Saker som inte för berättelsen framåt, eller som inte har något värde för den som lyssnar. Då stänger jag alltid av själv, när det inte längre berör.
Vad blir det för musik?
– Alla som känner mig vet att jag gillar Lundell, så det blir en Lundell, en Springsteen och en Eldkvarnslåt, men i övrigt mycket varierat skulle jag säga, allt från fransk visa till klassisk musik över till Veronica Maggio och Lasse Berghagen.
Något sommarprogram du minns särskilt, och varför då?
– Ulf Lundells tre sommarprat har alla betytt nåt för mig, inte minst år 2007 då han pratade om sjutalet, och om hans far – julgeneralen – och utöver det gillade jag David Lagercrantz extra mycket, men det finns många bra.
Skriver du på något nytt, och vad i så fall?
– Ja, jag kommer ju med nya boken Omstart på Forum i september 2018. Men den är ju klar, så det jag skriver på just nu är själva manuset till showen Omstart, och som inte är klart på långa vägar än, med tanke på att vi har turnépremiär 26 oktober i min hemort Sundsvall. Det blir extra kul!
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
”Hur skiljer man sig med barn?”. Den och liknande frågor är flitigt googlade av desperata föräldrar som står inför en separation. Malin Bergström, barnpsykolog och forskare, har skrivit en bok som kan vara till hjälp när för de som har barn – och ska skiljas.
Varje år separerar föräldrar till 50 000 barn i Sverige. Skilsmässor är vanligt förekommande, men det gör de inte mindre förvirrande och uppslitande. Att skilja sig är många gånger krångligt, men när det dessutom finns barn inblandade, kan proceduren bli ännu mer komplicerad och smärtsam.
Malin Bergström, barnpsykolog, forskare och fyrbarnsmamma har därför skrivit en bok som ska fungera lite som en vägvisare vid en skilsmässa. Vad säger man egentligen till barnen? Hur ska man som förälder bete sig efteråt? Hur ska barnen bo?
Vi träffade henne och ställde några frågor som nog många föräldrar funderar över när de står inför en skilsmässa.
När är det dags att berätta för sina barn att man ska skiljas?
– Jag menar att man ska berätta för barnen tidigt att man står inför en separation. Min erfarenhet är att många skjuter upp det där samtalet därför att det gör så ont. Det är så smärtsamt och svårt att vara den som på något sätt ”förstör” barnens liv. Men det är att lämna barnen ensamma, för barn märker när saker förändras. Och inte före man har gjort saker talbara får barnen dela med sig av sina funderingar.
Hur ska man berätta?
– Om föräldrar har en hyfsad relation, det vill säga kan vara i samma rum utan att vara stela och arga, så tycker jag att man ska berätta tillsammans, för då vet båda vad som är sagt och barnet får en bild av att ”vi kommer att fortsätta kommunicera”.
Hur ärlig ska man vara?
– Jag tycker alltid att man ska vara ärlig mot barn i det man berättar, men däremot inte överinformera om sådant som känns skönt för en själv att avbörda sig. Samtalen med barnen måste ha utgångspunkt i vad som gynnar dem.
Hur ska man tänka kring hur barnet ska bo?
– Det är kanske ett av de största besluten att fatta och där måste man utgå ifrån ”vad är möjligt i vår familj?”. Idag är det vänligt vanligt att barn bor växelvis hos föräldrarna, det vill säga ungefär lika mycket. Och det passar många familjer när båda föräldrarna jobbar och har engagerade föräldraskap. Men då måste man utgå ifrån hur man själv har det och fördela det där.
Många tror att barn blir stressade av växelvist boende. Stämmer det?
– Vi har forskat kring växelvist boende sedan 2011 och vi har sett att barn som bor växelvis generellt är mindre stressade än barn som bara bor hos en förälder. Så det verkar inte som att det här med att flytta mellan två hem i sig är problematiskt för barnen. Kanske är det så att det är viktigare för barnen att få ha kvar vardagskontakten med båda föräldrarna än hur de faktiskt bor.
Vi har forskat kring växelvist boende sedan 2011 och vi har sett att barn som bor växelvis generellt är mindre stressade än barn som bara bor hos en förälder.
Hur ska man som förälder bete sig då om det är stelt och svårt att träffa sin expartner?
– Det är grundläggande att inte utsätta barn för öppna konflikter. Men det är också viktigt att skydda barn från det jag brukar kalla permafrost – det vill säga att vi är inte öppet aggressiva, men det är extremt kyligt mellan oss. Då tycker jag att det är bättre att ha en period efter separationen när man gör saker parallellt istället och så kan man kommunicera med varandra om barnen via mail eller sms eller så. Barnen kan då få vänja sig vid de här två familjeliven utan att behöva vara med om den här isiga situationen.
Hur mycket plockar barn upp?
– Barn plockar upp extremt mycket av det som rör familjen. Det är under hela barndomen kärnan i livet, så det är klart att barn kommer känna av det. Jag vill säga att ett av mina huvudbudskap i boken är att vi måste göra det här talbart. Vi måste ha en fortsatt dialog i familjen omkring vad det är vi har gått igenom. Ta fram fotoalbumet: ”hur hade vi det förra året när vi firade jul? Hur blir det i år när vi ska fira två jular på två ställen?”. Det hjälper barn att få ord på vad som händer och få ihop sin historia.
Hur mycket ska man berätta för barnen och prata med barnen om det här efteråt?
– Jag tycker att man ska prata med barnen om det som har hänt kontinuerligt. Det kan vara svårt eftersom man själv blir ledsen, men då kan man säga det ”jag är ledsen över det här, men vi kommer se till att det blir bra. Det är jobbigt nu, men det kommer att bli bättre sen”. Och dela det som pågår på något sätt.
Christoffer Holst är feelgoodförfattare och feelgoodförläggare. Just nu är han aktuell med en ny härlig roman – Söta röda sommardrömmar – som även inkluderar en mordgåta. Hur går det ihop? Här berättar han själv.
Mord och mys – hur hänger det ihop?
Av Christoffer Holst
När folk frågar vad jag skriver så säger jag feelgood. Det är ett begrepp som de senaste åren vunnit större mark i Sverige, men en genre som funnits längre än så. Det är också nästan bara i Sverige som vi verkar kalla genren för feelgood. I USA och England finns etiketter som Womens Fiction (som många tycker känns lite daterad) och nu senast: up-lit (litteratur som piggar upp läsaren). Men här heter det feelgood – kort sagt eftersom man mår bra när man läser böckerna. Jag tycker att det är ett ypperligt namn. Så vad ska en feelgood-roman innehålla, då? Jo, klassiker är ju mängder av kaffe och fika, mysiga miljöer á la Cornwall och Brighton, kanske ett café vid havet, familjebestyr och lite kärlek. Släng gärna in en förvirrad bagare också så är receptet på en mysroman fulländat!
Jag älskar historier om knäppa familjer, vackra miljöer och kärlek – och framför allt så gillar jag att avsluta en bok och känna mig glad. Hoppfull.
Jag har älskat feelgood så länge jag kan minnas och när jag själv började skriva så kändes genren som gjord för mig. Jag älskar historier om knäppa familjer, vackra miljöer och kärlek – och framför allt så gillar jag att avsluta en bok och känna mig glad. Hoppfull. Min första roman Mitt hjärta går på var en klassisk romantisk komedi i stadsmiljö, min andra och tredje (Mindfulness för losers och För oss är natten ljus) var lite mer humoristiska familjeskildringar. Men när det blev dags att skriva min fjärde vuxenroman kände jag att jag behövde en nytändning.
Jag har alltid älskat deckare, men samtidigt varit en väldigt rädd person. De få gånger jag har testat att skriva ihop en psykologisk thriller har mardrömmarna kommit som ett brev på posten. Men kunde jag kanske mixa feelgood och romantik OCH en spänningsintig? Det har ju gjorts några gånger tidigare. Om man går tillbaka till deckarens urmoder, Agatha Christie, tycker jag det är ganska mycket feelgood över hennes böcker. Det är mord och ond bråd död, visst, men det är också nyfikna gamla tanter, familjehemligheter, häftiga miljöer och en hel del humor. Idag håller bland andra Marianne Cedervall och Annette Haaland fanan högt.
Om man går tillbaka till deckarens urmoder, Agatha Christie, tycker jag det är ganska mycket feelgood över hennes böcker.
Sagt och gjort: jag bestämde mig för att testa. Och hjälp vad jag är glad att jag gjorde det! Sällan har jag haft så kul som när jag skrev Söta, röda sommardrömmar – den första delen i deckarserien om Cilla Storm. Och ja, det är mord i denna bok, rätt ruskiga mord också, men spänningsberättelsen är inbäddad i Bullholmens idylliska skärgårdsmiljö, med mängder av god mat, vänskap och vin. Plus lite kärlek. För vad är en bok egentligen utan kärlek?
Så ja – det verkar gå att kombinera mys och mord, knäppt nog. Är det galet? Kanske. Eller så är det just en betraktelse av hur livet är för de flesta: både läskigt och roligt, sorligt och underbart.
I ”Brunstkalendern” får vi möta singeln Marie 41, en blasé barchef som jonglerar med whiskey och håriga karlar till dundret av Iron Maiden, den barnträngtande it-miljonären Åsa 37, med stor ekande lägenhet och lika ekande mage, och Lena 34 som försöker fixa en överarbetande man, 7 kaniner, en hund, tre katter och fyra ungar. Livet har inte blivit som de tänkt sig och de tre systrarna är alla på gränsen till livets härdsmälta.
I det gula huset på åsen står Jill Bergstrands dörr ofta på vid gavel. Hit kan vem som helst komma, när som helst. Hon ställer upp, hjälper till och tar hand om allt och alla och begär aldrig något tillbaka. Livet går sin gilla gång tills en enträgen släktforskare dyker upp. Denne har information om Jills mor Miriam. Historien är så osannolik att Jill först avfärdar den, men släktforskaren ger sig inte, och en redan komplicerad relation mellan mor och dotter ställs på sin spets. Hur ska de förhålla sig till den händelse som ingen av dem någonsin pratar om?
Bernie tror inte på lyckliga slut och klarar sig alltid utmärkt på egen hand. Men hon har också svårt att motstå en utmaning. Hon går alltså med på ett förslag om att dejta 30 olika män på 30 dagar. Men det blir inte den hon tänkt som vinner hennes hjärta till slut.
Viveka är en ganska vanlig frikyrkopastor runt femtio som börjar tröttna på att alltid finnas till för alla andra. Hemma har hon fyra barn och en tankspridd man och på jobbet de bitska, bakande tanterna. När en av kvinnorna i kaffekommittén hittas död börjar pastorn nysta i fallet. Kan en mördare gömma sig i idyllen?
Alla böcker av amerikanska Kristan Higgins, kanske Fånga lyckan att börja med
Maggie Beaumont är känd för sina dåliga val av killar. Hennes tidigare pojkvän gjorde slut genom att helt ogenerat ta med sin nya flickvän till stan. Och förälskelsen i den där unga, charmiga irländaren fick också ett snörpligt slut, då det visade sig att han var församlingens nya präst. Men så dyker Malone upp. En snygg, om än lite butter, fiskare, som visar sig ha ett hjärta av guld under den hårda fasaden. Maggie faller handlöst. Frågan är bara om hon kommer kunna hålla fast vid den här fångsten utan att den slinker henne ur händerna?
Fredrik Ekelund är en av Sveriges mest etablerade författare och kulturpersonligheter. Nu kommer han ut som transvestit och visar sig som kvinna: Marisol. SelmaStories träffade honom/henne i Köpenhamn för att prata om den nya, självbiografiska boken Q.
Berätta. Hur började du märka att det fanns en annan del av dig?
– Jag har sedan jag var ung förföljts av en, som jag själv tycker, mycket mystisk bild. Det är en bild av att jag har haft bröst som har tagits ifrån mig. Som om de har amputerats, kapats, och jag har haft en bild av att jag har blod som rinner ner för magen. Jag gick i terapi i omgångar, men jag tog aldrig upp det för jag trodde att alla hade den bilden. Den var så djupt integrerad i mitt tänkande, så det var inget som var ett problem för mig. Men när jag första gången fick på mig konstgjorda bröst kände jag ”Wow! Jaha, det är DET!”. Och det där är fortfarande en gåta för mig, jag kan inte riktigt förklara detta. Varför har jag gått omkring nästan ett helt liv med en känsla av att ha haft bröst som har tagits ifrån mig?
Där fanns någonting ganska tidigt i mitt liv som jag har känt, men jag förstod inte vad.
När förstod du vad det var?
– Det kom som ett blixtnedslag för drygt 5 år sedan. Jag kom gående på Drottninggatan i Stockholm och såg en skyltdocka. Hon stod på ett speciellt sätt och det fick mig att förstå att det fanns någonting inom mig. Det är en väldigt märklig historia, men jag förstod direkt att ”det är det!”. Det var nånting i hennes hållning som gjorde att jag kände att ”jag vill också kunna stå så, jag har den kroppen i mig som står så avspänt och så kvinnligt”.
– Det gick inte att göra på något annat sätt. När man kommer till en sådan punkt i sitt liv, kan man inte fly undan. Det går inte. Det är klart att jag hade kunnat fortsätta leva dolt, det valet har ju funnits. Men valet att inte göra om mig, det fanns inte. Det måste jag för att må bra.
Hur var det att berätta för din sambo?
– Jag berättade omgående för henne och hon fick en chock. Det var förfärligt. Hon sa nästan direkt att hon ville gå i terapi, men jag sa bara ”aldrig i livet”. Jag skämdes något enormt för det här, jag kunde inte se mig själv sitta hos en terapeut och prata om det. Det fanns inte. Det dröjde ett bra tag innan vi gick till en terapeut. Vi gick i två år, men det hjälpte inte. Det slutade med att vi sålde huset och separerade. Vi fick inte ihop det.
Var det någon del av dig som ångrade att du hade berättat?
– Det var en stor sorg, allt gick i kras, men samtidigt kändes det rätt. Det här var nog tvunget för att jag skulle kunna överleva. Jag var tvungen att utforska den här världen och det klarade vi inte att göra tillsammans då.
Vad sa ni till barnen?
– Vi dolde det för dem. Vi ljög om anledningen till separationen, vi kunde inte säga det. Eller, jag bad henne att inte prata om det inför barnen. Så vi hittade på andra orsaker. Det tog längre tid innan jag berättade för dem.
Hur har din övriga omgivning reagerat?
– Generellt sett är folk väldigt öppna. Det är 2018. Jag tycker också att jag märker i min egen generation att den har förändrats och blivit mer öppen kring de här frågorna. Ibland kan man möta lite konstiga reaktioner, mest att folk inte frågar mer. Det tycker jag är konstigt, för jag är själv en väldigt nyfiken person. Jag tänker liksom ”varför frågar de inte mer?” Men inga fördömanden, inget sådant alls. Det har varit många fina reaktioner.
Jag tycker att jag märker i min egen generation att den har förändrats och blivit mer öppen kring de här frågorna.
Berätta om första gången du gick ut som kvinna.
– Jag hade tagit in på ett hotellrum i centrala Köpenhamn. Jag var fruktansvärt nervös, men jag är en mycket envis människa och hade bestämt mig. Det var nu eller aldrig. Det blev några glas whiskey och jag tog väldigt lång tid på mig. Det var en höstkväll, så det var inte så mycket folk ute och det var rätt mörkt.
Hur kändes det?
– Det var en fantastisk känsla att våga göra det. Jag var ju inställd på att alla jag mötte skulle uppmärksamma mig och kanske skratta åt mig eller håna mig, men så blev det inte alls. Allt blev bara väldigt bra. Det slutade med att jag gick till ett dansställe där jag träffade en annan transa. Hon var väldigt tydlig i en sak hon sa: ”När vi går ut på gatorna och torgen ska vi gå raka i ryggen och vi ska vara stolta över de vi är”. Då tänkte jag bara ”det kan du säga, för jag kommer aldrig gå ut på gatan igen”. Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli som nu, att kunna gå ute som kvinna. Men det blev precis som hon sa.
Hur känns det när du blir Marisol?
– Varje gång brösten kommer på, känner jag alltid en lättnad. En väldig lättnad. Det är en fantastisk känsla. Jag upplever det som ett privilegium. Jag får möjligheten att vara både man och kvinna. Jag är otroligt tacksam över det.
Jag upplever det som ett privilegium. Jag får möjligheten att vara både man och kvinna. Jag är otroligt tacksam över det.
Hur är Marisol som person? Är hon olik Fredrik?
– Som Marisol upplever jag mig själv som mjukare, mindre offensiv, mer lyssnande och mer som att jag inte behöver bevisa något. Jag kan bara vara. Det njuter jag otroligt av. Som Fredrik är jag en prestationskille. Jag ska alltid arbeta, alltid prestera, har alltid mina att göra-lappar. Marisol är lugnare, mer avspänd och harmonisk.
Har synen på din mansroll förändrats?
– Det kan tyckas paradoxalt, men jag tycker att det är ganska logiskt att jag också kan må väldigt bra som man nu. Jag gillar att vara man också. Att ta plats, komma i kavaj och snygga byxor och så. Det kan verka lite konstigt, men jag tycker som sagt att det är logiskt. Hela jag mår bra nu. Inte bara en del.
Varför har du valt att skriva om det?
– Jag kände att om jag ska klara det här, så måste jag skriva om det. Det behövde inte nödvändigtvis bli offentligt, men jag måste skriva i mina dagböcker: ”vad är det jag upplever?” Sedan kom det till en punkt när jag tänkte: ”hmm, det här kanske skulle kunna intressera andra också?” Men i början var det bara en räddningsaktion för mig själv. Att sätta ord på allt det märkliga som hände.
Hur har skrivprocessen sett ut?
– När jag började skriva boken skrev jag i tredje person. Jag ville inte se att det var mig själv det handlade om, det gjorde för ont. När jag sedan läste det efter några månader tänkte jag ”vad är det här för tönterier?” Så jag sa till mig själv: om det här ska bli på allvar måste du ju skriva i första person, det är ju dig det handlar om. Då blev det plötsligt på allvar. Det var en mycket smärtsam process, det gjorde väldigt ont. Det blev som ett befrielseverk med ”e”, men också en del befrielsevärk. Med ”ä”.
Känner du dig nervös över att komma ut så här offentligt?
– Just nu är jag nervös. I flera månader har jag känt något slags pirrig, nästan lustfylld nervositet inför boksläppet. Men nu är jag nervös på riktigt. Jag känner att ”vad fan har jag gett mig in på?”
I flera månader har jag känt något slags pirrig, nästan lustfylld nervositet inför boksläppet. Men nu är jag nervös på riktigt. Jag känner att ”vad fan har jag gett mig in på?”
Vad är du mest rädd för?
– Det man är mest rädd för som transvestit är att bli betraktad som löjlig. En löjlig stolle. Det är inte rädslan för att bli nerslagen, eller att någon ska komma fram och spotta dig i ansiktet, utan att folk ska tycka att du är löjlig. Så är det för min del i alla fall.
Vi vill alla tro att det finns en anledning till att en dejt aldrig ringer tillbaka. Och kanske finns det faktiskt? Om detta handlar romanen Dagarna med dig som just nu tar världen med storm. Vi träffade författaren Rosie Walsh i London.
Två personer som nästan gett upp om kärleken träffas, förälskar sig totalt – och plötsligt är allt över. Den ena väntar på samtal och meddelanden som aldrig kommer, den andra hör aldrig av sig igen. Omöjligt, oförklarligt.
Handlingen i succéromanen Dagarna med dig av Rosie Walsh som just nu drar fram som en storm över New York Times bestsellerlista är egentligen inte så ovanlig. Men det är en ovanlig bok, med en så oväntad vändning att inte ens den luttrade relationsläsaren kan lista ut den. Det har gjort att den blivit en av årets måste-läsningar, en sådan som alla läser, som din bokcirkel frågar dig om du hunnit med än.
Har själv varit med om liknande händelse
Bokens huvudperson Sarah – blir ghostad. Vet ni inte vad det är, fråga närmsta unga singel. Ghostning är ett fenomen som växer sig allt starkare i vår rastlösa dejtingtid och går ut på att göra slut utan någon form av kommunikation. Man försvinner från jordens yta, helt enkelt.
– Själv visste jag inte vad ”ghostad” ens är, inte förrän min amerikanska förläggare ville att boken skulle få det ordet som titel i USA. Men det är faktiskt exakt vad boken handlar om säger Rosie Walsh själv när SelmaStories träffar henne för afternoon tea mitt i London.
Det visar sig att Rosie, precis som så många andra, har blivit ghostad vid flera tillfällen. Hon är dessutom något av en expert på att leta upp spår av de människor hon undrar över, något som också bokens huvudperson Sarah sysslar med.
– En gång slösade jag tre hela arbetsdagar på att jaga en person på nätet. Det har hänt att jag får stoppa mig själv. ”Sluta, SLUTA förfölja den här personen”, du vet att han inte vill höra av sig… Och ändå är det så svårt. För har man bara blivit lämnad utan förklaring så är frustrationen så stor. Vi hade allt det här fantastiska, det kan väl inte vara borta?
Att inte höra av sig har liksom blivit ännu mer uppenbart och störande nu när vi alla kan se vad andra gör via sociala medier. Det är nästan omöjligt att gömma sig. Ändå är det precis vad bokens Eddie gör, på ett oväntat trovärdigt sätt dessutom. Sarah, som vet att han är hennes livs kärlek, har aldrig varit så säker på något i hela sitt liv: det här är inte meningen. Hon måste hitta honom. Och hennes upptäckt förändrar till slut allt.
Jämförs med Jojo Moyes
På brittisk engelska heter romanen The man who didn´t call, Mannen som inte ringde. I Sverige jämförs Rosie Walsh ofta med författare som Jojo Moyes och Lucy Dillon och boken har fått en mer romantisk framtoning i formen än den brittiska versionen, något som gör henne glad. När hon började skriva Dagarna med dig hade hon precis kommit tillbaka från en vandring Cornwall.
– Vi gick längs hela kusten, det tog fem veckor. Mitt livs bästa fem veckor.
Efter så lång tid av bara hav, sand och fågelsång vad Rosie just då så självsäker man kunde bli.
– Det var som att ha bestigit Mount Everest. Jag var så lycklig, och lugn och trodde på mig själv.
Skrivprocessen kom av sig själv då. Hon skrev och skrev, utan störande bakgrundsljud i huvudet, utan att tänka på vad som skulle sälja eller vad andra brukar skriva. Med jämna mellanrum tillbringade hon också tid i den dal där bokens handling utspelar sig. Förde anteckningar över flora och fauna, lyssnade till ljuden, tillbringade till och med en natt under bar himmel precis som Sarah och Eddie gör.
– Självklart är alltid en skrivprocess lång och slitsam men jag minns mest jobbet med den här boken som magiskt. Det kan ha bidragit att jag skrev utan deadline också, jag hade inget kontrakt vilket var både skrämmande och fantastiskt.
Skriver under eget namn för första gången
Efter att har skrivit flera framgångsrika böcker under pseudonymen Lucy Robinson, som också var en framgångsrik bloggare för det stora modemagasinet Marie Claire är det här den första boken hon släpper i eget namn. Och hon hade helt rätt i att inte oroa sig. ”Det här är en wow-bok”, fick hon höra så fort manuset var klart. En sån där bok som växer bortom berättelsen, så där som bara vissa böcker gör. ”Det kommer att bli en sån som alla läser”.
Och så skulle det bli. Dagarna med dig finns redan på över 30 språk. När det gäller översättningen till svenska känner sig Rosie Walsh nöjd – förutom, förstås, översättarens tolkning av dryckerna som intas på puben. ” Där satt jag sen i två timmar med en läsk och bara stirrade ut över Woodchesterdalen.”, står det på sidan 260. Men vem som helst som kommer från Rosie Walshs landsända vet att det heter Orange Henry – hälften läsk, hälften apelsinjuice. Viktiga saker
– Det är så märkligt att tänka sig att min berättelse finns på över 30 språk nu. Det är egentligen ett enormt ansvar jag lägger ut på varje översättare.
Alldeles nyligen väcktes Rosie mitt i natten av en galen ström av meddelanden och samtal: den låg på topp fem på New York Times bestsellerlista. Overkligt är bara förnamnet, särskilt eftersom Rosie själv just har varit på en helt annan plats i livet en bra bit bort från det normala författarlivet – hon har precis blivit förälder. En resa som inte varit så självklar och enkel alls. Den första tiden som förälder har varit fylld av turbulenta känslor, som för de flesta som just fått barn. Men lägg till det att ha råkat skriva en bok som blir en världssuccé precis innan bebisen kommer…
– Jag ser tillbaka på första året som förälder och blir så förvirrad. Å ena sidan har jag varit helt inne i arbetet med familjen, å andra sidan har min bok tagit över världen på helt egen hand. Det är en så märklig känsla.
Tre bra anledningar till att Dagarna med dig ska bli din nästa bok
Den inkluderar sociala medier på ett snyggt sätt. Efter alltför många böcker med krystade sms-konversationer och chattar är det så befriande att läsa en autentisk skildring av att dejta i den tid vi lever nu.
Den innehåller lite av allt. Sorg, glädje, humor, spänning… Den perfekta helgläsningen!
Vändningen. Precis när du tror att du har koll på läget så… förändras allt
Läs gärna en krönika om ghosting skriven av Rosie Walsh själv här.
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
Att slänga bort böcker är det absolut värsta man kan göra. Eller? I en ny krönika berättar Internets mest ärliga boknörd, Arga Bibliotekstanten, hur en rensning går till bland hyllraderna.
Snart är det höst på riktigt och man börjar få lust att städa och rensa ut i hemmet. För många är det självklart att då och då göra en garderobsrensning, men slänga böcker? Neeej!
Vissa går då till biblioteket med dem. De verkar tro att biblioteket bara är en samling med böcker, vilka som helst, så de kommer kånkandes med fulla kassar och tänker att de blir nog jätteglada över över mina gamla Bra böcker-titlar från 80-talet. Svaret är nästan alltid Tack, men nej tack, av den enkla anledningen att låntagare i allmänhet mest efterfrågar nyutkommet, och det gamla som är värt att sparas har vi oftast redan eller kan lånas in via fjärrlån.
På bibliotek är man nämligen så illa tvungen att gallra och slänga, på grund av utrymme. För att ge plats för nya titlar måste man då och då plocka bort det som är slitet, inaktuellt och så kallade hyllvärmare som aldrig blir lånade.
Att bibliotek slänger böcker jämförs ibland med censur, och att de destrueras genom bränning får okunniga att associera till bokbål. Det är dock stor skillnad på att bibliotek bränner trasiga och daterade böcker och att en stat censurerar författare som uttrycker avvikande åsikter.
(Det är också bibliotekens rättighet att bestämma vilka böcker de väljer att köpa in eller inte utan att bli utsatta för hot, men det är ett annat ämne.)
Gallring är så laddat att vid senaste rensningen smög vi ut till containern i skymningen för att inte bli skammade av allmänheten. Ändå fick några nys om det, blev upprörda och undrade varför vi inte skickade dem till Polen istället? Vad de tänkt att polackerna skulle göra med gamla böcker på svenska framgick dock inte.
Och visst, man kan sälja av mycket, men inte allt.
En låntagare kom in med ett par böcker som blivit upphittade i en papperskorg på stan.
-Folk är inte kloka! Slänga böcker… Så jag tänkte att ni vill ha dem?
Efter en okulärbesiktning avböjde jag på vänligast möjliga sätt.
-Men vad ska jag göra med dem då? Man kan ju inte bara slänga?
-Tja, om du absolut inte vill slänga kan du kanske ta med dem hem?
Hennes debutroman Den röda adressboken blev en läsarfavorit världen över, utgiven i 30 länder. I nya romanen Ett frågetecken är ett halvt hjärta utgår Sofia Lundberg från barndomens Gotland och sina egna erfarenheter som internationell fotomodell. Ett liv hon inte direkt trivdes med:
– Jag var alldeles för ung när jag kastades ut i den världen.
Från ett Gotland så fattigt och torftigt att det nästan är plågsamt att läsa om – till ett glamouröst liv bland modemänniskor på Manhattan. Kontrasterna i Sofia Lundbergs nya roman Ett frågetecken är ett halvt hjärta är stora, miljöerna levande. Det märks att författaren kan sina världar.
– Ja, det är nog ofrånkomligt att man som författare hämtar stoff från sina egna upplevelser, säger Sofia när SelmaStories träffar henne.
Läsaren får möta Elin Boals, framgångsrik fotograf i New York, gift med Sam. Tillsammans har de sjuttonåriga dottern Alice. De tycks leva det perfekta livet. Men så en dag får Elin ett brev från barndomsvännen Fredrik. Han som stod henne nära under den fattiga uppväxten på Gotland, den tid i livet hon aldrig berättat om för sina närstående. Brevet väcker bortträngda, mörka minnen till liv. Till slut blir det ”perfekta” livet på Manhattan omöjligt att leva. Elin måste återvända till Gotland och möta sitt förflutna, för att kunna bli hel igen.
Barndomens betydelse är central i boken, och livet, tror Sofia Lundberg:
– Den fortsätter att påverka hur vi mår och hur vi anknyter till andra.
Uppväxt på Gotland
Hennes egen barndom var trygg, föräldrarna jordnära:
– De gillade att gå barfota på landet, sådär.
Landet, det var den gotländska landsbygden, Sofias sommarparadis. Det var här hon själv sprang barfota under långa sommarlov, lekandes med sina bästa vänner – två grannpojkar, båda från akademisk miljö. Sofia själv kom från en icke-läsande familj. Hon var ensam om att vara bokmal. Slukade böcker.
– Jag betraktades nog som lite udda, säger hon och beskriver sig som ett iakttagande barn.
Under uppväxten såg hon andra barn fara illa. Barn som var i miljöer med missbruk eller som bokens Elin, vars mamma är djupt deprimerad. Och Elin tar tidigt på sig ansvaret för familjens problem.
– Barn i dysfunktionella familjer gör gärna det, tar på sig skulden, säger Sofia. De förstår snabbt att de inte kan vara sig själva, utan tror att de måste vara alla till lags.
Att inte bli sedd som liten kan vara livsavgörande, tror hon:
– Vi är så ömtåliga, vi människor, särskilt barn. Och att vara i en miljö med oberäkneliga vuxna, där det händer saker som är svåra att greppa – det kan påverka resten av livet, utan att man kanske själv förstår hur.
Liknande upplevelser som bokens huvudperson
I tonåren blir bokens Elin upptäckt som modell. Nu kan hon omskapa sin historia, bli någon annan.
– Hon ser en möjlighet att radera sin bakgrund, något som jag tycker är oerhört fascinerande när människor försöker göra, säger Sofia.
Och även här gräver Sofia där hon står. För jo, hon blev själv upptäckt på gatan som 14-åring. Därefter följde flera år då Sofia arbetade som fotomodell över hela världen.
Ville du själv skapa ett nytt liv, som Elin i boken?
– Nej, jag längtade bara hem. Det enda jag ville var att gå barfota på Gotland, skrattar hon.
För Sofia innebar modellandet ”mycket skräck”.
– Modellandet är säkert väldigt roligt för såna som gillar att showa och spexa. Men jag var på tok för ung och blyg, jag var nog mest rädd för allt.
Något som var positivt med modellandet var all väntan och alla resor. Då tog Sofia chansen att – läsa.
– Jag hade alltid en bok med mig, det var jag ganska ensam om.
”Man kan inte fly från sitt förflutna”
Bland hennes modellkollegor fanns det många som just bröt med sitt förflutna, som försökte starta nya liv. Sofia iakttog dem med fascination.
– Men jag tror inte att man kan fly från sitt förflutna, säger Sofia Lundberg. Med den här boken ville jag utforska vad det kan få för konsekvenser.
Elin i boken bär på hemligheter som skapar skam och skuld. Något som blir svårt att hantera.
– Hon blir oerhört prestationsinriktad istället, säger Sofia. Hon får svårt att vara trygg i relationer och strävar efter att vara perfekt, för att bli älskad. Men det skapar bara distans och gör att hennes närmaste inte kommer henne riktigt nära.
Det är svårt att vara perfekt…
– Ja, det är ju helt omöjligt att inte göra fel som människa! Men ändå finns det så många som försöker vara perfekta, som känner den där ångesten för något de gjort eller upplevt i det förflutna, eller kanske bara för något de sagt i möten med andra. Som är livrädda för att snubbla och tappa greppet.
Och lider i tysthet?
– Ja, och ofta känner man skam och skuld för sådant som ingen annan minns eller lagt märke till. Det kan vara något litet, kanske något man själv har gjort eller sagt, detaljer som kan plåga oss i åratal i onödan, säger Sofia.
Många läsare hör av sig
Din första bok, Den röda adressboken, blev en enorm succé. Berätta!
– Idén till boken fick jag när min farmors syster hade gått bort. Jag hittade hennes adressbok och såg att hon hade strukit över alla sina gamla kompisar och skrivit död i marginalen med darriga blockbokstäver. Jag satt i hallen och bläddrade och började gråta. Vilka var alla de där vännerna? Varför hade jag inte frågat henne mer, lyssnat till hennes historier?
I boken möter vi 96-åriga Doris vars enda släkting är systerdottern Jenny, som bor på andra sidan Atlanten. I sin adressbok, som hon haft sedan 1928, stryks fler och fler namn på personer hon mött genom åren. En dag börjar Doris skriva ned berättelser om personerna från adressboken så att Jenny en dag ska få tillgång till hennes minnen.
– Många läsare har hört av sig och berättar att de själva tagit kontakt med sina äldre släktingar och frågat dem om deras historier efter att ha läst boken. Det gör mig så lycklig, säger Sofia.
Skrev på kvällar och nätter
Hon skrev boken på kvällar och nätter, på dagarna arbetade hon. Någon förhoppning om att den skulle bli utgiven fanns inte efter att tidigare försök refuserats. Men idag, tre år senare, kan hon skriva böcker på heltid.
Du upptäcktes på gatan som modell, därefter journaliststudier och ett framgångsrikt yrkesliv som journalist och redaktör, sedan internationellt bästsäljande författare. Det låter lite som en saga?
– Nja, inte bara, säger Sofia med eftertryck och ser bister ut för första gången under intervjun. Jag tycker om att jobba hårt.
– Men det är lite sorgligt faktiskt, och där finns det kanske en likhet mellan mig och Elin. Jag är inte så mycket för nöje. Jag kan vara lite dålig på att ta mig tid att umgås med folk. Mina närmaste vänner vet hur jag är, men de gillar mig ändå som tur är, säger Sofia och ler.
– Jag tycker allra mest om att läsa och skriva.
Till hennes läsares glädje.
Av Tove Kullenberg
Sofias boktips:
Jag läste nyligen Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker. Honom fick jag träffa nyligen, och det är en så fantastisk del av författarskapet – att få lära känna andra författare!
Och Joyce Carol OatesMannen utan minne – den var väldigt bra!
Sofia får inspiration av:
– Att vara i naturen, jag älskar naturen. Naturen tar mig alltid tillbaka till lugnet.
Sofia om boktiteln Ett frågetecken är ett halvt hjärta:
– Jag satt och läste slutorden i Den röda adressboken. Där ställer jag frågan: Älskade du tillräckligt? Jag funderade länge, klottrade på sidan och ritade ett stort frågetecken. Och plötsligt insåg jag – ett frågetecken är ett halvt hjärta. Därifrån började jag tänka på hur stor påverkan hemligheter har på vår förmåga att älska med hela hjärtat. Och där någonstans föddes Elin och hennes historia.
Fantasyikon, 2,6 miljoner följare på twitter och så nära rockstjärna man kan komma i bokvärlden. Men vad är det egentligen som gjort honom till en sådan superstjärna? Vi reder ut fenomenet Neil Gaiman.
Vem
Neil Gaiman
Gör
Skriver. Rör sig mellan många olika genres – tecknade serier, fantasyromaner, barnböcker, film- och tv-manus. Serien Sandman, som gavs ut i 70 nummer, blev en otrolig framgång: endast serierna Stålmannen och Batman har sålt bättre. Hans konstnärliga produktion är omfattande, och bland de mest omtalade titlarna kan nämnas Amerikanska gudar, Coraline, The Sandman: Book Of Dreams, The Sandman: The Dream Hunters och Kyrkogårdsboken för att nämna några. Den senaste boken heter Nordiska myter – från Yggdrasil till Ragnarök.
Likheten mellan mig och en rockstjärna är väl att jag är lycklig när folk vill se och höra mig
Om rockstjärnestatusen
Neil Gaiman liknas ofta vid en rockstjärna. Att han har hängivna fans är en underdrift – det händer att folk övernattar utanför bokhandeln inför hans boksigneringar. Fansen skriker, gråter och applåderar vilt när han står på scen. Oavsett vart han framträder i världen drar han fulla hus. Och hans karisma är omtalad. Själv säger han: ”Likheten mellan mig och en rockstjärna är väl att jag är lycklig när folk vill se och höra mig, och att jag några gånger fått framträda på lika stora scener som rockstjärnor för att det blivit utsålt på de mindre. Och jag har också rest runt i turnébuss./…/Halva grejen är nog att jag inte är som folk förväntar sig av en författare. Jag tycker om att läsa högt ur mina böcker, och det är underbart med stående ovationer. Jag är en underhållare.”
Tillsammans med Barbro Lindgren inför SVT Babel i maj 2014. Intervjun med Jessika Gedin beskrev han efteråt som ”en av de bästa jag gjort”.
Barndomen
Neil Gaiman växte upp i Hampshire på den engelska landsbygden. Som barn älskade han att läsa, och bland favoritförfattarna fanns C S Lewis, JRR Tolkien, Edgar Allan Poe och Ursula K LeGuin. ”När min familj åkte till släkttillställningar brukade mina föräldrar kroppsvisitera mig och låsa in alla böcker de hittade i bilen. När min mamma fyllde 80 kom varenda släkting på festen fram och sade att deras minne av mig var att jag satt under ett bord med en bok. ”Vi tyckte alltid att du var konstig”, sade de. Men jag tyckte inte att jag var konstig. Jag gillade bara böcker.”
Neil Gaiman på besök i Stockholm maj 2014, här lite trött efter framträdanden på Internationell Författarscen, signering i ett par timmar på SF-bokhandeln och ett hektiskt intervjuschema.
Om bibliotek
Neil Gaiman hyllar bibliotekarierna där han växte upp – de är anledningen till att han blev författare. ”Jag skulle aldrig ha blivit den jag är om jag inte haft biblioteket. Mina bästa stunder som liten var när mina föräldrar lämnade mig på biblioteket på väg till jobbet, och jag kunde få vara där hela dagen. Jag insåg snabbt att bibliotekarierna var där för att hjälpa mig, och det gjorde de.”
Författardrömmarna
Som barn fantiserade Neil Gaiman oupphörligen om att bli författare. Med böcker i fickorna försökte han komma på ett sätt att själv skriva dem, men han insåg att sjuåringar inte kan skriva romaner och att han var tvungen att komma på ett annat sätt. ”Jag byggde upp gigantiska fantasier för att komma runt problemet. I den ena tog jag med mig ett exemplar av Sagan om ringen och gled in i ett parallellt universum där den inte skrivits. Sedan skickade jag den till en förläggare. Problemet var bara att jag var tvungen att anlita någon att skriva av boken först, och sedan mörda den personen så att ingen visste.”
Religionen
Neil Gaimans mamma var judinna, och fram till att han var fyra år levde familjen ett judiskt liv. När Neil var fem år flyttade familjen till East Grinstead, där scientologernas högkvarter i England låg. Inom kort hade föräldrarna anslutit sig till religionen. Neils pappa var fram till sin död högt uppsatt inom scientologikyrkan, och hans tre systrar sägs fortfarande vara scientologer. Neil själv pratar sällan om religion, men har sagt i intervjuer att han inte är scientolog. Han har dock berättat att hans olika erfarenheter inom vitt skilda religioner har gett honom många traditioner att hämta inspiration från.
Bild på Amanda Palmer och Neil Gaiman från Amanda Palmers instagram.
Äktenskapen
Den 1 januari 2011 gifte sig Neil Gaiman med sångerskan och performance-artisten Amanda Palmer, känd bland annat från punk-cabaret-duon The Dresden Dolls. De har en son, Anthony, född 2015. Neil Gaiman har varit gift tidigare. Hans första fru hette Mary McGrath, de gifte sig 1985 och fick tre barn. 2008 skilde de sig, men sägs ha en fin relation.
Neil Gaiman och sonen Anthony, från Neil Gaimans instagram.
Om vänskapen med Tori Amos
Sångerskan Tori Amos skrev om Neil Gaiman i en av sina sånger. När Neil Gaiman hörde den blev han så tagen att han skrev ett beundrarbrev tillbaka, vilket inledde en nära vänskap. Hans barnbok, Blueberry Girl, baseras på en dikt som han skrev till Toris dotter Tash, som han också är gudfar åt. ”Hon är helt magisk”, har Neil Gaiman sagt om Tori Amos.
Neil Gaiman och Tori Amos (från Bookriot.com)
Om romanen Oceanen vid vägens slut
Neil Gaiman ville berätta om sin barndom för frun Amanda, som var bortrest för att spela in ett album. Han hade tänkt skriva en kort historia, men så tog berättelsen över: ”Jag gick upp varje morgon och tänkte – den här veckan har jag nog skrivit klart den – och i slutet av veckan insåg jag att det skulle bli en kortnovell, så fortsatte jag att skriva, och tänkte, nej, det är nog en novell, varpå jag räknade orden och insåg att, bloody hell, det är en bok, helt enkelt!”
Om inflytande
Neil Gaiman är enormt populär på twitter, med drygt 2,5 miljoner följare (och hans ofta fyndiga tweets har gett upphovs till många sådana här listor). Själv har han sagt att han vill använda sin plattform till att uppmärksamma frågor han brinner för. I flera år har han varit engagerad i UNCHRs arbete och bland annat rest till Jordanien för att hälsa på syriska flyktingar. 2017 blev Neil Gaiman utsedd till Global Goodwill Ambassador för UNHCR.
Om biodling
”Det finns inget som gör dig så närvarande som att vara med bin. Förutom att vara med bin och plötsligt tappa något med 10 000 bin på, och så har du 10 000 ilskna bin som svärmar runt dig. Då är det bara att tänka ”jag är ett träd”. Du står där, och är helt stilla, och tänker ”varför skulle någon vilja sticka ett träd?”
Jonas Hassen Khemiris nya bok Pappaklausulen blev en förhandsfavorit långt innan den nådde bokhandlarna. Vi lät författaren och bloggaren Flora Wiström träffa Khemiri för ett samtal om faderskap och den nya boken:
Jag möter Jonas Hassen Khemiri i Bonnierförlagens hus på Sveavägen. Vi är tilldelade ett rum med stoppade guldfåtöljer och snirkliga stuckaturer. Miljön för tankarna till hotellrummet i Notting Hill – det när Hugh Grant tvingas ljuga om att han kommer från tidningen Horse & Hound för att få en ensam stund med Julia Roberts. Jonas Hassen Khemiri är förväntansfull. Någon gång under dagen ska han nämligen få hålla i sin senaste roman, Pappaklausulen, för första gången. Också den är dekorerad med guld.
Boken handlar om en son som är en pappa. Om en pappa som är farfar. Om en syster som är en mamma. Varje år kommer den äldsta av dem – farfadern – till Sverige för att hälsa på den familj han en gång övergav. Då får han bo på sin sons kontor. Utöver detta har sonen ansvar över sin pappas post och mystiska banktransaktioner. Sonen har börjat tröttna på den överenskommelsen, på pappaklausulen. Boken ställer frågorna: Vad innebär det att bli vuxen? Kan man undgå att bli som sina föräldrar? Och kanske främst: hur kan en förälder överge sina barn?
Khemiri skriver dagbok då och då. Han ser det som ett maniskt försök att få fatt i livet. Det går snabbt och sker ofta i punktform. Worddokumentet fylls av ord som blir understrukna i rött. När han grubblar på något så brukar det vara återkommande i dagboken. En tanke på repeat. Kanske en ledtråd till något att skriva mer om.
– När jag var liten kände jag ett förakt för människor som inte fanns där för sina barn. Det är antagligen kopplat till att jag och min pappa, som jag känner stor kärlek för, i perioder inte hade kontakt. Jag har alltid försökt förstå hur det kunde bli så. Jag har tänkt: Jag ska alltid vara där för mina barn. Och för fem år sedan blev jag själv förälder. Nu är jag pappa till två barn. Det är en otrolig kärlek. Men jag kan också känna att jag vill fly. Att jag inte får plats. I de stunderna inser jag att jag är min pappa. Att jag upprepar vad jag har föraktat hos honom. Förakt är ju superenkelt – det kan man lägga på en syndabock och sen är det slut. Men när det går från förakt till förståelse är så mycket intressantare – och mycket krångligare. De här tankarna återkom i min dagbok som en loop. Jag behövde förstå dem.
Länge trodde Khemiri att hans nästa bok skulle bli en annan. Han arbetade med ett projekt som han, med kaninöron i luften, beskriver som ”det viktiga”.
– När jag skrev om ”det viktiga” så behövde jag ta sats. Jag har aldrig åkt skidor, men det kändes som längdåkning med dålig valla. Eller vad det heter. Samtidigt skrev jag om en familj man får följa under tio dagar. Och den lilla familjehistorien skrev sig själv. Jag insåg att jag la fokus på fel sak. Den lilla berättelsen rymmer allt det jag ville skriva om i ”det viktiga”: svek, liv, död och politik. Det krävdes nog att jag inte visste det för att det skulle dyka upp. Det var väldigt roligt att se att den lilla vardagen kunde rymma en actionfilm. En vardagsmorgon med småbarn är rafflande på liv och död.
Vi avbryts av att det knackar på dörren. Det är Khemiris förläggare som kommer in med en trave böcker. De är helt nya från tryckeriet. Hon räcker över dem.
– Tack snälla. Superfina. Gud.
Han sätter sig ner med en bok. Sitter tyst. Stryker med handflatan över det mattsvarta skyddspappret. Över de guldiga månarna. Jag tänker att han ser på boken som om den vore ett sovande barn.
– Jag kommer ihåg första gången jag höll i Ett öga rött på Norstedts. Omslaget hade någon konstig guldliknande färg. Jag frågade: Ska det inte vara guld? Då svarade de: Inte ens Jan Guillou får guld på omslaget.
Han skrattar och tillägger:
– Jag ska alltid ha guld på mina omslag.
Hur känns det att hålla i den?
– Alla timmar av skrivande ligger här på bordet. Mm … det känns lite magiskt. Om jag inte är lycklig idag, när ska jag då vara det? Boken ligger här. Den kommer ut snart. Den här dagen gnisslar inte. Jag är jättestolt över den här historien. Över att jag vågade skriva den. Men det är också lite sorgligt. Vi har hängt jättelänge men nu är det dags att vinka farväl. Men om jag har gjort mitt jobb bra så kommer den klara sig väl där ute, utan mig.
Finns det saker du inte skriver om, för att det blir för personligt?
– Inte alls. Ingenting är heligt. Jag kan inte vara personlig i någon annan form än fiktionen. Jag är uppvuxen i ett hem där mina ord blev tagna på allvar. Jag och min mamma kunde verkligen prata om smutsiga saker. Skuld och skam. Hon dömde mig inte utan tog in det, vägde det. Romanen är en fortsättning på det – att få skriva ner saker som inte får rum någon annanstans. Saker som är jättekonstiga. Om jag sa till mitt barn ”om du inte somnar nu så kommer jag kväva dig” här på Sveavägen så skulle folk ringa polisen. Men sånt får plats i romanen.
När Khemiri sitter vid middagsbordet med sina barn brukar han fråga dem vad de har gjort på förskolan. Vad de har ätit. Vad de har lekt. Men det är svårt för barnen att berätta. Från en bok har han lånat en lek där barnen får säga två sanningar och en lögn.
– Då kan de berätta typ, vi åt chili con carne, Ivanka gjorde en pärlplatteödla och jag blev biten av en T-rex. Om ramen är fiktion så kan vi berätta sanningen.
Han tystnar och tillägger sedan:
– Det liknar lite att skriva romaner.
Hur har ditt skrivande påverkats av att du har blivit förälder?
– Under en lång tid bestod jag bara av ord. Av att läsa och skriva. Jag glömde bort människor. Men en föräldrarelation är inte förhandlingsbar på något sätt. Mina barn är inte intresserade eller imponerade av mitt jobb. Deras prioriteringar är liksom Ninja Go. Och de begränsade arbetstimmarna gör skrivandet lättare. 2009 bodde jag i Berlin på författarstipendium. Då jobbade jag jämt och aldrig. Jag hade en idé om att historien fanns där ute, om inte runt hörnet så på nästa fest. Att ingenting jag behövde fanns i mig, utan att jag behövde fånga det utanför med en jättestor håv. Men nu vet jag att mitt skrivande får mer liv när jag stannar kvar i mig.
Nu skrivs historien äntligen om och en pionjär placeras i sitt rätta sammanhang. Ester Blenda Nordström var Sveriges första undersökande journalist som reste världen runt och jobbade under dold identitet under en tid då kvinnor gick i långklänning och saknade rösträtt.
Ester Nordström drar av sig handskarna. Vänder och vrider, granskar kritiskt sina smala fingrar och handflator. Innan hon for rengjorde hon en bilmotor noggrant. Lät medvetet oljan och smutsen tränga ner i porer och linjer.
Hon hade hoppats att det skulle ha lämnat mer avtryck. De är fortfarande för fina, för mycket en stadsflickas besparade händer. Kommer de att avslöja henne?
Hon var en undersökande reporter som under falsk identitet tog plats på en bondgård och skrev reportage om det, och som sedan debatterades över hela Sverige. Hon levde med samerna i Lappland och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. Och allt detta hände dessutom under början av 1900-talet. Ester Blenda Nordström var journalist, författare och äventyrare i en tid då kvinnor för det mesta gick i långklänning, förväntades vara fogliga och inte hade rösträtt.
Trotsade alla normer
Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Körde motorcykel, rökte pipa, reste till flera kontinenter och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv. Ändå är det alltför många som inte känner till henne, och det beror inte på mycket annat än att historieskrivningen fram tills nu varit felaktig, till största delen formulerad ur ett manligt perspektiv. Av män, om män, för män. Men nu är något sakta på väg att förändras, och en av dem som är med och gör det är Fatima Bremmer, journalisten som skrivit en mycket efterlängtad biografi om Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken. – Det är svårt för oss att förstå i dag, men hon var en av de absolut mest berömda personerna i Sverige. Tidningarna skrev om allt hon gjorde, hennes böcker sålde slut i upplaga efter upplaga, hon var helt enkelt enormt uppmärksammad – och borde vara det fortfarande.
Fatima Bremmer. Foto Helén Karlsson. Ester Blenda Nordström när hon arbetade som piga. Källa: Pia Hylins arkiv
Begreppet ”att wallraffa”, efter vad journalisten Günter Wallraff gjorde på 1970-talet, känns till exempel nästan som ett hån eftersom Ester Blenda Nordström var ungefär 60 år före med det, berättar Fatima Bremmer. Hon har själv under sin karriär gjort många undersökande reportage och ser Ester Blenda som både en fantastisk och komplicerad förebild. En kvinna som förändrade den svenska journalistiken i grunden, gjorde saker ingen annan journalist tagit sig an – samtidigt som hennes eget liv var kantat av alkoholproblem, svårigheter att slå sig till ro och var tyngt av en mörk hemlighet som slutligen fick henne att tappa modet. Varför var hon så laddad?
– Jag tror hon föddes laddad och annorlunda. Idag kan man vara annorlunda, det finns en större acceptans för det, men när hon föddes in i en borgerlig familj var kvinnorollen oerhört begränsad. Om man då känner sig ”fel” så blir laddningen enorm.
Bröt ny mark på sitt eget vis
Vart Ester Blenda än tog sig så vägrade hon göra som andra tidigare gjort. Hon bröt ny mark på sitt eget vis. Ett lysande exempel är flickböckerna hon skrev om AnnMari (stavas ibland också Annmari i böckerna) som på många sätt liknade henne själv. För första gången fick en huvudperson vara en flicka som inte alls var snäll och lydig och inte alls hade äktenskap som främsta mål utan tog sig fram på ett helt eget sätt – långt tidigare än böckerna om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren gavs ut.
Ester Blenda Nordström när hon bodde hos samerna och arbetade som lärare där. Källa: Pia Hylins arkiv.
Enligt släktingar till Ester Blenda var det ingen hemlighet inom familjen att hon var homosexuell, även om det inte talades högt om det.
– Lever man ett helt liv så intensivt och dessutom hemligt homosexuell, vilket var straffbart, så blir man laddad. Jag tror också att just det, att hon hela tiden tvingades kriga mot normer och konventioner, också bidrog till att knäcka henne till sist.
Ja, Ester Blenda Nordström var sjuk och tillbakadragen efter en stroke under de sista tolv åren av sitt liv. De spektakulära äventyren, ett ständigt utmanande av egna förmågor och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris – men den hemliga livspartnern Carin fanns med henne ända till slutet.
Ett riktigt scoop
Fatima Bremmer fick upp intresset för Ester Blenda Nordström efter att ha jobbat med ett reportage och häpen upptäckt att det inte fanns en enda biografi skriven ännu. Ingen hade undersökt alla möjligheter att få veta allt om Sveriges första undersökande journalist. Ett scoop som gjorde Fatima Bremmer både lycklig och stressad. Resultatet av hennes minst sagt omfattande forskning som tagit flera år blev en biografi med en skönlitterär ton där Ester Blenda Nordström mejslas fram genom målande detaljer, uppbyggda scener och en röd tråd som gör boken till en riktig bladvändare. Samtidigt finns det inte en enda detalj som inte är korrekt återgiven från verkligheten.
– Allt, exakt allt, i boken har hänt på riktigt. Jag har inte skarvat, hittat på några kläder, ingenting. Jag hade ett enormt material att utgå ifrån, framför allt Ester Blendas många och uttrycksfulla brev och många hundra bilder, berättar Fatima Bremmer som gärna minns ett särskilt minnesvärt tillfälle under åren av efterforskningar då hon befann sig hemma hos Ester Blendas brors barnbarn, som plötsligt påminde sig om att han hade en ”gammal låda på vinden” som ingen hade tittat i. De öppnade den tillsammans, och i den visade sig finnas hundratals brev som Ester Blenda hade skrivit till sin bror Frithiof tillsammans med fotografier och okända tillhörigheter. Hittills helt okända och olästa.
– Känslan jag fick då går inte att beskriva, jag fick sånt påslag att jag nästan inte kunde andas, berättar Fatima Bremmer som bland annat hittade Ester Blenda Nordströms avskedsbrev i lådan, det hon skrev efter sin stroke då hon själv trodde allt över. Ett brev som tydligt visar hur hennes liv förändrades över en natt: JAG BRÄNDE MITT LJUS FrÅn BÅDA HÅLL jag brände det nztt och dag.
MEN JAg ÅNGRAR EJ EN SEKUND DÄRAV: FAST NU DEt LYSER ÄIG NER I MIN GRAV Ty åh, mina kära, som jag håller av
vilketthärligt sken det gAV!
JA: DET ÄR INTE STOTR STUMP: MEN DEN ÄR MENAD FRÅN HJÄRTAT. Jag
Ångrar IMGENTING OCH LIVET HAR VARIT GOTT ATT LEVA PÅ DET HELA TAGET O H GETT MIG mycket mer än det har tagit. jag tog gärna var stundigen utom de tre sista månader- na […]
/Ur odaterat brev från Ester Blenda till Frithiof och Gerda Nordström.
I framtiden hoppas Fatima Bremmer att Ester Blenda Nordström ska vara känd av alla, som den journalistiska och feministiska förebild och unika författare hon var.
– Jag är säker på att det kommer att bli så. det här har bara väntat på att ske. Ester Blenda Nordström gick sin egen väg och gjorde precis tvärtom i allt. Det är hon värd all respekt för.
Källa: Pia Hylins arkiv
Fakta: detta gjorde Ester Blenda Nordström (bland annat…)
– Jobbade som piga under falsk identitet för att förstå pigornas liv och villkor, både i Sverige och USA.
– Levde med samerna i sex månader så att hon kunde berätta inifrån deras vardag.
– Levde bland rallare som byggde järnvägar.
– Åkte som tredjeklasspassagerare på en Atlantångare till Amerika för att lära sig hur emigranterna hade det.
– Liftade genom USA, testade bland annat att åka med ett tåg genom att ligga på stänger under det och sedan hoppa av i farten.
– Bodde i Kamtjatka i Sibirien i två år.
– Skrev banbrytande flickböcker vars huvudperson påminner om henne själv och som dessutom mycket troligt varit förlaga åt många av Astrid Lindgrens berättelser.
– Var föremål för oändliga mängder svärmerier och kärleksförklaringar.
Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.
På senare år har tanten fått upprättelse, inte minst genom litteraturen. Vi har träffat Maria-Thérèse Sommar, författare till Pärleporten, för att göra upp med den förlegade bilden av tanten som den bullbakande åldringen.
I romanen Pärleportenlär vi känna Asta Svensson, åttiotre år och mot sin vilja placerad på Solglimtens äldreboende. Hon vantrivs och känner sig inte tillräckligt gammal. En dag får hon nog och slår ihjäl den rasistiske Herman, lyckas skjuta över skulden på en annan och rymmer sedan ut i världen. Mot Paris! Maria-Thérèse Sommars debutroman är en riktig bladvändare som inte lämnar någon oberörd.
Berätta! Du är inte ens hälften så gammal som Asta. Hur kommer det sig att du valde att skriva om en äldre person?
– Än idag domineras såväl film som litteratur av manliga porträtt, kvinnor får aldrig agera huvudroll. Jag ville skriva om en äldre kvinna. I verkligheten finns det ju hur många kvinnor som helst som är både starka och tuffa, inte minst äldre kvinnor. En äldre kvinna kan göra massa saker och är inte alltid den där snälla, rara lilla tanten.
Maria-Thérèse Sommar förklarar huvudkaraktären Asta som en överlevare. Hon är pragmatisk, accepterar läget och tar itu med saker. Dessutom tar hon ingen skit.
Kan du känna igen dig i henne?
– Ja! Med att inte ta någon skit. Men jag kom på det lite tidigare än vad hon gjorde. Man måste säga ifrån och Asta gör det med knytnävarna.
Är Asta en fiktiv karaktär, eller har du haft några verkliga förebilder?
– Jag fick tänka lite på äldre släktingar och kvinnor jag känner, hur de skulle ha klarat sig i olika situationer. Fast äldre kvinnor jag känner brukar inte mörda folk, som tur är! Så jag jämförde framförallt med vad de orkar rent fysiskt.
Maria-Thérèse Sommar funderar över utmaningarna med att skriva om en äldre generation. Hennes ambition har varit att göra ett rättvist och trovärdigt porträtt.
– Jag undersökte framförallt om som äldre fungerar likadant som när man var ung, eller vad som eventuellt blir sämre. Och så kollade jag upp mycket fakta. En del saker fick jag ändra. Inläsaren på ljudboken påpekade att Asta inte kunde ha gjort en abort som ung, det fick man inte på den tiden.
Så, vem ska läsa Pärleporten?
– Alla! Om man är feminist ska man läsa den. Om man gillar Paris. Om man vill läsa någonting roligt, men inte fånigt. Jag har försökt att blanda humor och allvar. Och så ska man läsa den om man uppskattar en riktigt bra biljakt.
Jag har redan tänkt ut en uppföljare i huvudet.
Pärleporten är Maria-Thérèse Sommars första publicerade roman, men hon hoppas på att få skriva mer om Asta. Hon har redan tänkt ut en uppföljare i huvudet.
Ett gäng mormödrar på sjuttio plus får nog av den rådande krigshetsen från världens ledare och bestämmer sig för att slå tillbaka. På den skånska kursgården planerar de för sitt motstånd och tränar sig flitigt i civil olydnad. Krutgummor på krigsstigen är en solig, rolig och skarp historia om att våga säga ifrån när det har gått för långt.
För sextiotvååriga kulturtanten Boel Märgåker är litteraturen ett självhävdelseinstrument – det bästa sättet att hantera ett ångestfyllt inre. Hon styr det litterära sällskapet Oscar Levertins vänner, en grupp egendomliga människor som förgäves söker tröst hos varandra. När de tillsammans ger sig ut på en litteraturkryssning, bestämmer sig Boel för att släppa alla hämningar, hon har tröttnat på att ständigt vara andra till lags. Oscar Levertins vänner är en sällsamt rolig berättelse som gör upp med fördomar om erotik, litteratur och kvinnligt åldrande.
Sextiotreåriga Britt-Marie har precis lämnat ett fyrtioårigt äktenskap och liv som hemmafru bakom sig, och det enda arbete hon kan få finns i det finansdrabbade samhället Borg. Britt-Marie avskyr fotboll, men Borg har inget annat än fotbollen kvar. Äventyret börjar när hon motvilligt blir tränare till byns ungdomslag, utbjuden på dejt av en polis och bryter handen i ett solarium. Britt-Marie var här är lika delar en kärlekshistoria som en kärleksförklaring. En rörande berättelse om en kvinna som har väntat ett helt liv på att hennes eget ska börja.
En dag får Asta, 83, nog och slår ihjäl den rasistiske Herman på äldreboendet Solglimten där hon i princip blivit tvångsplacerad av sin dotter. Hon skjuter listigt över skulden på en anställd, packar sin väska och rymmer ut i världen; fylld av entusiasm och livslust snarare än skam och ånger. Men som efterlyst är det knepigt att ta sig fram, särskilt om man i kvällspressen utpekas som dubbelmördare… Ska hon kunna återförenas med sin älskare? En hejdlöst rolig och galghumoristisk berättelse, som dessutom väcker en hel del tankar om hur vi ser på äldre, kontra hur äldre ser på sig själva.
Efter ett ödesdigert möte angående ombildandet till bostadsrättsföreningen, börjar olyckorna avlösa varandra i hyreshuset i Stockholm. Först ut är Märta Olsson, som ramlar ut från balkongen och slår ihjäl sig. Sedan försvinner Gunnel Blom spårlöst på väg till vårdcentralen. Svea förstår snart att hon och hennes grannar är oönskade och börjar ifrågasätta Svensson och hans giriga planer. En lättsam, spännande och humoristisk debutdeckare.
När Anita blir uppsagd från jobbet tipsas hon om att starta en blogg. I början är hon tveksam, men efter lite övertalning startar hon till slut ”Bloggtanten”, som senare visar sig vara upptakten till ett helt nytt liv. Bloggen stärker henne och hon lyckas skapa en meningsfull vardag. En riktig feelgoodberättelse, med full fart från första sidan.
Från öländska deckare till porrfilmsinspelning på svenska landsbygden. Kortromanen Swedish love handlar om sex, maktmissbruk och den sämsta sortens manliga beteende – högaktuella ämnen som författaren Johan Theorin burit med sig i tjugo år.
Det var länge sedan vi läste något nytt av deckarförfattaren Johan Theorin, mest känd för sin älskade deckarsvit från Öland. Men i år är han tillbaka, och det med flera olika projekt: i sommar utkommer den första delen i en fantasytrilogi för yngre läsare, i höst får vi med stor sannolikhet läsa fortsättningen på skräckromanen Sankta Psyko. Och först ut är kortromanen Swedish love på Bonnier Bookery.
– Plötsligt händer allt verkligen på en gång. Men jag gillar att jobba parallellt med olika saker, och denna gång råkade flera texter bli klara samtidigt, säger Johan Theorin och ser lite förvånad ut.
För den som tidigare läst hans Ölandskvartett är miljön i Swedish Love en smula överraskande – och frågan är om den inte är överraskande för de flesta läsare: Swedish Love utspelar sig på en porrfilmsinspelning i en isolerad villa, någonstans på den svenska landsbygden.
Hit kommer den bedagade porrfilmstjärnan Venus Willendorf för att spela in porrfilmen ”Herr Arnes penisar” tillsammans med sin gamle vapendragare, porrfilmsregissören Ted Wetter och tre unga amatörer. Det är årets sista porrfilmning, sent i december och borde vara ett enkelt jobb. Men så isoleras de fem av en snöstorm, och saker och ting går inte riktigt som planerat.
”Pornografin kidnappar sexualiteten och paketerar den som en handelsvara”
Idén har Johan Theorin burit med sig i nära tjugo år, sedan slutet av 1990-talet. Då var han reporter på Svenska Dagbladets Idag-redaktion, och arbetade med en uppmärksammad reportageserie om de sexshoppar som då fanns runt om i Stockholm. Johan besökte affärerna, försökte prata med de kunder som fanns på plats och skriva om företeelsen.
– Det var verkligen deprimerande att besöka den där miljön. En känsla av ensamhet, utsatthet. Och ändå lockar den många män. Vi har ju alla sexuella behov, men pornografin kidnappar sexualiteten och paketerar den som en handelsvara, säger Johan Theorin
Artikelserien gav stoff och idé till en pjäs, som kom att sättas upp på Kulturhuset i Stockholm 1999. Därefter har idén legat och grott i nära två decennier.
Det är kanske ett stort kliv från hans öländska deckare, som blivit så älskade. Men själv ser han en tydlig röd tråd i sitt skrivande:
– Jag intresserar mig för slutna världar. Jag har ju skrivit om öar, som man kan se som en sluten miljö, och en psykklinik, i Sankta psyko. En porrfilmsinspelning är också en speciell, sluten värld, och jag är nyfiken på människorna som söker sig dit – vilka är därinne, vilka söker sig dit?
Han ser andra likheter med tidigare skrivande:
– Det handlar alltid om relationer och människor som är i känslomässigt pressade situationer. Oavsett om det är ett mord som sker eller en porrfilmsinspelning, så vill jag undersöka hur människor reagerar vid dessa tillfällen.
Din kortroman heter Swedish love, men så mycket kärlek är det inte. Snarare är den övergripande känslan klaustrofobisk.
– Kul att du säger det. Klaustrofobi… Ja, övervåningen i den där sunkiga villan tänkte jag mig som en labyrint, det är små rum, ljuset går hela tiden. Det är kroppsliga skavanker, sunkigt, snöstorm. Och allt som kan gå fel, går fel.
Den sämsta sortens manliga beteende
Temat i Swedish love är sex och makt, något som onekligen ligger i tiden:
– Jag har ju funderat under lång tid på den här historien, och så råkar det bli väldigt aktuellt med alla frågor som debatterats under hösten i samband med #MeToo.
Maktstrukturer, som kanske är subtila i andra miljöer, är tvärtom brutala inom porrindustrin, menar Johan:
– Det syns så tydligt, säger han. Makten har regissören, och det är nästan uteslutande en man. Swedish love handlar om den manliga makten, och den sämsta sortens manliga beteende.
I tolvårsåldern bläddrade Johan Theorin i en porrtidning och såg en bild av två män och två kvinnor, varav en var ung och en mycket äldre, precis som personerna i hans roman. Bilden etsade sig fast, har följt med Johan sedan dess. Vilka var de här personerna, hur hamnade de här?
– Det är inte en enkel fråga att få svar på. Människorna i porrindustrin behöver inte vara några offer och kvinnorna har oftast mycket högre lön än männen, men de följer maktstrukturer, mönster. De gör kanske vad som förväntas av just dem.
De tror inte på kärleken
Johan Theorin berättar om en vän, som arbetade en kort period som dansare på en sexklubb. Det gemensamma för de tjejer han lärde känna där var att de inte hade någon bra erfarenhet av kärlek.
– De trodde inte på kärleken, och det kanske är ett motto för karaktärerna i Swedish Love.
Själv tror han på kärleken. Och han tror att den finns även i Swedish love, ”även fast alla inblandade förnekar den”.
Och han hoppas på sina karaktärer:
– Man blir ju lite förälskad, jag vill att det ska gå bra för dem. Jag har aldrig hatat någon karaktär, till och med en mördare känner jag för. Svartvita berättelser blir inte bra. Mitt mål är inte att skriva en berättelse med tydligt budskap, utan det är upp till läsaren att tolka.
Och han hoppas att texten ska väcka tankar:
– Som författare vill jag att den blir ihågkommen. Att personerna stannar kvar, blir några som läsarna funderar över. Det här är en sådan text.
John Häggblom, redaktör åt många stora författarnamn, har varit ett stort fan av Jan Arnald – alias Arne Dahl – i många år. Här samtalar han själv med Jan om skrivande och framgång.
Det står ”Jan Arnald” på dörren men det är som Arne Dahl han har gjort sig mest känd. Sedan debuten 1998 har det blivit elva böcker där den senaste, Mittvatten, nyligen kom ut. Och det har gått bra från start – första delen i serien om Berger och Blom, Utmarkerkallades den bästa svenska deckaren någonsin.
Det är en speciell känsla att åka hem till Jan Arnald. När jag under tidigt 2000-tal jobbade i en bokhandel undrade vi alla vem som gömde sig bakom pseudonymen Arne Dahl. Böckerna var så välskrivna, så genomtänkta, så smarta. Vi gissade sinsemellan, kunde det kanske vara PO Enquist? Någon av giganterna måste det ändå röra sig om. Nu när jag jobbar på förlag och redigerar flera av de stora deckarförfattarna är Arne Dahl fortfarande mycket av en måttstock – han lyckas kombinera det litterära med det lättillgängligt bladvändaraktiga på ett sätt som många andra strävar efter. Och hur många andra deckarförfattare vågar ha bromerade flamskyddsmedel som en avgörande ledtråd?
En kris tog honom till deckargenren
I hemmet i Hornstull är två rum fyllda med böcker – Jan Arnald är litteraturvetare i grunden. 1989 började han som litteraturkritiker efter att ha vunnit en tävling i Göteborgs-Tidningen. 1990 romandebuterade han under sitt eget namn Jan Arnald med den hyllade Chiosmassakern. Vägen kändes utstakad, men kanske inte den mot deckarförfattandet.
Ändå var det där han hamnade. En kris tog honom dit berättar han när vi slår oss ner i hans renoverade kök. (”Det enda rummet i lägenheten som jag egentligen har gjort något med.”)
– 1996 satt jag på en brygga och tänkte: Helvete, vad svårt det är att skriva. Jag får inte till det, det måste vara så ofantligt bra allting. Superoriginellt. Men så tänkte jag på Paul Auster som använde deckaren på ett lite speciellt sätt när han skrev New York-trilogin och Umberto Eco som gjorde något riktigt coolt när han skrev Rosens namn. Jag måste prova att skriva en deckare, tänkte jag. Jag måste komma ut ur det här. Och jag måste kanske till och med börja tjäna pengar.
Det roligaste att hitta på att göra i livet
Resultatet blev böckerna om A-gruppen, en specialenhet inom polisen. Nyckeln till böckerna i serien var att få använda sig av den kunskap om litteratur han satt på efter att ha doktorerat i litteraturvetenskap och att tillåta sig själv att ha roligt.
Det var en härlig tid, berättar han, men den kunde inte pågå för alltid.
– Med den här nya serien är skrivandet lite tyngre, men det är minst lika belönande. Erfarenheten av att ha skrivit nästan trettio böcker gör att det inte är riktigt samma lyckorus, men det är fortfarande det roligaste jag kan hitta på att göra i livet.
Med Utmarker som hyllades av kritikerna lockades en stor, ny läsekrets till Arne Dahl.
Du pratade tidigare om att skrivandet går tyngre.
– Eftersom jag genomgick en skilsmässa för två år sedan har jag haft ett par lite halvkritiska år. Det har varit bra för processen när man tittar på det rent litterärt, det har blivit en ny svärta i böckerna, men det har också inneburit att det har varit lite jobbigare att skriva.
Han berättar att han inte kommer från en skrivarskolevärld där man får feedback hela tiden och kallar sig ”den sista ensamförfattaren” som under 25 år inte visade upp sitt material för någon under skrivprocessen – inte ens sin förläggare.
– Men nu passade det så bra när jag fick en ny förläggare. Och nu får till och med min agent får läsa. Den typen av läsning är helt annan. Min förläggare är superlitterär, jag är superlitterär, så vi kan ha ganska avancerade diskussioner. Min agent är mer så här: ”De borde skjuta mer i den där scenen.” Och det stämmer ofta. Det har öppnat upp processen på ett sätt som har varit nyttigt, tror jag, så att man inte fastnar i gamla hjulspår.
Man brukar prata om en genrers begränsningar. Du som kommer från en litterär bakgrund, hur ser du på deckargenrens begränsningar när det gäller att exempelvis mejsla fram karaktärer?
– Jag hävdar nog med viss bestämdhet att mina karaktärer är litterärt förankrade på något sätt. Med alla de dimensioner som behöver finnas hos en karaktär. Sedan är det ju ett framåtdriv som ändå är begränsningen. Det är inte riktigt tillåtet med tillståndsbeskrivningar där man bara sitter stilla och det händer ingenting. Men så får man göra ganska mycket på liten plats i deckaren. Förra sommaren låg jag och läste Doktor Faustus av Thomas Mann som är helt fantastisk. Vilken jävla bra bok det är. Men vad långsam den är! Så lite yrkesskadad är jag.
Min pappa älskar dina böcker. Han brukar säga att det tar ett tag att komma in i dem, men när man väl har gjort får man en belöning i slutet.
– Jo, men så är det väl. Det är kanske svårare att komma in i mina böcker än många andras, det har jag väl märkt också. Det har legat mig lite i fatet i förhållande till de största bästsäljarna i Sverige.
Som yrkesförfattare, spelar pengarna någon roll? Det är ju ändå brödfödan?
– Ja, det ska man inte hymla med. Det är brödfödan och det finns inga säkerhetsnät någonstans. Så det är klart det finns med en kommersiell bedömning. Ibland har jag tänkt att jag ska skriva en ny Jan Arnald, jag har kvar några inom mig, tror jag, kanske två tre lite större avancerade saker, men just nu känner jag att det är flow i det här, det är bra, det tillfredsställer 97 procent av mitt kreativa behov. Jag kanske inte får dyka riktigt lika djupt i litteraturhistorien men det är okej. Jag kan fortfarande använda Joyce och Shakespeare på lite olika sätt.
När man är en kreativ person är det lätt att grubbla. Som redaktör måste man tänka: Hur fel kan det här gå? Och jag märker att det färgar av sig på privatlivet. Man går loss i grubbel och kan hamna i slukhål ibland. Har du själv märkt att den kreativa sidan, att man grubblar, utforskar mörker, ibland kan färga av sig på ditt privatliv?
– Det där är lite aktuellt för mig faktiskt. Jag har märkt, och också fått det poängterat för mig i en ny relation, att jag har en böjelse för worst-case scenarios. Istället för att se möjligheterna, vilket jag också gör – jag tror att jag både ser möjligheterna och avgrunderna. För mig är det bara en sorts klarsynthet. Och det är nog en yrkesskada. Jag har blivit kallad pessimist, och det tycker jag inte alls att jag är, jag uppfattar mig som en klarsynt optimist. Men jag märker tydligt att om jag ska resa någonstans ser jag omedelbart riskerna.
Din höjdpunkt som författare?
– På ett plan, som rena produkter, så tror jag att jag är där nu. Reaktionerna på Utmarker, när den får den typen av recensioner som ”det här är den bästa svenska deckaren någonsin”, det går inte att göra det bättre.
Klovharun är en minst sagt utsatt ö, med nästan bara horisont runtomkring och som till stor del befolkas av sjöfågel som skyddar sina ungar. Den valdes med omsorg av ett par som helst av allt ville jobba i frid och ro och inte trängas med andra sommarfirare, som de gjort på sitt tidigare sommarnöje på en ö i närheten.
