Quantcast
Channel: Författarna – SelmaStories
Viewing all 156 articles
Browse latest View live

John Boyne: ”Det är helt uteslutet att vara homofobisk bland unga på Irland idag”

$
0
0

Det är ingen liten uppgift att beskriva Irlands politiska historia under de senaste 70 åren. Och dessutom i en roman som är omöjlig att lägga ifrån sig. Men John Boyne har gjort det – och har du inte läst honom än så kommer du snart att göra det.

Hjärtats osynliga raseri kan med rätta kallas för en Stor Roman. Det är ett epos, ett livsöde, en intrikat berättelse om liv och relationer. Det handlar om romanens huvudperson Cyril Avery­ – men lika mycket om landet Irlands moderna historia när författaren John Boyne väljer att skriva sitt eget hemland och dess historia de senaste 70 åren.

Berättelser balanserar historia och nutid

Han har blivit världskänd för sina barnböcker som skickligt balanserar historia och nutid, den mest kända Pojken i randig pyjamas. Men med Hjärtats osynliga raseri har John Boyne flyttat upp till en ny nivå. Romanen har blivit enhälligt hyllad, och har gått ett segertåg över världen sedan den kom ut på Irland för ett år sedan. Nu kommer den på svenska, och den 46-årige författaren besöker Sverige för att berätta om sin roman och sitt hemland Irland.

– Det är ganska radikalt att förändras så mycket som Irland, och under så kort tid. Homosexualitet blev avkriminaliserat först när jag gick på universitet – och inom 25 år blev vi världens första land att folkomrösta fram ett ja till samkönade äktenskap. Nu har vi en öppet homosexuell premiärminister. Det är inte ens en fråga längre medan det till och med för tio år sedan hade varit otänkbart, berättar John Boyne, som började skriva romanen ett år före folkomröstningen 2015.

Kyrkskandalerna förändrade allt

Hur kan ett land komma så långt, så fort? Hur kan Irland, som en gång var själva urbilden av den konservativa katolicismen, förändras så mycket?  I den första roman som John Boyne skrev om sitt Irland, A history of loneliness (finns ännu ej översatt till svenska), tog han upp kyrkan i Irland från 1970-talet och framåt och de allvarliga sexuella övergrepp inom den som uppdagades under 1990-talet.

– Allt startade egentligen 1990 när Mary Robinson valdes till president. Den första kvinnliga vänsterpresidenten. Innan dess hade kvinnor helt enkelt inte haft en röst i den irländska debatten. Men plötsligt kändes det som att allt skulle bli annorlunda och för unga människor var det fantastiskt.

Det var då kyrkskandalerna började uppdagas. Folk ville ha upprättelse för barndomstrauman, de som blivit utsatta för övergrepp av präster– och ju fler som berättade, desto fler berättelser dök upp. John Boyne drar paralleller till när fördämningen brast i samband med anklagelserna mot Harvey Weinstein förra året i USA, som följdes av Metoo-rörelser över hela världen.

– Kyrkan förlorade greppet om regeringen och samhället. En bok som den här och min förra är en del av den rörelsen och jag kände ett behov av att undersöka vad som hände.

”Den som kommer från ett litet land borde skriva om det”

Det var alltså därför han bestämde sig för att slutligen skriva om sitt hemland.

– Det finns en allmän åsikt att den som kommer från ett litet land borde skriva om det. Jag kände inte att jag hade en story tidigare, min fantasi tog mig till andra platser. Men när jag skrev History of loneliness hade kyrkskandalerna varit Irlands största fråga i årtionden och ändå skrev ingen böcker om kyrkan. Jag tyckte det var dags, jag växte själv upp med en stark närhet till kyrkan. Och när jag skrev öppnades portar i mitt inre till min egen bakgrund.

John Boyne kommer från den mellangeneration som växte upp med föräldrar som var del av samhällets blinda tro på kyrkan, medan de som är unga idag inte har något som helst intresse av den. Och han vill med sina böcker undersöka Irland, inte fördöma. Det får läsaren delvis förstå genom Cyril själv, en karaktär som skapades i högsta grad under skrivandets gång. Han föds av en ung ensamstående mamma, blir bortadopterad till en kulturell och ganska knasig familj och får sedan en speciell men ganska bra uppväxt. Han är även homosexuell och under första halvan av berättelsen i stort sett rädd för sin sexualitet, full av skam. Under andra halvan, mellan 1980 och 2015, är han stolt över vem han är. Han är inte längre rädd.

Irland är en bra plats att vara på nu, ett bra ställe att växa upp på, att vara tonåring.

– Jag visste från början att han skulle vara gay, eftersom det var det som romanen skulle handla om. Det kommer alltid att vara svårt att vara gay, i alla länder, men idag är det miljoner gånger enklare än var det en gång var. Och jag ser på mina yngre släktingar att det är helt uteslutet att vara homofobisk idag.

Skämten kom helt naturligt

Romanen är, trots sin stora och allvarliga ambition, också mycket rolig. Full av humor, framför allt i de delar som utspelar sig på Irland.

– Att den blev så pass humoristisk kom lite som en överraskning för mig, jag trodde den skulle vara mer melankolisk. Men jag insåg att det var viktigt att den hade så mycket humor som möjligt, annars kan man inte hålla så långt som 600 sidor. Skämten kom bara helt naturligt och jag fick låta berättelsen gå åt det håll den behövde.

De delar av berättelsen som utspelar sig under Cyrils tid i Amsterdam och under de dramatiska åren i New York, då så många drabbades av AIDS, är däremot mer sorgliga och också befriade från humor.

– I våra egna liv finns lyckliga och mer olyckliga perioder, och jag ville att boken skulle följa livets verkliga gång. Under Cyrils barndom fanns det mer roliga saker, barndomen ska ju vara en mer sorglös tid. Så kommer vuxenlivet med sina komplikationer.

Ständigt produktiv

Även om Cyril är mycket äldre än John Boyne själv så är hans känslor och rädslor samma som hans och han använde många av sina egna erfarenheter i romanen – i kombination med en rik och livlig fantasi.

– Jag känner mig lycklig som har en stor fantasi. Jag skriver mycket, läser mycket, har hjärnan ständigt öppen för nya idéer. Jag skriver inte på en bok i tio år, utan skriver snabbt och börjar sedan på nästa bok.

Alltså har han just nu precis lämnat in manus till romanen A ladder to the sky, som kommer ut i augusti på engelska och har redan tankarna inne i nästa projekt, en barnbok. Han behandlar författarskapet som ett intensivt heltidsjobb, stannar inte upp på dagen och jobbar inte på kvällen.

–  Min dag är disciplinerad som ett vanligt nio till fem-jobb. Jag skriver för mitt nöje och recenserar dessutom böcker för Irish times. De två hör ihop, läsande och skrivande föder varandra.

I framtiden kommer han att fortsätta med sitt unika och målande sätt att balansera historia med nutid och följer sin ledstjärna John Irving i fotspåren.

– Ja, han är min vän och mentor. När jag började böcker skriva kontaktade jag honom och vi blev goda vänner. Jag dedikerade den här boken till honom.

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.


Arga bibliotekstanten: ”Finns det någon bild på Big Bang? Gärna ett foto.”

$
0
0

Arga Bibliotekstanten har hört många konstiga frågor under sitt yrkesliv. Läs en ny krönika av Internets mest ärliga boknörd!

Det finns inga dumma frågor sägs det. Sant eller inte, bibliotekspersonal är i allmänhet väldigt härdad och kan ta emot alla tänkbara spörsmål utan minsta darr på ögonlocken.

Här kommer ett lite axplock av frågor som jag och kollegor runt om i landet stött på.

Frågor från de som inte riktigt förstått hur bibliotek fungerar

– Hörru, har ni något speciellt system över hur ni ställer upp böckerna?

– Varför står böcker om båtar på P och inte på B?

– Om du talar om vem som har boken jag behöver så kan jag själv åka dit och driva in den åt er?

– Varför har ni så få körkortsböcker?! Det är ju jättemånga som vill ta körkort! Ni borde ha så att alla i stan kan få varsin!

– Måste det finnas så mycket böcker i ett bibliotek?

 

De som kommer från skolans värld 

– Finns det någon bild på Big Bang? Gärna ett foto.

– Har du nån smal bok med stora bokstäver som finns på film?

– Finns det några böcker om hur världen ser ut om 25 år?

– Var har ni böckerna om luftens historia?

– Kan du ordna 10-11 ex av (nobelpristagaren som tillkännagavs för fem minuter sedan)?

 

De som tror att vi minns och har koll på precis allt

– Har ni den där boken de pratade om på tv för ett tag sedan? Jag kommer inte ihåg var och när men, ja, du vet väl vilken jag menar?

– Har min make/maka/dotter/kusin/låtsaskompis Mållgan varit här idag?

– Vad var det jag lånade sist jag var här?

– Det låg en bok på skyltbordet förra veckan, vet du var den är nu? Den var blå.

– Går det inte lika bra med Apotekskortet? Det är ju JAG. Kommer du inte ihåg mig?

 

De som tror att vi kan fixa precis allt

– Jag vill köpa ett kontrakt. Jag har hört att ni säljer det här?

– Var har ni kamerablixtarna någonstans? (Menade dessutom den där gamla sorten som var en kub man satte ovanpå kameran. Blev upprörd över att biblioteket inte säljer kameratillbehör.)

– Kan du tolka min röntgenbild? (Person som inte riktigt litade på sin läkare.)

– Vad i helvete har ni gjort med Eniro? (Hittar inte ett telefonnummer)

– Kan du se vilket lösenord jag har på min mail?

– Telefonsamtal: Hjälp! Jag har låst mig ute och jag hörde att man kan få hjälp på biblioteket?

 

De som behöver lite extra hjälp

– Har ni Yahoo här?

Telefonsamtal: – Ursäkta, vad är det för dag idag? Onsdag? Tack så mycket.

Vid våra lånedatorer:– Varför kommer inte min mail upp på förstasidan?

Tant på telefon: – Jag tror jag har tappat min plånbok. Har ni hittat den?

Kollegan: – Oj då. Kommer du ihåg var du varit?

Tanten: – Ja, först var jag på Konsum och handlade, och sen gick jag hem till Greta och drack kaffe. Sen gick jag hem och sen…

 

De med lite udda förväntningar

– Kan du korrekturläsa och recensera min diktsamling?

– Min exfru är ute efter min bil och den ska hon fan inte få, så skriv ett intyg åt mig att jag inte äger en Mercedes utan en jävla Ford.

– Jag söker en bok som handlar om gamla testamentet och amerikanska knivar.

– Ensam i hissen med slemmig mansperson: Nu när vi ändå står här tillsammans kanske man kan få en liten kram?

 

Och de som bara smälter ens hjärta

Fyra-femåring: – Heter du Karin?

– Nä, varför undrar du det?

– Jo, för mamma sa jag skulle fråga biblioteKarin.

PK-batikhäxa, bibliotekstant och crazy cat lady. Det blir inte bättre än så.

Bo Svernström, författare till Offrens offer: ”Jag samlar på mord”

$
0
0

En synnerligen makabert stympad man, uppspikad på en laduvägg. Det är det första offret i Offrens offer.
Sedan blir det mer. Mycket mer. 
Vi frågade författaren varför – och fick följa med in i tankarna bakom en av vårens mörkaste spänningsdebuter. 

Psst! Här kan du tävla om boken!

Bo Svernström var säker. När han skulle välja det första offret visste han precis vem det skulle vara. Mannen som överfallit en tolvåring flicka i centrala Stockholm och våldtagit henne brutalt och grovt, han skulle straffas. Och det rejält.

– När jag läste om hans brott i tidningen visste jag att jag någon gång skulle ”döda” honom, säger Bo Svernström.

Som mångårig Aftonbladet-medarbetare har brott ständigt funnits omkring honom. Under årens lopp har mord, våldtäkter och våldsbrott av varierande bestialisk karaktär passerat, och de mest spektakulära brotten har sparats i Bo Svernströms dator.  Samlandet har pågått i decennier, nära 1200 brott har det hunnit att bli.

– Jag har plockat fram dem då och då, som en slags bisarr moodboard, säger Bo Svernström.

”Om det hade varit min dotter vet jag inte vad jag hade gjort”

Hemma i radhuset söder om Stockholm bjuder han på bryggkaffe och hemmagjorda raw food-bollar. Skolscheman och familjebilder på kylskåpet, vidriga brott på köksbordet. Han bläddrar bland utskrifterna. Tar upp ett knivmord här, en våldtäkt där.

Överfallet i Vasaparken i Stockholm återkommer han till. Det påverkade honom.
– Det gjorde mig extremt upprörd. Att läsa om ett sådant vidrigt brott mot ett barn… Om det hade varit min dotter vet jag inte vad jag hade gjort.

Och väcker ett brott hans känslor, ja, berör det honom på riktigt, då vet den rutinerade kvällstidningsjournalisten att det är bra material. Då ska det sparas till framtiden. För en bok, det har han vetat att det skulle bli till slut.

Tycker våldet är motiverat

Och nu får han äntligen slå tillbaka mot brottslingarna. I debutboken Offrens offer härjar en seriemördare. Först tycks offren vara slumpmässigt utvalda, men snart inser såväl polis som journalister att mordoffren har något gemensamt: de är alla själva förövare, och nu får de sina straff. Och det är inte vilka straff som helst: det är huvuden som krossas sakta, det är män som korsfästs och genitalier som avlägsnas. Kort sagt, det är våldsamt.

Jag drömde faktiskt mardrömmar när jag läste din bok.
–  Då ber jag om ursäkt, säger Bo Svernström och ser nästan olycklig ut. Jag vet ju att boken är makaber på sina ställen. Men jag tycker faktiskt att våldet är motiverat. Och jag vill inte ge folk mardrömmar.

Istället vill han undersöka vad som händer när en människa bestämmer sig att ta lagen i egna händer. Precis som han nu själv får göra:
– I fiktionen får jag ge igen och svara med samma mynt, säger Bo Svernström. Och det är fritt. Det är en ganska skön känsla, att få ge tillbaka.

Scenerna är våldsamma, men själv tycker han inte att de var särskilt plågsamma att skriva.
– Jag störs inte av våldet när jag skriver, säger han. Det är mycket jobbigare att skriva om dåliga och plågsamma relationer mellan föräldrar och barn, till exempel.

Överraskningsmomentet viktigt

För att finna inspiration till huvudpersonen mindes han tillbaka till studieåren i Göteborg, då han extrajobbade inom psykvården.
– Då träffade jag många som betedde sig bisarrt. Men när jag sedan fick höra deras livshistoria fick jag en större förståelse för dem. Och så tänker jag kring min huvudperson – man blir inte så kallhamrad om man haft en härlig uppväxt.
– Sedan är det ju, som tur är, ytterst få som blir så våldsamma, tillägger han.

Tempot går i en rasande fart, oväntade vändningar kommer fler än en gång och även en luttrad deckarläsare blir överraskad. Själv tycker Bo Svernström att Offrens offer är svår att prata om, ”det är lätt att avslöja för mycket”. Överraskningsmomentet är viktigt, precis som i inspirationskällan Gillian Flynns böcker.

– När läsare säger att de blivit överraskade under läsningen… det finns inget som gör mig så glad, säger Bo Svernström och spricker upp i ett leende.

Södermalmsbo och förlagsräv som älskar maffiga samtidsromaner, slukar deckare och drömmer om mer lästid.

Från musiklärare till mamelucker – möt Sveriges stora stickinspiratör

$
0
0

Från musiklärare till egenföretagare med stickning och fantastiska mönster. Maja Karlsson har själv byggt upp sitt drömjobb. Och hennes mönster är eftertraktade av alla …

Internet och sociala medier kan vara bra till mycket. Till exempel bygga upp en krets av följare som blir ens vänner – och sedan kunder när man startar eget företag. Extra bra när man som stickdesignern Maja Karlsson delvis drivs framåt av sin egen kreativitet och idérikedom.
Från början är hon utbildad musiklärare och arbetade med att undervisa inom komposition och arrangemang i många år. Hela tiden fanns hantverket stickning med vid sidan av, ett passionerat intresse sedan barndomen.

– Sedan kom jag igång med att skriva och fotografera och började blogga.

Ett blogginlägg per dag ledde in i tänkandet kring hur man kan nå ut med hjälp av Internet. ­

– Jag tycker själv att det digitala arbetat är en styrka i mitt företag: först fanns bloggen och jag byggde upp publik. Sen startade jag butik och föreläste och då fanns publiken redan där och visste vem jag var.

För ja, bloggen växte. Följarskaran likaså. Idag driver hon sitt eget företag Majas manufaktur som konstruerar stickmönster, driver webb-butik, bloggar åt företaget Järbo garn – och producerar böcker. Sticka svenska mönster kombinerar traditionella mönster med egendesignade plagg. Maja Karlsson tycker själv mycket om att ge en modern twist på traditionella former. Ett exempel är ett mönster på nutida mamelucker som blivit en stor hit på sociala medier.

– Den har varit ett av Järbo Garns mest delade mönster. Det är något rejält som samtidigt är lite anti. Lite gammalt fast i ny tappning.

Mameluckerna blev högaktuella förra året då de plötsligt plaigerades av ett av Sveriges största stckföretag och stödet för Maja på sociala medier var enormt under hastagen #mameluckupproret. (lyssna gärna på en podcast om det här).

Hennes mest populära mönster någonsin är en kofta som heter Gertrud – döpt efter Gertrud i Selma Lagerlöfs Jerusalem.

– Jag fastnade för ett citat i boken om hur de var klädda när de skulle på dans, och på den vägen är det.

Från Instagram, där #mameluck20 blivit en populär hashtag.

 

Ur Sticka svenska mönster
Ur Sticka svenska mönster

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Sveriges Mästerkock 2018 är Erik Hammar – nu kommer kokboken!

$
0
0

Efter en olidligt spännande säsong av Sveriges Mästerkock får vinnaren Erik Hammar nu träda fram och fira sin stora vinst! Här berättar han om sin upplevelse och om den efterlängtade kokboken Min franska matresa.

Hej Erik! Hur känns det att ha vunnit Sveriges Mästerkock?

– Otroligt kul! Det går knappt att ta in att jag faktiskt har tagit mig hela vägen fram. Jag är stolt och glad, och samtidigt lite vemodig, eftersom jag stod med Adam i finalen. Han var ju min bästa vän där.

Vad betyder den här vinsten för dig?

– Det är det största jag har gjort, skulle jag säga. Jag har ju kollat på programmet alla säsonger och känt att det vore skitkul att söka, men inte riktigt vågat. Att sen få hoppa på den här grejen och faktiskt gå hela vägen är som en dröm, det jag hade hoppats på mest. Jag kan inte riktigt beskriva det. Det är magiskt.

Vad hade du för förväntningar innan tävlingen?

– Det var ju mina kompisar som anmälde mig, och då tänkte jag först: ”Aldrig i livet!”. Sen så tänkte jag: ”Skitsamma, vi kör!”. Men jag var inte så förberedd inför min audition, jag hade inte ens provlagat rätten innan och allt gick bara fel. Jag tror de förstod sen att jag kunde laga mat när jag pratade och förklarade mig.

Först tänkte jag: ”Aldrig i livet!”. Sen så tänkte jag: ”Skitsamma, vi kör!”

Berätta om finalen!

– Min största skräck var att jag skulle få hjärnsläpp, när man har fått det förtroendet att stå där i finalen. Det ska se snyggt ut, det ska smaka gott och maten ska visa att man är värdig sin finalplats. Det var min prio ett, att ta mig igenom med hedern i behåll.

– Det allra sista momentet i tävlingen var bara roligt. Jag och Adam slappnade av, våra familjer var där och vi bara njöt. Det var helt ofattbart när vi stod där, och det var 45 minuter kvar. Och sen var tävlingen slut! Att man har kört så många tävlingar och det här är den sista. När jag har lagt den här tallriken så är det över.

Det var min prio ett, att ta mig igenom med hedern i behåll.

Hur kändes den där sista tallriken?

– Det kändes skitbra. När förrätten och varmrätten hade suttit hyfsat bra så kände jag att om jag skulle paja det nu så är det inte hela världen. Då hade jag ändå visat att jag hör hemma här i finalen och kunde slappna av mer.

Hur har det varit att inte få avslöja hur det har gått?

– Det hade varit svårt om absolut ingen visste om det, men man är ju inte helt själv i det, jag hade ju de andra deltagarna. Jag brukar ofta bjuda hem kompisar och kolla på Sveriges Mästerkock på onsdagar och folk sitter ju som på nålar. Det är som en fotbolls-VM-final för dem, och det är så kul att de fått ha det varje vecka.

Vad har varit roligast?

– Resan till Belgien var magiskt kul. Vi hade sån tur som fick ett sånt härligt gäng, alla var jättebra polare. Vi gick ut och käkade på kvällarna och gjorde roliga aktiviteter på dagarna, bodde på ett jättefint hotell, så det var verkligen  full pott.

Nu kommer din kokbok! Hur var det att jobba med den?

– Det har varit en ganska intensiv produktion, men otroligt kul att bara få göra sin egen idé och utmana sig själv att komma på så mycket bra egna grejer på så kort tid. Det är så roligt att få sprida sin matlagning till fler, visa rätter man kanske har personlig anknytning och minnen till.

Din bok fokuserar på fransk mat, varför just Frankrike?

– Jag är skolad i franskt kök. Alla restauranger jag jobbat på som springpojke och som servitör har varit franskinspirerade. Det är kul att få visa hur brett det franska köket är. Alla grundsåser och grundbuljonger är franska från början. För mig är det franska köket verkligen grunden till den moderna matlagningen.

– Att jobba med både mat och vin, och få dem att funka tillsammans – det är kul och något som jag hela tiden tänkt att jag vill göra. Jag tänker också ofta geografi när jag lagar mat och väljer dryck till. Det finns ju en anledning till att maten och vinet passar varje region. Maten och hantverken har gått hand i hand i flera hundra år.

Finns det något recept i boken som ligger dig extra varmt om hjärtat?

– Svampsoppan från Bourgogne, den var en ”game changer” för min matlagning. Den gjorde jag för första gången för kanske fem år sedan, när jag hade fått ett recept från en gammal kock som jag jobbat med tidigare. Varje gång jag serverar den soppan blir folk alldeles till sig, och frågar vad det är för något.

Vad händer nu?

– Jag har sagt upp mig från jobbet, jag slutade precis innan finalen sändes. Jag  kommer att prova mig fram och se vad som funkar för mig. Så framtiden är väldigt öppen. Jag vill smida medan järnet är varmt och se om jag kan omvandla mina erfarenheter till en hållbar idé. Jag är väldigt spänd och taggad. Det ska bli kul!

Av: Alvina Lundvall

Möt engelska stjärnskottet som jämförs med Jane Austen och Dickens: ”Jag växte upp 1895!”

$
0
0

Sarah Perry, född 1979, växte upp i ett strikt religiöst hem i engelska Essex utan tv eller kontakt med samtida musik och litteratur. Nu gör hon succé med romanen Ormen i Essex. Jessica Kolterjahn träffade författaren på besök i Stockholm.

Bara några få sidor in i Ormen i Essex känner man doften av tång och mylla. Sarah Perry beskriver miljö på ett sätt som gör att man riktigt hör ljudet av gyttja under skosulan eller översköljs av dofter och lukter – mest lukter faktiskt. För Essex luktar inte gott i Sarah Perrys roman.

Men Sarah Perry tycker att Essex har ett oförtjänt dåligt rykte.

– Essex är ett skämt i England, men folk glömmer att det är Englands vagga. Idag tycker engelsmännen att de som kommer från Essex är lite dummare än resten av befolkningen. Den bilden skulle jag vilja ändra på.

Perry är själv uppväxt i Essex, i staden Chelmsford. Här växte hon upp i ett strikt baptistiskt hem tillsammans med sina fyra systrar.

– Jag växte upp 1895, utropar hon och skrattar. Vi hade egentligen inte kontakt med samtida musik och litteratur. Vi spelade klassisk musik och läste klassiska böcker som systrarna Brontë och Dickens. Naturligtvis hade vi inte teve hemma.

Hemmets viktigaste bok var King James Bible, men det fanns gott om annan litteratur, med tyngdpunkt på litteratur från den viktorianska eran.

– Jag hittade och läste Jane Eyre när jag var åtta år. Det var ju alldeles för tidigt och det var säkert mycket som jag inte förstod. Men jag älskade den. Och när jag var tio fick jag Tess of the d’Urbervilles av min pappa.

Det viktorianska arvet

Man känner tydligt Sarah Perrys viktorianska arv i Ormen från Essex. Skickligt målar hon upp världen och karaktärerna för läsarna. Och även om hon först tar läsaren till London så är det till staden Colchester i Essex, som den unga änkan Cora Seaborne reser tillsammans med sin son Francis och sin sällskapsdam Martha strax efter hon har begravt sin man. Hon känner sig fri. Äktenskapet hade inte varit lycklig och nu gör hon det hon vill göra: Letar fossiler och ägnar sig åt vetenskap.

– Jag ville skriva en roman som skulle kunna tilltala många men även skriva om det som jag själv är intresserad av, som till exempel vetenskap, natur och historia. Jag är oerhört intresserad av läkarkonsten och kirurgins historia.

Det här intresset är tydligt genom hela romanen och hon gjorde grundlig research.

– När jag skriver och kommer till ett stycke där jag ser att jag behöver läsa på, då slukar jag allt jag behöver. Jag tittade till och med på hjärtoperationer på Youtube.

Det här får sitt utlopp i Coras läkare Luke Garnett, som Sarah Perry beskriver som en av Englands mest framstående kirurg, men med något ofördelaktigt utseende. Han följer senare efter Cora till Essex.

– Min favorit i boken är Luke Garret, säger hon bestämt och tydligt.

Ormen som symbolbärare

Det är även i Essex som Cora får höra talas om Ormen, ett sjöodjur som sätter skräck i stadens invånare. Men för Cora blir det ett vetenskapligt experiment och hon räds inte att ta reda på vad det kan vara för slags uråldrig varelse som dykt upp. I Essex träffar Cora även kyrkoherden William Ransome och hans hustru Stella (som faktiskt har en hel del likheter med Jane Eyre).

Förkroppsligat av kirurgen Luke Garret och kyrkoherden William Ransome ställs vetenskapen mot kristendomen och ormen bär på båda arven. Ormen som vi känner den från Edens lustgård men även som symbol för läkarkonsten.

– Ormen som symbol har så oändligt många betydelser. Och i min roman står den även för myten och vad den gör med människor som tar den för långt. Och för några av skolflickorna i boken har den en mer fallisk betydelse.

Vetenskapen och kristendomen är bara två lager i denna oerhört rika roman. Den är som den berömda löken som man skalar av lager för lager. En utmärkt bok för diskussioner i läsecirklar.
Cora Seaborne är dessutom en härligt befriande karaktär, som bland annat av Washington Post kallats för ”den mest förtjusande hjältinnan sedan Elizabeth Bennet”.

Sarah Perry debuterade 2014 med After Me Comes The Flood (finns ännu inte översatt till svenska.)
Men det är med Ormen i Essex som hon har fått sitt genombrott.

– Det har varit en märklig tid, flera månader före romanen kom ut började det bubbla om den och folk la ut korrektur till försäljning på Ebay. Den hade en blygsam marknadsbudget på 600 pund, men något gjorde att människor ville läsa den.

I höst kommer Sarah Perrys tredje roman ut, Melmoth.

– Det är en gotisk skräckroman som utspelar sig i Prag. De som har läst den säger att den bär på ett avgrundslikt mörker.

Tre böcker som du bör ha läst innan du dör enligt Sarah Perry:

1. Reunion av Fred Uhlman

2. Giving up the Ghost av Hilary Mantel

3. Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy

Av Jessica Kolterjahn

Alla kan brodera! Nu växer den senaste gör det själv-trenden

$
0
0

Alla kan brodera och det går att brodera vad som helst. Möt Karin Holmberg, broderiexperten som gjorde passionen till ett yrke, skriver egna böcker och har broderat omslag till andras bokklassiker. Det kan du också göra! 

Handarbetsintresset började redan när Karin Holmberg var liten. Ofta sydde och pysslade hon hemma, medan mamman sydde figurer till henne.

– När jag började på fritids började jag brodera, först korsstygn, och har egentligen aldrig slutat, berättar Karin Holmberg som lärt sig väldigt mycket på egen hand, genom att titta i böcker och testa sig fram. Det var liksom alltid så lätt med broderiet, det kom av sig självt.

Hur kom det sig att du började arbeta med broderier på heltid?

– Jag kom in, på Handarbetets Vänner år 2005 . Sista året kom jag fram till att det var broderi jag kunde bäst och ville satsa på. Sedan var det väl en kombination av tur och skicklighet, att jag träffade rätt människor som såg och gillade det jag gjorde, och som i sin tur ledde till mitt första bokkontrakt.
Karins broderier gav i sin tur större möjlighet att ha egna kurser och få frilansuppdrag, vilket i stora delar är det hon sysslar med idag.

Karin Holmberg har bland annat broderat omslag till Vilhelm Mobergs klassiska utvandrar-serie.

Frilansande brodös! Vad är det bästa med att brodera och göra böcker om det?
– Att det är så himla roligt! Även om det kan vara tufft att vara frilans så värdesätter jag friheten och variationen i att varva undervisning med olika projektjobb. Just att göra böcker är en väldigt roligt sorts projekt: man arbetar i ett team under lång tid, ett år eller mer, där alla faser är lika roliga. Planera, skissa, brodera, skriva text, fota, se hur formgivningen blir, korrläsa allt tusen gånger…

Vad inspirerar dig?
– Jag har, under lång tid, haft ett stort intresse för folkkonst, slöjd och hantverk, från Sverige men även andra kulturer. Det är en kombination av färger, formspråk och ofta charmigt naiva detaljer som lockar där. Det behöver inte vara så perfekt och det är inspirerande att se vad människor har skapat med återbruk och ganska enkla material.

Kan man brodera vad som helst? Hur som helst?

– Jag brukar säga att man kan brodera det mesta, eller i alla fall testa. Man kan gärna gå ifrån att det ska finnas ett ”rätt och fel” inom broderi, det blir bara olika uttryck.

Jag vill börja direkt! Ge mig ett nybörjartips.
– Släpp alla krav och pretentioner och låt det bli som det blir . Generellt sagt måste man öva, öva, öva för att lära sig.

Vad har du för framtida broderidrömmar?

– Åtminstone en bok till! Och så vore det roligt att jobba med något riktigt stort projekt, rent bokstavligt. Kanske en offentlig utsmyckning någonstans?

 

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Hur mycket får man skämta om psykisk ohälsa? Emmy Abrahamsson vet.

$
0
0

Emmy Abrahamson, född 1976, debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Efter succén med Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är nu Emmy Abrahamson tillbaka med ännu en komisk, varm och rörande berättelse om att våga gå sin egen väg, även i motvind: Konsten att göra succé på dårhus.  

Här berättar hon om sin nya bok.

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.


Hon uppfann en ögrupp och skrev deckare om den: ”I tanken är jag ständigt i Doggerland.”

$
0
0

Har du hört talas om ögruppen Doggerland? Den finns i litteraturen, ligger mellan Storbritannien och Skandinavien och är scen för Maria Adolfssons uppslukande roman om mänskliga felsteg och deras konsekvenser. 

Doggerland. En grön, bitvis karg ögrupp i Nordsjön med en lite säregen befolkning. Lite Shetlandsöarna, lite Skottland, lite Skandinavien. Årets största händelse är Oistra, ostronfestivalen då man dricker sig redlös och äter ostron tills de nästan kommer ut genom öronen. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel.

Doggerland karta
Inte hört talas om Doggerland? Det kanske beror på att det är ett av världens nyaste länder – som bara finns i Maria Adolfsons bok Felsteg som just nu drar över världen som en stormvind. Boken utspelar sig på ögruppen och handlar om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, som får i uppdrag att leda en mordutredning, som inte underlättas av att hennes arrogante chef varit gift med offret.

Det kanske låter som en helt vanlig deckarhistoria, men det är det inte. Eftersom Maria Adolfsson har placerat handlingen i en fiktiv miljö som hon med ord gjort så verklig att det är helt omöjligt för läsaren att inte tro att den finns på riktigt där någonstans mellan Storbritannien och kontinenten.

Ett mellanting mellan Skandinavien och Storbritannien

Författaren själv lever en stor del av sitt liv i Doggerland just nu, och har gjort det ända sedan hon började leka med tanken på att återuppliva det sedan länge sjunkna landmassa som finns mellan de brittiska öarna och kontinenten. Det är 10 000 år sedan det riktiga Doggerland drunknade i en tsunami, innan dess kunde man faktiskt gå torrskodd från Storbritannien till kontinenten

– Jag är fascinerad av Skandinavien och hur vi sneglar mot Storbritannien. Så fort det kommer hit en britt så blir vi så imponerade över dem och deras pubkultur. De, å andra sidan sneglar hitåt och tycker vi är spännande.

Maria Adolfsson började fundera på ett mellanting, något som kopplade till hennes intresse för olika språkstammar och hur man talar i till exempel Skottland, på Färöarna och på Shetlandsöarna.

– Dessutom har vi ju som sagt suttit ihop en gång. Mitt Doggerland växte sedan fram medan jag skrev, men flera gånger har det varit så att jag hittat på något och sen har jag kollat upp hur det var och insett att exakt så kunde det faktiskt ha varit. Det har varit så roligt att leka med detta, berättar Maria Adolfson.

Enormt mycket research

Att skriva om en fiktiv miljö har gett henne en stor frihet, befriad från förväntningar och pekpinnar.

– När man är för lat för att göra research kan man hitta på något eget! Det innebär förstås ännu mer research men på ett annat sätt.

Och mängden research som gjorts inför arbetet med att beskriva landet har varit enorm. Det är i princip ofattbart för en läsare att landet med sina alldeles säregna kulturella uttryck, kommer ur en enda människas fantasi. Maria Adolfson själv talar också om Doggerland som en helt verklig plats.

– Jag är ständigt där i tanken.

Vägen till deckardebut har varit lång för Maria Adolfsson, och tagit några omvägar, men nu har hon 59 år gammal sagt upp sig från jobbet och är författare på heltid. En dröm som blir sann.

– Jag skulle kunna leva på potatis bara jag slipper yrkesarbeta mer! Så kom detta som sänt från ovan. Felsteg har sålts till omkring 15 länder, det är helt osannolikt. Och de flesta är flerbokskontrakt. Tyskland tre böcker Italien fyra. Och det enda jag vill är att fortsätta skriva, berättar Maria Adolfsson som under många år varit presstalesman på SL. Ett jobb hon beskriver som roligt men också slitsamt.

– Jag var ensam talesperson under en period och hade jag ingen ersättare när jag var sjuk eller hade semester. Självklart gick jag in i väggen och efter det var vi fem som delade på det jobb jag tidigare gjort själv …

En andra debut

Utbrändheten ledde till en period av skrivande som resulterade i debutboken … alla för en, som kom ut 2008. Men på grund av en schism inom det förlaget hon då tillhörde blev den inte så uppmärksammad som den kunde ha blivit. Felsteg känns därför som en andra debut, en ”riktig”.

– Jag bara släppte sargen och tänkte ”nu ska jag skriva bara det som är skitkul”. Jag skrev och skrev. Jag vet inte ens riktigt hur jag hittade på namnet Doggerland.

Medan Felsteg just placerat sig på bokhandelns hyllor, är hon själv redan inne i arbetet med uppföljaren. Författare på obestämd framtid, hur känns det?

– Jag fyller 60 i sommar och det är helt fantastiskt att vara med om detta så här sent i livet. Jag tar det med jämnmod, hade det här hänt mig tidigare hade det inte varit nyttigt. Det skulle hända nu. För författare finns ingen pensionsålder!

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Hans idé fick regeringen att ge varje förskola ett eget bibliotek

$
0
0

Om prinsessan Estelle får barnböcker av regeringen borde alla barn få det, tyckte barnboksförfattaren Martin Widmark. Nu blir tanken verklighet: regeringen avsätter 50 miljoner kronor i vårbudgeten i en av de största satsningarna på barnlitteratur någonsin.

Allt började med en prinsessa som i doppresent fick en bokhylla full med barnböcker. Regeringen Reinfeldts gåva var lovvärd, inget snack om saken. Men den väckte en tanke hos barnboksförfattaren och eldsjälen Martin Widmark (författare till bland annat böckerna om LasseMajas detektivbyrå):

– Om prinsessan kan få en bokhylla fylld med böcker av regeringen borde väl alla barn i Sverige kunna få det?

Martin Widmark började räkna. Tänk om alla förskolor kunde få i alla fall en mindre samling böcker? Kanske 50 böcker, till 10 000 förskolor – vad kan det kosta, hur skulle det fungera?

”Alla barn behöver tillgång till litteratur”

Eftersom ingenting tycks vara omöjligt i Martin Widmarks värld var idén snart i verket. En stiftelse bildades, projektledare anlitades, politiker kontaktades. Vis av erfarenheterna från succéprojektet En läsande klass visste Martin hur han skulle gå vidare. Och framför allt – han visste varför:

– Alla barn behöver få tillgång till litteratur. De som inte blir lästa för hemma halkar efter redan från början – forskningen visar ju att barn som blivit lästa för har dubbelt så stort ordförråd när de börjar i skolan jämfört med de som inte blivit lästa för.

Nu när PISA- och PIRLS-resultaten visar att utvecklingen när det gäller läsförståelse är på väg åt rätt håll, tack vare hårt arbete av lärare och elever bland annat med hjälp av Läslyftet och Martin Widmarks En läsande klass, är det dags att ta itu med nästa stora problem: den ökade segregationen.

– Socioekonomisk bakgrund spelar idag en så stor roll för skolresultaten att vi inte längre kan prata om en likvärdig skola. Och faktum är att 18 procent av de elever som går ut nian idag inte kan läsa ordentligt. Jag är övertygad om att det hänger ihop med högläsning, säger Martin Widmark.

Största satsningen på barnlitteratur

Många försök har gjorts för att få föräldrar att läsa mer för sina barn. Men vi behöver nu satsa på förskolan, menar författaren:

– Alla barn (95 procent) går i någon form av förskoleverksamhet, och där har pedagogerna möjlighet att väcka barnens kärlek till böcker och berättelser.

Och nu ska det nationella Förskolebiblioteket bli verklighet. I vårens budget avsätts 50 miljoner kronor till inköp av böcker till landets förskolor. Det är en av de största satsningarna som gjorts på barnlitteratur i Sverige någonsin, hävdar Martin.

– Enligt utbildningsminister Gustav Fridolin kommer böckerna vara på plats, eller vara på väg, innan året är slut. Det känns fantastiskt.

Men det räcker inte med att dela ut böcker och läsa dem – man behöver använda böckerna också. Diskutera, leka, rita, dramatisera, resonera kring berättelserna.

– Min innerliga förhoppning är att det kommer att finnas ett utbildningsmaterial som följer med till förskolorna, kopplat till böckerna, säger Martin Widmark.

Dags för andra att ta över

Martins idé har satts i verket, regeringen och Kulturrådet tar nu över arbetet:

– Det är dags för andra som kan det här bättre att ta över. En arbetsgrupp med de allra bästa bibliotekarierna och pedagogerna bör tillsättas, välja ut böcker och skapa ett utbildningsmaterial, och jag ska hålla mig borta. Långt borta! säger Martin och skrattar.

Efter år av intensivt läsfrämjande arbete är det nu dags att slå av på takten:

– Min fru sa det häromdagen: nu behöver du inte göra mer, Martin. Och jag känner lite så – nu har jag dragit några strån till stacken, och det känns skönt att ta det lite lugnare.

Alla LasseMaja-älskare kan dock vara lugna. Böckerna fortsätter att utkomma. Dessutom blir det både film- och Dramaten-teaterpremiär under 2018!

Martins tips till föräldrar som vill hjälpa förskolan att utveckla arbetet med högläsning:

– Fråga personalen vad de läser just nu med barnen! Då visar man att man är intresserad av frågan och underförstått talar man om att man förväntar sig att man läser med deras barn på dagarna. Och ställ följdfrågor: Finns det något vi kan prata om hemma?  Något tema?

…och till förskolepersonal:

– Läs och prata om böcker med barnen. Mer eller mindre strukturerat. Det behöver inte vara svårare än så.

Bildtext: Martin Widmark med SelmaStories Tove Kullenberg

 

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Succéförfattaren Anna Fredriksson: ”Att vara barn till en politiskt driven person var inte alltid roligt”

$
0
0

Författaren Anna Fredriksson minns sin barndoms lyckliga somrar. Men också sorger, besvikelser och uppbrott. Nu speglas det i hennes nya roman.
– Det är en historia som symboliskt skildrar de upplevelserna som jag själv hade som barn.

Författaren Anna Fredriksson tar emot i sin sekelskiftestvåa i Birkastan i Stockholm. Högt i tak, stora fönster där solljuset flödar in. Bjuder på espresso i vackra muggar. Äntligen får hon prata om den roman hon just avslutat: Mellan himmel och hav, den första delen i en trilogi om tre generationer kvinnor.

Anna Fredriksson började som 18-årig nöjesreporter på Aftonbladet, därefter blev det manusskrivande för tv-serien Rederiet och filmer som Tjenare Kungen. Men det är som författare till varmt vardagliga relationsromaner som läsaren känner henne, aktuell med sin sjätte bok.

I Mellan himmel och hav möter vi Sally, 51 år. En vanlig person mitt i livet, med en ganska taskig självkänsla. Sliter på sitt jobb som servitris på en krog, lever i en rätt trist relation. Dottern Josefin, 23 år, bor på Österlen där hon driver ett ekologiskt jordbruk. De har ingen kontakt efter ett, vad dottern tycker, oförlåtligt svek från Sallys sida.

Så ringer Josefin en dag, efter flera års tystnad. Sallys farbror är död. Sally får bege sig tillbaka till barndomens Kivik, som hon fasat så för. Det var där hon själv blev övergiven som treåring på 1970-talet av sin mamma Vanja, idag 72 år, hon som lämnat familjen under en resa till Kuba och därefter skapat sig ett nytt liv som konstnär i Köpenhamn.

Sorger och besvikelser, hemligheter och lögner – allt rullas upp när de tre kvinnorna till slut möts på Österlen.   Anna skriver lågmält, som vanligt med ett vardagligt tema – men med ett fantastiskt dramatiskt driv som gör att man bara måste läsa vidare.

Du har sagt att läsare alltid läser in ditt liv i boken, hur mycket du än förnekar att det handlar om dig.  Men den här gången verkar det ändå finnas några likheter…

–Ja, jag hade faktiskt planerat att handlingen skulle hamna långt från mig, men nu inser jag att det inte blev så den här gången. Heller, säger Anna och skrattar.

En mamma som satte fokus på sig själv

Nej, nya romanen handlar inte om Anna Fredriksson, det kan vi göra klart från början. Men det är nästan svårt att prata om boken utan att komma in på Annas egna erfarenheter.

–Ja, nu när jag tittar på min bok så ser jag att det är en historia som symboliskt skildrar de upplevelserna som jag själv hade som barn.

Även i hennes liv fanns en mamma som ofta satte fokus på sig själv, även om hon ville väl. En komplicerad mormor. Och så en dotter som vill vara självständig, växa upp snabbt.  Redan vid 25 års ålder hade Anna två barn och en karriär som reporter bakom sig.

–Jag hade bråttom på något sätt, säger Anna eftertänksamt. Ville ha en egen familj, försörja mig själv. Få en ordnad tillvaro.

Hennes egen barndom var de lyckliga somrarna på hennes älskade Österlen, men också en annan sida. Det var 1960- och 70-tal. Pappa var profilerad chefredaktör på Aftonbladet. Mamma var sociolog och jämställdhetsforskare. Två intellektuella karriärister, med högt ställda politiska ideal. Den politiska och intellektuella eliten på besök hemma i radhuset i Gubbängen. Och så Anna.

–Det var en annan tid. Man såg inte på barn på samma sätt som idag, utan föräldrarna inte sällan satte sina egna intressen före barnen. I alla fall i mina föräldrars kretsar.

Blev ofta övergiven

Mitt i det politiska, det kollektiva, så fanns det en stark självupptagenhet. Det var tidens anda.

–Jag hårdrar det kanske, men jo, jag blev ofta övergiven, säger Anna. Inte konkret kanske, men de skulle ständigt iväg. Jag har många minnesbilder av att jag klamrade mig fast vid ett ben tills jag blev bortsliten av någon.

Feministerna gjorde ett fantastiskt jobb, men att vara barn till en sådan politiskt driven person var inte så roligt alla gånger.

Kanske är det på ett sätt tidlöst, resonerar Anna, med skillnaden att idag är det individuella projektet som driver många föräldrar.

–Då var det politik. Feministerna gjorde ett fantastiskt jobb, men att vara barn till en sådan politiskt driven person var inte så roligt alla gånger.

När Anna föddes i mitten av 1960-talet fanns det varken utbyggd barnomsorg eller någon större förståelse för alternativa livsstilar. Annas mamma lade stor vikt vid arbetet. När Anna var nyfödd fick mamman en förlossningsdepression, precis som Vanja i Mellan himmel och hav. Där lider Vanja av hemmafruidealet, känner sig blockerad i småbarnstillvaron. När depressionen blir för stark överger hon sin treåriga dotter Sally med sin pappa, för att själv resa till Kuba och därefter skapa ett konstnärsliv i Köpenhamn.

–Att gå på tvärs mot samhällsnormerna har ett pris, konstaterar Anna och berättar att hennes mormor i sin tur bröt med Annas mamma, de politiska olikheterna var för stora.

Pausade från Österlen

Anna poängterar att hon hade en fin relation med sin mamma. Hon var inte deprimerad under Annas uppväxt, då var hon glad och kärleksfull och varm.

Men när Anna var 25 år tog hennes mamma livet av sig efter en ny djup depression och vad vi idag skulle kalla utbrändhet. Det tog Anna flera år att hämta sig från chocken. Österlen behövde både hon och pappa pausa ifrån. Huset såldes.

–Det gjorde för ont att ha kvar.

Men vissa platser sätter sig i blodet, och under de tio år hon var borta återvände hon i tanken, gång på gång. Började till slut hyra hus. Och så en dag var hon redo. Anna och pappa Gunnar köpte ett hus igen.

Så precis som Sally i boken återvände Anna till barndomens Kivik efter lång bortavaro. Det Österlen som hon lämnat på grund av sorg.

–Jag älskar Österlen, ler Anna.  Det är så himla vackert, så hemma för mig. Att ha havet så nära som i Kivik, det är så skönt.  Att somna till vågor, vakna till vågor…

–Och doften! Det luktar på ett speciellt sätt. Rök, hav, ramslök från skogen på våren…bokskogarna. Och så tyst, det slår en när man kommer dit. Naturen är nära hela tiden.

Mellan himmel och hav läser man gärna på en solig strand på Österlen, eller i skuggan av en bok. Genren kallar Annas förlag ”feel real”:

–Jag kan beundra författare som är glasklara och enkla, men ändå säger något komplicerat och komplext. Jag vill vara lättillgänglig, men det ska finnas en substans. Så jo, feel real passar nog bra, säger Anna och ler.

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Arga bibliotekstanten: ”Jag hittade en köttbullsmacka i en helt ny Stephen King-bok”

$
0
0

Arga Bibliotekstanten har sett ett och annat bokmärke –  det ena mer konstigt än det andra… Läs en ny krönika av Internets mest ärliga boknörd.

Du vet hur det är. Du läser en bok, blir avbruten och sträcker dig efter ett bokmärke. Men det finns inget tillgängligt. För regeln om bokmärken är: Man kan aldrig ha för många men hittar ändå inget när de väl behövs. Alltså får du ta till något annat, en avriven bit papper (men lova att ALDRIG riva sidor ur våra böcker!), ett foto, vykort eller i nödsituation: vilket föremål som helst som är såpass platt att boken går att stänga.

På bibliotek hittar vi därför allt möjligt liggande i återlämnade böcker.

En låntagare ringde, halvt hysterisk, för hon hade lagt två femhundralappar i en bok som lämnats in för ett par dagar sedan. Som tur var stod boken på hyllan och pengarna låg kvar. Så ett litet tips till er som vågar lägga pengar i böcker, avstå gärna från senaste bästsäljarna.

En annan gång hittade vi en hundralapp i en bok när vi hyllstädade. Det gick inte att spåra vem som lånat den sist så vi la undan den ett par månader med anteckning om vilken bok den hittats i. Det var aldrig någon som gjorde anspråk på den så det gick till personalfika istället. Vet inte om det var helt korrekt men hur som helst så är det säkert preskriberat nu?

Annat som kan upphittas:

  • Shoppinglistor ”mjölk, bröd och kattmat”
  • Lånekort (kan i och för sig vara bra att ha med sig men ännu bättre om man kommer ihåg att ta ur det sedan)
  • Lånekvittot (också jättevanligt)

En del mindre trevliga objekt som:

  • Kondomer (oöppnade)
  • Portionssnus (använt)
  • Servetter (använda)
  • Kammar
  • Tandpetare
  • Prickig korvskiva
  • Stekt ägg
  • Ostskiva
  • Macka med rödbetssallad (i en alldeles ny Stephen King på åttiotalet)

En riktig styggelse man också hittar i böcker är understrykningar och anteckningar. Ni som tycker det är ok att markera stora delar av texten i lånade böcker med fluorescerande överstrykningspenna, hur tänkte ni där? Jag skulle väldigt gärna vilja veta. Och spärra in er på livstid.

Andra tror det är mer diskret att skriva med blyerts, men det är bara marginellt bättre eftersom någon annan får sitta och sudda efter dem.

Sen finns de som inte håller med författaren och känner behovet av ge sig in i polemik, alternativt uppfostra kommande läsare, genom att göra små ilskna anteckningar i kanten: ”Dumheter!” ”Detta stämmer inte, enligt nyligen publicerad forskning…”

Vissa fynd har vi inte hjärta att slänga med en gång utan sparar i en låda bakom disken, där man t.ex kan hitta:

  • Fem miljoner bleknade foton på små barn
  • Anonyma gratulationskort
  • Arkitektritning på fritidshus
  • Indonesisk sedel (vi kollade och den var värd mindre än en svensk krona)
  • Karta från över by i Hälsingland
  • Handskrivet recept på Mammas kanelbullar
  • Och så bokmärken. Alltså riktiga, för ändamålet gjorda bokmärken i alla möjliga olika utföranden: Vävda, broderade, souvenirinköp med texten Vienna, med inbyggd magnet eller laminerade barnteckningar.

Vad du gör med dina egna böcker bestämmer du förstås själv men om det är lånade böcker rekommenderar jag starkt: Skriv inte i dem. Alls. Avstå från att lägga i sådant som är fuktigt, smutsigt eller luktar. Och till sist: hundöron sitter med fördel på hundar – inte i böcker.

PK-batikhäxa, bibliotekstant och crazy cat lady. Det blir inte bättre än så.

På nattduksbordet hos Ninni Schulman

$
0
0

Deckarförfattaren Ninni Schulman är just nu aktuell med sin sjätte bok Bara du.
Men vad gillar hon själv att läsa? Föredrar hon att läsa inbundna böcker eller pocketböcker? Vi bestämde oss för att ta tempen på hennes läsning. 

Vilken bok läser du just nu?

 Into the water av Paula Hawkins.

Föredrar du att läsa e-bok eller fysiska böcker?

– Fysiska, helt klart. Gillar att hålla en i bok. Det känns så tryggt.

Föredrar du att läsa inbundna böcker eller pocketböcker?

– Storpocket.

Vad använder du som bokmärke?

– Inget. Jag viker hundöron. Inte alls bra.

Hur många böcker läser du åt gången?

– Oftast bara en.

Vilken genre läser du helst?

– Stillsamma romaner.

Vilken var din favoritbok som barn?

Emil i Lönneberga.

Vilken bok rekommenderar du oftast?

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson och Brott och straff av Fjodor Dostovejskij.

Vilken är din guilty pleasure-bok?

 Twilight-serien.

Vilken bok har påverkat dig mest?

En komikers uppväxt av Jonas Gardell.

Vilken bok skulle du vilja leva i?

– Fem-böckerna av Enid Blyton.

Har du köpt en bok tack vare omslaget någon gång?

– O ja! Många gånger.

Hur ser ett lockande omslag ut?

– Jag gillar grafiska omslag.

Vilken författare skulle du vilja bjuda på middag?

– Kristina Sandberg eller Karl Ove Knausgård.

Har du varit med i någon bokcirkel någon gång?

– Tyvärr inte. Har försökt få plats nånstans, utan att lyckas. Jag får nog starta en själv.

Nadia Murad såldes som sexslav till IS – nu kommer hennes gripande bok

$
0
0

När Nadia Murad var 21 år såldes hon som sexslav till IS. Nu berättar hon om den fasansfulla tiden i fångenskap i aktuella boken Den sista flickan. SelmaStories fick en unik intervju med Nadia Murad.

Hennes röst är mjuk, men bestämd. De mörka ögonen sorgsna, men fokuserade. Nadia Murad är endast 25 år gammal, men har varit med om saker som hon inte vill att någon annan ska uppleva.
Men hon vill att alla ska veta.

– Jag förlorade nästan hela min familj på en dag. Det var inte lätt och det kommer det aldrig bli för mig och för det yazidiska folket, säger hon.

Sommaren 2014 slogs Nadias liv i spillror. Terrorgruppen IS omringade hennes by i norra Irak, mördade nästan alla män och kidnappade kvinnorna för att sälja dem som sexslavar. Händelserna var en del i det som FN senare skulle beskriva som ett planerat folkmord av yazidierna i Irak och Syrien. Men då, när hon sattes på en buss tillsammans med tusentals andra flickor, var det få som hjälpte dem.

Ingick ett ”våldtäktskontrakt”

Nadia togs till Mosul där hon såldes som sexslav, tvingades konvertera till islam och ingå ett skenäktenskap vilket hon menar i praktiken var ett ”våldtäktskontrakt”. Hon fick flytta in i sin ägares hus där hon mellan våldtäkterna tvingades servera hans gäster te iklädd aftonklänningar och förnedrades genom att slicka honung från hans tår. Hela tiden levde hon i ovisshet om vad som hänt hennes vänner och familj.

– Det var chockerande att de som var nära oss, våra grannar i andra byar, plötsligt vände sig emot oss och blev till fiender, säger hon.

Den sista flickan är en intim berättelse om Nadias upplevelser som inte lämnar någon oberörd. Boken, som kom till på initiativ av den yazidiska organisationen ”Yazda”, är både ett vittnesmål om vad Nadia utsattes för och ett rop på upprättelse med förhoppning om att ställa de skyldiga inför rätta.

– När vi bestämde oss för att skriva boken visste jag inte att det skulle bli så svårt. Jag trodde att jag bara skulle berätta min historia under några dagar och sen skulle det skrivas ned. Men det tog över ett år. Det var väldigt svårt för mig att hantera det, säger hon.

nadia murad

Drömde om att öppna skönhetssalong

Boken tar oss med till Kocho, en yazidisk by i norra Irak där Nadia växte upp i en fattig, men kärleksfull miljö med många syskon. ”Det fanns en sådan trygghet och en sådan nära sammanhållning” skriver hon. Alla, även de hon inte var släkt med, sågs som familj.

De jobbade hårt på fälten kring byn, men firade också stora bröllopsfester där Nadia kunde öva på nya sminktekniker. Så länge hon kan minnas har hennes stora dröm varit att en dag kunna öppna en skönhetssalong i byn.

Men utanför hennes tillvaro i Kocho höll Irak på att slitas sönder av strider. IS växte i snabb takt och i terrororganisationens ögon är yazidierna ”djävulsdyrkare”, vilket gör dem till en måltavla.

Folkgruppen yazidierna har i århundraden levt i Mellanöstern där de har bevarat sina traditioner och sin egen religion med inslag av kristendom, islam och zoroastrism. På grund av just det har de ofta utsatts för både diskriminering och missförstånd. Med Den sista flickan vill Nadia därför också en gång för alla berätta historien om sitt folk.

– Det kändes viktigt att till slut ha ett dokument om yazidierna för det finns inte många böcker om oss. Vissa trodde vi var kurder, andra att vi var muslimer, en del trodde vi var kristna och ingen visste vad vi verkligen är, säger hon.

Först i och med katastrofen 2014 fick världen upp ögonen för yazidierna, men det skedde till ett högt pris.

– Yazidierna förlorade allt de hade. Sina ägodelar, sin värdighet, sina kvinnor och barn. Tusentals blev dödade och de flesta lever nu i läger, säger hon och tittar ut genom det stora fönstret.

Tackar nej till terapi

På andra sidan glaset breder ett vårsprudlande Stuttgart ut sig. Snart har det gått tre år sedan hon lämnade Irak och flyttade till Tyskland.

Med risk för sina egna liv fick hon till slut hjälp av en familj i Mosul att fly fångenskapen hos IS. Efter en tid i ett flyktingläger kom hon tillsammans med tusen andra yazidiska kvinnor till Tyskland, som en del av ett hjälpprogram.

– Det förändrade livet för många av kvinnorna. Självklart var allting nytt här, kulturen och människorna. Men de gav oss överlevande ett hem och sjukvård, säger hon.

Kvinnorna erbjuds terapi, men det har Nadia tackat nej till.

– Jag gör det här jobbet och berättar vad som hände oss. Det hjälper mig bättre, säger hon.

”Jobbet”, som hon kallar det, har gjort henne till en talesperson för yazidiernas sak och kvinnor som utsatts för sexhandel.  Hon har berättat sin historia inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve och säkerhetsrådet i New York. 2016 utsåg FN henne till goodwill-ambassadör för traffickingfrågor, och människorättsaktvisiten och advokaten Amal Clooney för hennes sak.

Har inte tappat hoppet

– När jag började arbeta med boken hade jag ingen tanke på att föra yazidiernas eller andra offers talan för alla upplever det olika. Hur de förlorade sina familjer och hur de led i fångenskap. Det är ingen som förväntar sig att någon annan ska representera dem för varje historia är unik, säger hon.

Trots alla smärtsamma upplevelser har hon inte tappat hoppet om mänskligheten och säger sig inte heller vara fylld av hat.

– Hat mot vem? Det är mycket sorg och besvikelse för att människor gör något sådant mot andra. Men bara för att det på en plats och av en grupp människor utförs hemska saker betyder det inte att man förlorar tron på mänskligheten, säger hon.

Världen får aldrig glömma vad hon utsatts för, men så gott det går försöker hon också tänka på framtiden. Drömmen om en skönhetssalong lever än och snart ska hon börja en på en sminkkurs.

– Jag kommer aldrig glömma mitt hem. Men det är svårt åka tillbaka nu för det är inte säkert där. Kanske blir det bättre i framtiden så jag kan återvända och öppna salongen i min by. Jag hoppas det, säger hon.

Foto och text: Carl Undéhn, frilansjournalist baserad i Tyskland

”Omgiven av idioter”-författaren om kommande boken: ”De sämsta cheferna är de som helt saknar självinsikt”

$
0
0

Efter succéböckerna Omgiven av Idioter och Omgiven av psykopater landar nu Thomas Erikson i höst i frågan som ligger honom varmast om hjärtat: ledarskap. Boken Omgiven av dåliga chefer kommer i september. Och med största säkerhet kommer den att läsas av någon på i stort sett varje arbetsplats värd namnet inom ett år! 

Hej Thomas! I höst kommer din nya bok  Omgiven av dåliga chefer.  Berätta något om den!

– I den nya boken tar jag upp kommunikationen mellan just medarbetare och chefer. Även här är de fyra färgerna – rött, gult, grönt och blått – centrala. Men vad innebär det för samspelet när en av oss faktiskt har makt över den andre?

Boken har också en andra del som heter Omgiven av latmaskar… Hur funkar det?

– Den tar upp samma utmaning som ovan – fast från andra hållet. Om det är svårt att prata med chefen, hur lätt är det då att prata med medarbetarna? Vilka dimensioner förutom färgerna påverkar egentligen chefens möjlighet att nå fram till en medarbetare? Och varför verkar en del av dem inte ens intresserade av sitt jobb?

Varför behöver vi den?

– Man säger upp sig från sin chef, inte från sitt jobb. Alla som någon gång haft en riktigt dålig chef vet hur det kan påverka motivationen – och även självförtroendet. Även det bästa jobbet blir till en pest med fel chef. Jag vill att alla ska inse vad de kan göra för att funka bättre tillsammans med sin chef. Och ta ansvar för sin egen utveckling.

Dina tidigare böcker Omgiven av idioter och Omgiven av psykopater har varit enorma succéer som hjälpt många tusentals människor över hela världen. Hur kommer den här boken att kunna mäta sig med dem?

– Säg det. Som vanligt undviker jag ”corporate bullshit” så mycket det går. Eftersom arbetet tar så stor del av vår vakna tid känns det angeläget att få dialogen mellan medarbetare och chef så smidig som möjligt. Och vi har alla en chef. Förmodligen vill ganska många förstå det mysterium som kallas för ledarskap.

Berätta om en riktigt dålig chef.

– De sämsta cheferna är de som helt saknar självinsikt, som inbillar att allting snurrar runt dem. De har ingen som helst koll på vad ledarskap egentligen är, och de tror att de är de enda som begriper hur jobbet ska utföras. Det innebär att de lägger sig precis allt, detaljstyr och stör, samtidigt som de fullkomligt kväver medarbetarnas motivation. De här cheferna är komplett onödiga, och organisationen skulle klara sig bättre utan dem.

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.


My Feldt om att leva livet här och nu: ”Tänk om min bok får fler människor mig att klättra upp i träd!”

$
0
0

My Feldt drömmer om den första rabarbern och hoppas få fler människor att klättra i träd. Om de bakar något från hennes nya bok Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga är det också trevligt, men inte viktigast. Det viktigaste är naturen, en kraft att leva utifrån, en kraft som håller själen vid liv.

Två års längtan, 17 månaders intensivt jobb, svett, tårar, många skratt och galna springturer genom skog och mark. Nu är konditorn My Feldt äntligen klar med sin bok Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga, som hon skapat tillsammans med fotografen Linda Lomelino. En bok full med hennes egna recept – men som också handlar om kärleken till livet och naturen. Varvat med sina recept har My skrivit fantastiska texter, och ramat in dem med sprakande illustrationer. Linda Lomelinos foton bidrar till helheten: en bok man vill bära med sig, citera ut, fotografera och lägga ut på Instagram, gråta över och förstås: använda i köket!

Alla barn vill klättra i träd. De klättrar och ramlar, hoppar och bygger, men sedan blir vi äldre och fastnar med fötterna på marken och slutar att se det vackra i naturen. Kanske blir vi fortfarande lugna av naturen, men löv är något vi ska kratta upp i stället för att hoppa i. Jag tar fortfarande varje chans jag får att klättra upp i träd, jag kan fortfarande genom ett barns ögon se världar och platser som ingen annan ser.
/Ur inledningen till Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga

Konditor som lever livet fullt ut

Ska man använda ett ord för att beskriva My Feldt, som egentligen är så mycket mer än en konditor, så är nog det ordet intensiv. Hon lever intensivt, jobbar intensivt och de texter och recept som flödar ur hennes händer formas till intensiva känsloupplevelser för den som läser och smakar. Den som följer henne på Instagram, där hon sedan länge har över 40 000 hängivna fans, vet att hon tillsammans med Johan Feldt driver Feldts bröd och konfekt i Halmstad, där de varje dag skapar exakt det de själva vill. Och folk älskar det. Om man söker en blå prinsesstårta eller en doptårta med namn kommer alltså troligtvis inte att hittas där. Istället kanske det finns rabarber- och vaniljbullar, sommartårta eller vallmosnurror. Allt som My Feldt själv älskar att skapa – och då blir det gott.

– På caféet går vi emot allt vad många väntar sig. Det vi jobbar med mest är inte att inte göra det folk vill, utan möta våra egna önskemål. Vill folk köpa det blir jag jätteglad men vill de inte det får det vara så. Jag måste göra sådant jag kan stå för. Jag har lovat mig själv att ALDRIG göra något jag inte vill i mitt bageri. Då tror jag det blir bra. Man är alltid glad då, och då gör man andra glada. Jag är alltid stolt när jag går till jobbet.

Bakverk baserade på känslor

Bageriet och allt annat My Feldt skapar är en förlängning av henne själv. Det är hon själv. Och bakverken är alltid baserade på känslor, precis som hennes bok. Det första stycket hon skrev handlade om ett minne av hennes mormor, hon själv och en mjuk pepparkaka i hennes hus djupt ute i skogen.

Jag hörde hennes ansträngda andning när hon sträckte sig till översta hyllan där den silvriga plåtformen stod, prasslet från bakplåtspapperet och ljudet när hon skar upp kakan.
Det var dags för kvällsfika, mormors mjuka pepparkaka. Alltid samma ljud, alltid samma känsla. Hon pratade lite för sig själv där inne: ”Så ja, nu ska vi se …”
Det gnistrade av kylan ute, trädstammarna och grenarna glittrade och snön lyste helt ljusblå. Det var som att huset levde, det knarrade för varje steg och ljudet från vedspisarna sprakade i alla rum för att hålla kylan borta.
/Ur Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga

– Det är bara hon och jag, den smaken på den pepparkakan. Nejlika, kanel … och jag kan aldrig återskapa det minnet fast receptet på kakan finns i boken. Men för någon annan kanske mitt recept kan skapa det minnet, kanske någon annan mormor kan baka det till sitt barnbarn. Att skriva det stycket fick mig att förstå: så här ska min bok vara. Känslorna ska få ta plats.

Och det gör de. Den som läser My Feldts texter, i bok och på Instagram, känner och är en del av hennes värld. Boken väcker längtan efter att skapa egna minnen, dofter och smaker. Att leva i den tid som är nu och göra det bästa möjliga av den.

– Jag tänker aldrig: nu ska jag baka en kaka, Jag tänker ”åh vilken underbar rabarber! Vad ska jag göra med den?” För mig är allt en helhet, säger My Feldt.

Upplevelse helt utan pekpinnar

Hon har redigerat sina texter hårt, vilket stundvis varit smärtsamt. Mening för mening, ord för ord, tecken för tecken har en form mejslats fram. Alla ”tråkiga” termer, om de ens fanns där från början, är borta. Ord som hållbart, ekologiskt, säsong – behövs inte. Boken är My Feldt mellan två pärmar: yvig, känslosam och kraftfull.

– Hela tanken med boken är förmedla det utan att nämna det. Ingenstans finns några pekpinnar, ”gör si, gör så”. Min önskan är att man själv ska bli uppmuntrad att göra genom att helt enkelt längta efter att göra det.

Hon tycker att människor egentligen blir så tråkiga som vuxna och försöker själv bevara barnets sätt att se på världen: att bara vara, ett med naturen. Inte se några hinder. Måste den delen av oss somna bara för att vi blir vuxna?

– Det ska räfsas, det ska byggas stensättningar och marktäckande dukar och ogräsen ska bort. Det är så frustrerande! När jag ser ett träd vill jag upp i det. Tänk om någon mejlar mig och skriver: ”din bok fick mig att klättra upp i ett träd” istället för att de mejlar och skriver att de har bakat en kaka.  Jag skulle bli så glad!

Börja med recept – experimentera sen

Själv bor hon i ett stort hus med en härlig äppelträdgård där allt får ta plats och vara lite som det vill. Men hon går faktiskt efter recept när hon bakar – lite grann. För bakning är en konst som kräver en del grundkunskap.
– Det tar ett tag, att lära sig recept är som att lära sig cykla. Blir det inte perfekt direkt får man försöka igen. Men det kommer sitta till slut, och kan man experimentera.

Hennes egen favorittext i boken heter I syrendoftens tidsmaskin. Det handlar om när Mys dotter klipper en kvist syren och lägger i sin döende mormors hand.

– Min mamma var väldigt sjuk och tog emot den. ”Känner du doften, mormor”. Min dotter var så stark och det var så fruktansvärt sorgligt.

Det är kanske den starkaste texten i boken också för läsaren. Att det sedan kommer recept på syrensirap, syrensocker och syrensaft känns som en ren kärleksförklaring till livet och allt som det omfattar:

Hon är stark, jag är rädd. Än en gång får blomman stå för något vackert, även om allt runt omkring är tungt. Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. I syrendoftens vind minns jag allt vackert och allt jag vill glömma. Den skjuter som ett pistolskott i luften och ropar: ”Tiden är nu, den du för evigt ska minnas och aldrig komma undan. Glömmer du något tar jag dig tillbaka, varje år i maj, för jag är syrendoftens tidsmaskin.”
/
Ur Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga

Foto: Linda Lomelino

Journalist och författare som bor i Uppsala med en liten familj och finlandssvenskt ursprung. Älskar att läsa samtidsromaner och ung vuxenlitteratur samt är helt såld på boknörderikonton på sociala medier.

Leif GW Perssons oväntade nyhet – ny bok utkommer redan 29 juni!

$
0
0

Väntan är över! Leif GW Perssons nya bok, Professor Wille Vingmuttermästerdetektivär färdigskriven och utkommer redan den 29 juni. Boken är en syskonbok till självbiografin Gustavs grabb och har undertiteln Berättelsen om mitt yrkesliv.

Under vad som förefaller ha varit ett stort hemlighetsmakeri har nu Leif GW Persson avslutat sitt nya manus. Ytterst få har vetat om vad som är på gång – men en av de som har vetat är Daniel Sandström, förläggare för boken:

Det är en fantastisk berättelse om jakten på bildning och kunskap, som sådan djupt personlig och öppenhjärtig, men det handlar också om ett hårt arbetsliv i med- och motgång. Man sträckläser, och på vägen inser man att det är både en berättelse om Leifs resa, och om Sveriges, säger Daniel Sandström.

Här syns Daniel Sandström på bild med Leif GW Persson då de firade att manuset var klart.

I Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv får vi veta hur Gustavs grabb, Professor Wille Vingmutter, blev Professor Leif GW Persson. Det är historien om hur en dröm om ett liv som Mästerdetektiv blev till en karriär i att studera och lösa brott. I den hyllade och bästsäljande boken Gustavs grabb fick vi följa den folkkäre professorns klassresa. I den nya boken följer vi honom i hans yrkesliv.

Leif GW Persson är nyss fyllda 73 år, men mer aktuell än någonsin: programledare för GWs mord i TV4, bisittare i morgonsoffan i samma kanal samt manusförfattare till en ny tv-serie på Kanal 5 med premiär i höst. Och så nu med boken Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv som finns på landets bokhandelsdiskar lagom till att semestern börjar.

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Mikaela Bley: ”Jag läser helst psykologiska thrillers”

$
0
0

Mikaela Bley debuterade 2015 med spänningsromanen Lycke. Efter uppföljaren Liv är hon nu aktuell med den tredje boken Louise. Vi bestämde oss för att kolla upp vad och hur hon själv läser.

Vilken bok läser du just nu?
Nu läser jag ”Vad jag bevarat” av Wallace Stegner. En fantastisk roman som jag varmt kan rekommendera.

Föredrar du att läsa e-bok eller fysiska böcker?
Fysiska böcker – än så länge. Men jag har mer och mer börjat läsa på plattan och i telefonen och det är ju faktiskt rätt smidigt när jag är på resande fot.

Föredrar du att läsa inbundna böcker eller pocketböcker?
Inbundna. Alltid. Jag gillar lite luftigare text och har sällan tålamod att vänta till pocketen släpps.

Vad använder du som bokmärke?
Mina böcker är nedlusade med hundöron, jag vet att det kan uppfattas som ofint, men jag gillar det. Jag antecknar även i mina böcker, markerar när det är en formulering eller citat jag tycker om eller ett dramaturgiskt grepp som jag beundrar osv.

Hur många böcker läser du åt gången?
Jag brukar försöka hålla mig till en bok åt gången, men ibland kan jag lyssna på en och läsa en annan.

Vilken genre läser du helst?
Psykologiska thrillers.

Vilken var din favoritbok som barn?
Heidi och Påven Johanna.

Vilken bok rekommenderar du oftast?
Just nu rekommenderar jag oftast ”Det var vi” av Golnaz Hashemzadeh Bonde. En bok som berörde mig starkt och precis släpptes i pocket.

Vilken är din guilty pleasure-bok?
Twilight-serien av Stephenie Meyer.

Vilken bok har påverkat dig mest?
Jane Eyre av Charlotte Brontë.

Vilken bok skulle du vilja leva i?
Svår fråga. Det kanske skulle vara The Great Gatsby ändå.

Vilken karaktär skulle du vilja ha i din närhet?
Miss Marple 🙂

Har du köpt en bok tack vare omslaget någon gång?
Inte enbart – om man bortser fån alla Coffee table böcker jag har investerat i genom åren.

Hur ser ett lockande omslag ut?
Ett fotografi tilltalar mig mer än vad t ex en illustration gör.

Vilken författare skulle du vilja bjuda på middag?
Gillian Flynn – älskar hennes sätt att skriva och jag är nyfiken på hur det känns att skriva en så stor succé som Gone Girl. Jag tror att det skulle bli en riktigt trevlig och intressant middag.

Har du varit med i någon bokcirkel någon gång?
Jag och Denise Rudberg grundade och driver tillsammans NK’s Litterära Sällskap, en bokcirkel i samarbete med NK Bokhandel där vi ses och pratar om aktuella böcker. Vi gör detta helt ideellt och för att stödja den oberoende bokhandeln samtidigt som vi får göra det vi älskar – att läsa och prata böcker.

Journalist och läslus med en förkärlek för deckare. Är också en sucker för snygga omslag och välorganiserade bokhyllor.

Josephine Bornebusch: ”Martin Widmark är en underbar författare och människa”

$
0
0

Sveriges mest älskade och lästa deckarduo är tillbaka – på vita duken! Den här gången är det Josephine Bornebusch som står för regin av LasseMajas Detektivbyrå – det första mysteriet. Vi haffade stjärnskådespelaren för att prata om barnlitteratur, LasseMajas Detektivbyrå och Martin Widmark. 

Relaterat material: Helena Willis avslöjar LasseMaja-succéns hemliga formel

Hej Josephine Bornebusch och grattis till regidebuten! Hur känns det?
– Det känns fantastiskt! Man har ju längtat ganska länge till dagen då filmen går upp, så det känns oerhört skönt att väntan är över.

Var det som du tänkt dig att regissera en långfilm?
– Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig faktiskt. Men jag hade nog inte räknat med att bli så uppslukad som jag blivit. Jag har levt och andats den här filmen i över ett år snart. Så det är ju också skönt när det kommer till dagen man måste släppa ifrån sig den. Det har varit mer jobb än jag trodde men också roligare och mer givande än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig.

Hur var det att göra film av sådana ikoner som Lasse och Maja?
– Lasse och Maja är ju redan två karaktärer som vi väl känner till. Många har läst böckerna och sett de tidigare filmerna så man vill ju göra en film som fortfarande håller oss kvar i LasseMaja-världen samtidigt som jag ville göra något nytt. Jag hoppas att jag lyckades med den kombon.

Hur var din kontakt med författaren Martin Widmark?
– Jag träffade Martin och vi pratade om vad som kändes viktigt för honom att jag skulle ta med mig. Martin är en underbar författare och människa och jag är så oerhört tacksam att jag fått chansen att göra en film på hans karaktärer. Jag hoppas verkligen att han känner sig glad och att vi har förvaltat LasseMajas detektivbyrå på rätt sätt.

Berätta om samarbetet med barnen som spelade Lasse och Maja.
– Lasse och Maja spelas av Frank Dorsin och Ester Vouri. Frank har tidigare varit med i Bonusfamiljen och Ester har tidigare varit med i Julkalendern. Jag hade sett dom båda när det var dags att hitta nya Lasse och Maja och kände på en gång att dom skulle bli klockrena för rollerna. Ester och Frank är oerhört duktiga, lyhörda och skickliga skådespelare och jag är så himla glad att jag fått möjligheten att jobba med just dom två.

Vad tyckte du var viktigt att lyfta fram hos de två karaktärerna?
– Maja är en sprallig och kaxig tjej som rör sig snabbt och smidigt och pratar innan hon tänker. Lasse tänker innan han pratar, är ganska långsam, lite blyg och eftertänksam. Jag tyckte det var viktigt att trycka på deras olikheter. För olikheter för oss samman och det kändes som något viktigt att få med i den här filmen.

LasseMaja är ju enormt populära bland barnen. Vad är hemligheten skulle du säga, vad är det som fångar dem?
– Jag skulle tro att det är för att det är en sån blandning av action, mystik, men att det också samtidigt handlar om vänskap. En rolig, varm och actionfylld film om ett mysterium som ska lösas. Som en godispåse för ögat och sinnet.

Svensk barnlitteratur är ju känd i hela världen. Hur ser du på svensk barnlitteratur?
– Jag är uppväxt med det och älskar ju det såklart. Astrid Lindgren är ju svår att slå på fingrarna liksom, även om jag tycker att Martin Widmark inte är långt bort ifrån den nivån.

Läser du själv för dina barn, och om ja: vad läser du helst?
– Jag läser mycket för barnen. Min son som snart fyller fyra har efter mitt arbete med filmen blivit ett stort fan av LasseMaja, så för honom läser vi ett kapitel per kväll. För min lilla tjej blir det mycket pekböcker just nu.

Du har själv skrivit en hyllad ungdomsbok, Född fenomenal, och en pekbok, Aja baja, vita soffan. Och vi hoppas såklart på fler böcker. Något på gång…?
– Jag skulle gärna skriva fler böcker och kommer nog att göra det en vacker dag, men just nu sitter jag och skriver ett manus så jag får börja med att skriva klart det först…

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Stina har skrivit sommarens hetaste deckardebut – nu hyllas hon av Åsa Larsson

$
0
0

Hennes debutbok hyllas av deckarförfattaren Åsa Larsson och har sålts till flera länder innan den utkommit på svenska. Stina Jackson beskriver hembygdens Silvervägen i Västerbotten där unga kvinnor försvinner spårlöst och där en pappa förtvivlat letar efter sin dotter, natt efter natt …

Psst! Här kan du köpa boken till specialpris! (Billigare går inte att hitta, det kan vi lova). 

Silvervägen, det är ett annat namn för Riksväg 95. Den sträcker sig från norska gränsen i Arjeplogsfjällen till Bottenviken. Går genom norra Västerbotten och mellersta Lappland.  Förr fraktades här silvermalm från gruvorna i norr till hamnarna i Bottenviken. Nu försvinner här unga kvinnor spårlöst, längs vägen, in i de mörka skogarna.

I alla fall i Stina Jacksons debutbok Silvervägen.

– Idén till boken fick jag när jag såg en dokumentär om Highway of tears, en väg i Kanada där det har försvunnit kvinnor under 40 års tid. Miljön där fick mig att tänka på mitt Västerbotten, fick mig att känna hemlängtan, säger Stina Jackson.

För Västerbotten, det var hemma fram till Stina var 22 år. Det var då hon flyttade till blivande maken i Denver, Colorado, där hon nu bott i över ett decennium. Idag är hon 34 år och har dubbelt medborgarskap.

True crime-fanatiker

Men i tanken är Stina ofta i Västerbotten. I skogen. Och dokumentären sådde ett frö. Den där vägen, Highway of tears – tänk om det skulle ha funnits en sådan väg i Sverige? Då skulle den kanske ha gått genom de västerbottniska, mörka, ensamma skogarna.

– Jag är en true crime-fanatiker. Väldigt fascinerad av försvinnanden, människor som plötsligt är borta, spårlöst. Och framför allt funderar jag över omgivningen. Hur går man vidare som närstående om man aldrig hittar en person, en kropp? Det är ju om möjligt ännu värre, att inte veta vad som hänt, säger Stina Jackson.

En bild kom till henne:

– Jag fick Lelle i huvudet, pappan som åker längs Silvervägen på nätterna, letandes efter sin försvunna dotter.

”Får ge henne Åsa Larsson-priset”

Lelles smärta är svår att värja sig från som läsare. Författaren Åsa Larsson skriver på sitt instagram-konto: ”Jag älskar gestaltningen av den trasiga plågade pappan”, och fortsätter: ”Får den inte minst Deckarakademins debutantpris och blir Netflixserie, så… ja, då får jag ge henne Åsa Larssonpriset”.

Och det är en ovanligt hyllad debut, såld till flera länder redan innan den ens utkommit på svenska. Många som läst boken återkommer till den starka stämningen, det vackra språket. Referenser till Kerstin Ekman ligger nära, och Händelser vid vatten är också den bok Stina nämner att hon läst flest gånger.

Skrivandet kom till Stina i en livskris. Hon hade börjat på juristlinjen i USA, men fick avbryta studierna och hamnade i en depression. Maken tjatade på henne att börja skriva, ”testa vad som händer – vad har du att förlora?”

Det tog två år för Stina att äntligen låta någon läsa det hon skrivit. Det första manuset refuserades av alla förlag hon skickade det till, men Albert Bonniers Förlag svarade att hon ”hade vad som krävdes för att skapa levande litteratur”.

– Det stärkte mig, gav mig hopp. Och nästa manus skickade jag bara till Albert Bonniers Förlag.

Maken grät när han läste boken

Det var Silvervägen, en bok som ”sätter Norrland på kartan”, enligt Stina Jacksons vänner i hemtrakten. Största delen av platserna som nämns i boken finns på riktigt.

– De flesta har varit positiva till det, säger Stina. Men visst känns det lite läskigt nu när fler ska läsa den. Jag hoppas att de känner igen sig.

Det är inte bara platserna som känns igen, den mörka skogen, de öde vägarna. Utan även de ensamma männen. De tystlåtna kufarna i skogen.

– Ja, det kanske är en stereotyp, men det är ju så. Kvinnorna åker iväg, männen blir kvar. Det finns många ensamma män i Norrland. Det är ju en avfolkningsbygd, ochmånga känner sig utnyttjade. Besluten fattas nere i Stockholm, och visst finns känslan av att ses som den efterblivna norrlänningen som inte blir tillfrågad.

Själv känner hon stolthet över sin hembygd, och längtar tillbaka allt mer.  Till den öppna, fria skogen, till allemansrätten, att få plocka bär och svamp – ”i USA lämnar folk knappt huset och bilen”.

Kanske flyttar hon tillbaka med maken en dag. Han som fick henne att börja skriva, har äntligen fått läsa en översättning.

– Han grät när han läste Silvervägen, säger Stina Jackson.

Förlagsräv, småbarnsförälder, bokslukare som drömmer om mer lästid.

Viewing all 156 articles
Browse latest View live


Latest Images